Det borde gå bra nu

Mitten av december brukar vara perioden på året då träningen flyter på bra. Det brukar också vara då jag har min berömda formtopp. Eller någon gång i februari. I alla fall antingen precis efter eller före tävlingssäsongen. Då är jag som bäst. Nu är det inte så.

Hela novembers träning gick om intet på grund av sjukdom. När det väl släppte kom en oroväckande irritation i högerknät som ett brev på posten på de första stapplande löpturerna. I ovissheten om vad det var/är för något bedrevs träning ändå    fram tills för en vecka sedan, då jag påbörjade en Voltarenkur.

Såhär i skrivande stund känns knät bra i vila. Det återstår dock att testa det löpandes, vilket får bli imorgon. Tyvärr har dessa efterföljande missöden resulterat i att jag på snart två månader aldrig har tränat så lite som nu. Det är oroväckande, mest för att jag egentligen inte saknat det så mycket heller. I perioder kan dock motivationen höjas ett snäpp, men jag återkommer ofta till att det bara känns hopplöst allting.

Mitt i hopplösheten tänkte jag ändå investera i alternativträningsträsket och köpa mig ett gymkort. Det tar emot, då mitt enormt brinnande hat för gym gör det svårt för mig att sätta min fot på ett. Men det är väl bättre det, än mitt nuvarande tillstånd av självföraktande invaliditet. Vad hände? Det skulle ju bli någonting av mig. Jag skulle ju träna hårt inför nästa säsong efter en, egentligen, mycket inspirationsgivande och formtoppad höstsäsong.

Det kanske är bättre att tvinga fram känslan än att bara vänta på att den ska komma tillbaka av sig själv.