I Am the One and Only

Idag skedde tävlingspremiären. Brottsplatsen var Kjula, i en terränglåda med inslag av barmark. Jag var inte anmäld, så det fick bli en Ö-bana, närmare bestämt ÖM7. Strax över tre kilometer. Lagom. Motionskläder på och en stark fundering på att springa med solbrillor infann sig även, för anonymitetens skull.

Jag drog till med en vinst, bara på pin kiv, efter att ha gått ut med inställningen att detta skulle bli ett lugnt smygarpass för att se om kroppen klarade av löpning. Det gjorde den, och jag läser självklart in mer i den här vinsten än vad jag egentligen bör, men resultatet talar ju sitt tydliga språk. Jag är fan bäst!

Det finns ingen tvekan om att säsongen som väntar kommer bli fenomenal, när jag nu börjar med att vinna i den förbluffande konkurrens som rådde i ÖM7, med hela 63 startande i klassen. Men som vi alla vet, det viktigaste är inte att vinna. Det är att vinna med mycket! Jag lyckades deffilera i mål med hela 2.19 ner till patrasket som förlorade. 

Ja, det gäller att vara olidlig när man väl har vunnit något. Man vet aldrig när man vinner något nästa gång.