Man vet att man är hemma, för stan är likadan

Scenbyte. Storstadsdepression ersätts med småstadsångest. I vanlig ordning läggs intellektet på hyllan. Dags att förkovra sig i det enkla livet och påsktraditioner. 

Jag sitter i soffan och tar in att jag idag för första gången på mycket länge inte har gjort något särdeles produktivt. Jag konstaterar även att jag redan tröttnat. 

Morgondagen erbjuder förhoppningsvis en anledning att kliva upp ur sängen. Men det är sådant man nästan aldrig kan veta. Inga planer smids men att stirra sig blind i solen är det som lockar mest just nu. 

Besked

Det var exakt en månad sedan jag fick löparknä och sedan dess har jag inte sprungit annat än för att testa knät och hur det känns. Den första veckan, när jag inte visste vad det var för sattyg som spökade i knät, var jag lite mer idiotisk och sprang något pass i hopp om att det bara var vekhet. Dumt såhär i efterhand. Igår var jag dock ute på en attackpromenad på asplövskt vis i Hågadalen. Tungt snöpulsande och bitvis också joggande. Och knät gnällde inte.

Trots detta positiva besked väljer jag att inte börja löpaträna riktigt än. Jag kanske tar en till attackpromenad i veckan i väntan på Långfredag. Då laddar jag för symboliskt lidande, kanske på en öppen bana på Kjulas tävling. Fram till dess blir det fortsatt skidåkning, men eftersom lagen om alltings jävlighet alltjämt råder så har  den ena av mina skatestavar knäckts, vilket gör att de klassiska skidorna och stavarna får försöka arbeta sig fram på skaren utan spår. Det funkar, men det är inte samma känsla.

I övrigt är jag ganska nöjd med att säsongen väntar på att jag ska bli skadefri. Annars hade det ju varit tävlingspremiär redan i helgen. Ganska schysst av alla arrangörer att ställa in de tävlingar jag ändå inte kan vara med på. Det värmer.

Jag har inget kvar att berätta

Det finns ett - jag ska inte kalla det ordspråk - men uttalande bland lärare att skolan inte lär elever ett språk, utan den berövar dem hundra. Jag kan känna det påtagligt då jag själv tvingas tillbringa en längre tid med att få ur mig uppsatser, rapporter och PM. Just nu är en sådan period, då det mesta av skrivandets lust går åt till att döda kursuppgifter.

Ibland kan jag känna att det skulle vara en bra idé att hoppa av gymnasiet, så här i efterhand. För det dödade all glädje för skrivande som jag kände innan dess. Och nu på universitetet är det ännu mer påtagligt. Det finns inga fler ord, inget mer att berätta, inget som känns värt att skriva ner. Skrivande handlar inte om skapandets ädla konst längre, utan bara om att erövra en kod med vilket man kan återge kurslitteratur utan att åka fast med att citera rakt av.

Att skriva har ändå varit något jag alltid tyckt är kul, men det eviga brännandet av ljuset i båda ändar har tvingat glädjen på knä. Speciellt just nu, när slutet av en kurs närmar sig och alla skrivuppgifter ska in.

Därför kan jag känna att valet av yrke också känns rätt, paradoxalt nog. Jag vill bli svensklärare för jag vill kunna förmedla denna lust till att skriva men också till att förstå text på ett djupare plan. Men denna förbannade jävla utbildning förvandlar mig bara till en cynisk, felsökande, rättande jävla robot som inte känner något själv för de texter jag skriver.

Jag har inget kvar att berätta, ingen tid för reflektion och ingen glädje i skrivandet. Lägg till det en avsaknad av upplevelser jag annars skriver om, då jag inte kan leva mitt liv på det sätt jag vill. Springandes, hoppandes orienterandes. Därav denna beklagan över sakernas tillstånd. Hetsen och plikten ligger ändå som en piska över mig att prestera NÅGOT i min annars prestationslösa vardag, som inte inbegriper rapportskrivande om didaktiska analyser eller estetiska dimensioner.

Halva utbildningen gjord, halva utbildningen kvar. Huruvida bitterheten och cynismen befinner sig halvvägs på en resa mot alldagligheten återstår att se om två och ett halvt år.

Tristessen

Den har tagit över dagarna och infekterat tillvaron. Tristessen. Den har jagat ikapp efter en tids frånvaro. Återgången till korta dagar, om några dagar alls i skolan, har lämnat dem öppna och innehållslösa.

Träning har också blivit tristess. Samma träning varje dag i form av skidor i väntan på att löparknät ska ge sig. Inget ljus i slutet av tunneln. Om nu tunneln finns, det ser mest ut som en avgrund. Ska jag vara positiv så kan jag ju säga att det här med att vara långtidsskadad är bra, för jag har insett hur kul det är att inte vara skadad. Men det tänker jag inte säga. Allt är ett jävla helvete. Det finns ingen mening i detta. Det är bara idioter som intalar sig att det går att hitta något positivt i varje situation. Och idioter har jag inte så mycket för.

Det som däremot kan konstateras är att i missnöjet finns en viss konstruktivitet, en vilja att ta sig ur eländet, som i sig alltid innebär ett byte från ett elände till ett annat.

Tristessen späs alltså på med långa och många pass med stretching.

"Det är ta mig fan bedrövligt!"

Naken och utlämnad på en kall brits. Sjukgymnastens sylvassa fingrar har precis knådat sönder höften. Det har redan konstaterats att min kropp är emot mig. Vid diverse test av min rörlighet muttrar sjukgymnasten att "det är bedrövligt. Det är ta mig fan bedrövligt! Det är ett under att du ens kan stå." Efter några fler påpekanden om att jag är en idiot släpps jag fri från mitt Purgatorium.

Det har tidigare nämnts att jag är lika rörlig som en gravid pansarvagn och det är detta som ligger till grund för mina nuvarande problem med både knä och ljumskar. Botemedlet är 6 veckors hemläxa med stretching. Således går jag en resa genom helvetet till mötes. Från Purgatorio till Inferno. Jag hatar nämligen att stretcha. Nog om detta. Om några veckor, när snön har mördats, så trampar även jag runt i skogarna.

På andra våningen intet nytt

Alltjämt råder stillhet då Ridefelt befinner sig på läger. Skönt. Då tid finns för reflektion och någon söndagsångest inte fördärvar tillvaron i och med att jag återvänder till studentlivet (där varje dag är söndag) igen, så kändes det lägligt med ett inlägg om tiden och frånvaron som gått obemärkt förbi.

Jag kan först och främst informera om att mitt knä har kapitulerat under mystiska former och numera inte vill vara med på löppass. Således är jag fortsatt förpassad till skidspåren och även gymmet för alternativträning. Ett bakslag i arbetet inför säsongen, då känslan inför de första tävlingarna innan skadan uppkom var tämligen god. På fredag blir det sjukgymnastbesök, mitt tredje i livet, för att förhoppningsvis få svar på hur jag ska ta mig ur detta lilla helvete jag plågas av, utan förekommen anledning.

Livet har annars varit ganska trevligt sedan sist. Förra helgen spenderades tiden i Stockholm, en i annat fall vidrig stad, fylld av misär, men som med rätt sällskap i form av Vångell och Charles livades upp. Mestadels för att vi höll oss strategiskt borta från annat folk.

Denna vecka har gått åt till att avsluta min sista praktikvecka. Det har varit jobbigt men kul och således också skönt och tråkigt att avsluta den. Läraryrket är fortsatt något som jag strävar mot.

I fredags passade vi också på att bjuda in folk till vår lägenhet för inflyttningsfest, såhär lagom två månader efter inflytten. En trevlig tillställning där inget intressant hände. Ett episkt skidpass på skaren i solen utgjorde gårdagens nöjesliv. Dagen: hittills inte ett jävla jota, om man nu prompt inte räknar med skidsport på TV.

Med detta avrundas redovisningen av mitt liv sen senast. Ett tråkigt och innehållslöst inlägg man helst läser ingen gång. Vad händer i era liv? Varför är det bara jag som kommer till skrifts? Skitläsare.

Ledighetens fördärv

Jag klarar verkligen inte av att vara ledig. Det är vidrigt! Inte för att jag inte har saker att göra, men att själv råda över det, att jobba självständigt, är fan det sämsta som finns! Ge mig barsk disciplin, en piska och fasta arbetstider. Det här är tortyr.

Den enda stimulans jag får är i form av träning som jag tyvärr fick dra ner på i tisdags, då jag dels märkte att det inte går att springa i skogen och dels att min kropp är trasig. Jag levde i falska förhoppningar om att jag skulle kunna få en tid hos en sjukgymnast denna vecka, men förgäves. Blandad träning alltså, skidor som alternativ till vissa löppass och inga löppass som stressar vad-fan-det-nu-är-för-jävla-trasigt-skit när jag springer.

Då träning numer är det jobbigaste jag gör under dagarna ser jag heller inte så mycket fram emot det då den vidrighet vi kallar vinter gör varje träning till ett litet helvete, vilket leder till att jag varje kväll måste dämpa, inte bara känslan av att inte ha uträttat ett jota, utan också ångesten av att vilja och inte vilja träna. Förbannade ledighet. Förbannade vinter. Förbannade liv.

Motbakkeløp

Ständigt motlut. Och då jag bor i Uppsala där motlut är obefintligt så rör det sig mer om ett mentalt motlut. Uppförsbacke. Hela. Jävla. Tiden. Jag upptäckte så sent som denna vecka att smärtgränsen för vad som är OK under vintern passerats för länge sedan. Nu står jag vid avgrundens rand, skriker ned och väntar på ett eko som säger: "YOU'RE AN IDIOT!"

Jag skulle fan åkt utomlands.

Istället sitter jag och samlar all motivation jag kan uppbåda till att sticka ut i detta Inferno av snö och elände inför varenda träning. Och då skall tilläggas att motivation är en bristvara. Inte ens skidåkning är kul längre.

Idag blir det löpbandsintervaller. Också ett vidrigt sätt att träna på. Barmark och orienteringstävlingar tack! Eller sällskap och alkohol. Vilket som helst.

Tillbaka i slag

Några veckor har förflutit sen senast och tur är väl det! Jag tror det är bra att släppa saker när det finns annat som kräver mer fokus. Jag har haft praktik de senaste tre veckorna och koncentrerat mig på att sköta det så bra som möjligt och samtidigt kunna komma hem och ha energi kvar till att träna. Tyvärr hinner det bara bli ett pass per dag i vardagarna, så de träningarna får utgöra någon sorts grundträning. Inga förbluffande framsteg således, men inte heller en insjuknande lathet som tar över.

Denna vecka är det dock sportlovsvecka. Då passar jag på att träna lite hårdare medan tid finnes och katten är borta. Ridefelt är nämligen i Turkiet, så jag har som så många gånger förr lägenheten för mig själv. Inte mycket att tänka på alltså, vilket är skönt, då varje ledig stund under praktiken uppskattas.

Vi får se hur mycket jag hinner med. Två pass per dag får väl utgöra något sorts minimumkrav, annars har jag tänkt köra ganska mycket fart. Inget timjagande att tala om alltså. Idag bjöds det på intervallstege, ikväll rockgympa. Senare i veckan återstår att se. Beror lite på väder och vilja att eventuellt ta mig till ett löpband och/eller friidrottshall. Och känsla. Jag befinner mig i något sorts gränsland vad gäller om jag ska klassa mig själv som skadad eller inte. Återkommer i den frågan.

Det känns annars som att jag är tillbaka i slag. Suget efter att orientera infinner sig och längtan till barmarkspremiär gör sig känd igen. Måhända blir det redan första helgen i mars en resa ned till Åhus och Sverigepremiären för att rasta vinterinlöpta ben.

Skidsäsong

Årets första månad har gått över. Jag är inte speciellt angelägen om att skriva en massa i dagarna, då jag gör praktik fram till och med vecka 10 och alltså jobbar heltid, samtidigt som jag bollar min ursäkt till elitsatsning i orientering. Det har dock i helgen lett mig hem för att delta på skidstafett-DM idag i Ärla och Svealandsmästerskapen i skidorientering imorgon utanför Norberg.

Jag fick förvalta första sträckan idag på 10 km, fyra varv på elljusspåret på åsen. De senaste dagarnas inledande smältväder och de sista dagarnas kyla har gjort spåren snabba och farliga, så det var lite nervöst i masstarten, då jag aldrig varit med om den situationen på skidor förut. Det gick dock bra och jag kunde växla som fyra, efter ett lopp där jag tappade på platten och hämtade in i backarna. Kul var det i alla fall. Lite avslutande löpning, ett till pass löpning på åsen, styrka och lite innebandy, följt av pizza fick avsluta ännu en fin dag i Ärla, som börjar bli svåra att hålla räkningen över.

Nu är det omladdning inför morgondagens tävling i skidorientering, en ännu mer ovan situation för mig, då jag skidorienterat två gånger i mitt liv i tävlingssituationer. Med tanke på att jag var så jävla bra på att åka fristil förra veckan på skidläger i Grönklitt så ska det nog inte vara några problem att ta en bra placering.