Den har tagit över dagarna och infekterat tillvaron. Tristessen. Den har jagat ikapp efter en tids frånvaro. Återgången till korta dagar, om några dagar alls i skolan, har lämnat dem öppna och innehållslösa.
Träning har också blivit tristess. Samma träning varje dag i form av skidor i väntan på att löparknät ska ge sig. Inget ljus i slutet av tunneln. Om nu tunneln finns, det ser mest ut som en avgrund. Ska jag vara positiv så kan jag ju säga att det här med att vara långtidsskadad är bra, för jag har insett hur kul det är att inte vara skadad. Men det tänker jag inte säga. Allt är ett jävla helvete. Det finns ingen mening i detta. Det är bara idioter som intalar sig att det går att hitta något positivt i varje situation. Och idioter har jag inte så mycket för.
Det som däremot kan konstateras är att i missnöjet finns en viss konstruktivitet, en vilja att ta sig ur eländet, som i sig alltid innebär ett byte från ett elände till ett annat.
Tristessen späs alltså på med långa och många pass med stretching.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar