Går det att hålla en publiceringsfrekvens på ett inlägg/år? Med inte mindre än 15 dagar kvar till tolvslaget så ska det väl inte vara helt omöjligt. Onödigt. Kanske bajsnödigt. En del prestige kan ju existera i villfarelsen av att uppleva sig själv som intellektuell och reflekterande på en blogg, som man ju är. Den krassa verkligheten är väl att den mentala kapaciteten befinner sig i en alldaglighet som inte ger upphov till några briljanta tankar, inte ens på låtsas.
Med den klassiska inläggsinledaren om varför man inte bloggar avklarad, förklarar jag härmed detta inlägg för öppnat.
Om man ska plocka upp tråden från föregående inlägg (som man ju ska) så för jag fortfarande ett krig med mig själv angående vad som är bekvämt kontra vad som är nyttigt. Träning pågår. Om än inte med några högre ambitioner på något personligt plan. Det är märkligt, om man ser tillbaka på och jämför med det senaste decenniet, att träning ändå har fått ta en så stor plats att vardagen planeras därefter. Vad som är ännu märkligare är att jag nu sitter och reflekterar över det som något konstigt, istället för att det ska vara det helt normala, som det nästan alltid har varit. Att träning och utveckling ska gå i första rummet. Glädjen och passionen är väl det som försvinner först när man pendlar genom ingenmanslandet mellan Vill och Måste. Att skriva om träning känns däremot trivialt, men mot bakgrund av att detta varit en träningsblogg så finns det väl en viss röd tråd som skall följas. Yrkesskada.
Livet går just nu i en annan riktning, och där kommer väl det intressanta in i bilden. Det finns mycket utveckling på det personliga planet att avklara inom en snar framtid, varpå det blir aktuellt att kanske plita ner någonting av intellektuellt värde för mig själv att se tillbaka på i efterhand. Att det ska bli en pappablogg är väl att dra det lite väl långt men eftersom jag matat mig själv med lätt hybris av att kunna dikta ihop något som känns ett halvt uns underhållande i textformat, så kanske det kan vara dags att outa vilken sorts riktning livet tar här och finna sig i det. De reflekterande stunderna lär med andra ord inte bli fler och mer framöver, men det kan kanske uppstå ett behov av att befinna sig i en kommunikation som inte är helidiotisk, alltså med sig själv som både sändare och mottagare. Om jag kan få låtsas att det finns mottagare, så kanske reflektionerna behöver anpassas mer till verkligheten, och det kan väl kanske ta död på några parasitiskt snyltande hjärnspöken som man skrämmer ner i källaren med ett "BU!".
Här får dock inlägget sluta, om man ska behålla någon motivation för ett inlägg år 2020. Väl mött då!
/Den numera gifta mannen och blivande Fadren
Eder tillgivne
SH
