#indiefredag

Jag hade en tanke om att jag skulle börja med någon slags veckosummering eller åtminstone något liknande i början av året, men som med mycket man planerar att företa sig under ledighet blir det sällan gjort när vardagen väl börjar rulla på.

Förra veckan och den som just nu pågår har ändå varit rätt så effektiva. Det relativa och högst självvalda lidandet – som ett heltidsjobb och någon slags idrottslig ambition som löper parallellt ibland kan innebära – tär en del på motivationen. Så har varit fallet i höst. Jullovet var väl ändå en ganska bra tid för att bygga upp lite momentum i träningen och komma igång med lite bättre rutiner som skapar lite mer flytfart i tillvaron. Implementeringen av att tänka två steg framåt i logistiken har gjort det lite enklare; och att jag faktiskt skrev ner tanken om en gällande träningsplan i förra inlägget har gjort att jag lyckats med bedriften att veta vad som dyker upp i veckan.

Det är mycket löpning och orientering nu, i vilket fall, och det gör ju planen ganska lätt att följa så länge pannlampan är laddad. På landet där jag bor blir det becksvart direkt när solen går ner, så att springa i elljusspår blir rätt så ointressant då jag ändå måste passera några kilometer mörk skog för att komma dit. Suboptimalt i ett alltmer optimerat levnadsexperiment. Det blev åtminstone träning enligt plan förra veckan, minus nattcupen som fick ställas in efter 50 minuter i bilkö efter en trafikolycka. Det hade irriterat mig något oerhört förut, men jag kom spontant på att jag hade en hel träningshelg med OK Orion att springa mig trött på senare i veckan, vilket jag också gjorde.

Just nu infinner sig en känsla av kontroll i tillvaron som jag uppskattar, även om vi just nu funderar på vart vi ska ta vägen med bohaget. Vi hyr vårt nuvarande boende, som funkar perfekt för två, men att bli tre och bo på landet känns inte lika attraktivt som det en gång gjorde. Så helgen och kommande vecka kommer innehålla tre visningar av hus. Det som är mest motiverande ur det perspektiv jag har nu är att det ger en kortare resa mellan hemmet och allt annat som jag lämnar hemmet för.

Inget av ovan nämnda har något att göra med att det är #indiefredag. Det var något jag tänkte på under hösten, men som aldrig blev av, att kasta mig ut från jobbet i en serie videosekvenser som skulle upp på Instagram med tillhörande bakgrundsmusik. Lyckligtvis tog jag mitt förnuft tillfånga istället för att bli en douche, men det förtar inte det faktum att det ändå är #indiefredag. Väl bekomme!

Årets första inlägg; framåtblick och bakåtblick

Nyss hemkommen från en vecka i Idre och med en vårtermin som tornar upp sig framför, så är det dags för ett djupt andetag innan allting kommer kraschande över en. Det var så klart härligt att vara i Idre igen, som ju varit en återkommande plats de senaste 15 åren. Jag har däremot inte varit där sen... (snabb titt i träningsdagboken) ... nyårsskiftet 2015-2016. Det kändes inte riktigt som en succévecka. Jag fick visserligen in lite mängdträning, men skidåkning för inte riktigt med sig samma charm som det gjorde förut. Att bara samla timmar i träningsdagboken slutade vara meningsfullt ungefär vid förra besöket till Idre. Oj, är det här ett mognadstecken?

Jag har i alla fall kommit hem med en ny tanke om hur träningen ska se ut under inledning av det nya året, vilket jag borde kunna hålla utan att det kräver för mycket energi att planera. Det bör erbjuda någon typ av variation också eftersom jag outsourcar träningsplaneringen till den klubb jag för närvarande tränar med.

Måndag: 90 min distans (ibland hemifrån, ibland hem från jobbet).
Tisdag: Intervaller med OK Orion
Onsdag: OL-teknik hemifrån (jag bor i skogen)
Torsdag: Nattcup
Fredag: Tröskel hem från jobbet
Lördag: Alternativt/lugnt 90 min
Söndag: Långpass med OK Orion

Summa: ca 9 timmar. Borde bli 2-3 träningar med karta fram tills vårträningen drar igång och ett extra pass som läggs på då. Dessutom lär det bli några tävlingar på helgerna framåt mars-april. Allt som allt känns det som en optimerad grundvecka där jag kan komma hem från jobbet och vara klar med träningen två dagar av fem. Tisdag och torsdag sköter sig själva och jag behöver bara transportera mig dit, medan onsdagens pass får planeras i förväg med banläggning och utskrift.

Att optimera och förenkla känns som att det kan behövas inför våren, så jag är i nuläget nöjd med planen. Men eftersom jag kom på det idag när jag var ute och sprang, så kan det ju så klart gå åt helvete redan imorgon.

Om man ska dra en snabb utvärdering av 2019 så kan man väl säga att det var ännu ett år i förändringens tecken. Det har ju blivit några sådana under föregående decennium. Den största förändringen var så klart jobbyte och flytt från Örebro till Karlskrona. Eftersom jag levt hela mitt liv i Mälardalen, bortsett från åren i Sandviken, så får det väl klassas som en stor förändring; nästan i klass med att flytta till ett annat land. Efter några ångestladdade veckor på hösten tycker jag ändå att vi har hittat vår plats för stunden i alla fall. Jag trivdes förvisso i Örebro, men inte med mitt jobb där. En viss livsleda hade väl också slagit rot, så en flytt var kanske på sin plats.

Höjdpunkter som sorteras under punkten övrigt var bröllopsresan till Arizona under vårvintern med ökenorientering i kaktusskog och sommarsemestern i Kroatien, också den med tillhörande orienteringsvecka. Det blev mycket orientering över hela året, och jag tror att jag allt som allt körde nästan 60 tävlingar totalt, vilket jag så här i efterhand anser är för mycket. Den traditionella höstresan innehöll dock ingen orientering, utan bara misär i glada vänners lag genom Österrike, Slovakien, Ukraina och Vitryssland.

En hittills outforskad händelse, som inte inträffade men som annonserades, är såklart det stundande vårdnadshavandet, vilket satte sin prägel på det mesta av det sista kvartalet och såklart kommer sätta sin prägel på hela 2020.

Det här blev ett mycket längre inlägg än tänkt och rimmar illa med devisen att optimera och förenkla mitt liv.

Över och ut
SH