I uppsnacket inför tävlingen med stort T med resten av laget så hörde jag mig själv säga att jag gärna tar förstasträckan. Det hade under några veckor känts som att jag levererade rätt bra på skogspass och tävlingar. Några dagar innan själva samtalet så fick jag dessutom kvitto på en rätt så habil insats under en stafetträning med Orion på natten. Kanske självinbillat.
Jag ska väl villigt erkänna att jag redan här började ana orosmoln i horisonten. Hälen kändes värre och värre varje gång jag sprang ett pass som tangerade gränsen för tävling. Eftersom jag lyckades studsa tillbaka inom någon dag eller två så tänkte jag att det nog ändå skulle gå att genomföra Jukola, vilket det också gjorde.
Nåja, nu till själva tävlingen.
Efter att ha väntat i flera år efter att ha märkt ut Rovaniemi 2020 som primärt mål för Ärlas stafettsatsning så stod jag äntligen på startlinjen. Att få starta kändes också stort, eftersom Jukola ändå är Jukola.
Starten gick i ett så fruktansvärt snabbt tempo att jag blev lite paff. Lyckades med nöd och näppe hålla mig på benen fram till startpunkten, men efter att ha stått i första ledet så tappade jag en hel del positioner. När vi väl var i skogen var det lättare att komma fram, så jag tror klungan lugnade sig lite.
Jag tog en ganska passiv position och tänkte väl egentligen att det fanns en enda sak som jag verkligen ville passera och se själv och det var väg/kraftledningskorsningen som man passerade nästan halvvägs till K1. Fick den och la mig i ledet igen. Vägen upp till ettan var krokigare än jag tänkte och här får jag väl ändå säga att jag förtjänade att missa den med en minut eftersom jag hade så dålig koll på hälften av sträckan. Jag borde ha varit lite mer kylig och gått ifrån de ryggar jag hade för stunden och litat på att det skulle komma nya om jag bara hade vikt av åt det håll jag tänkte från början.
Resan därifrån var god och gick i ett ganska beskedligt tempo. Jag kunde avancera då och då och det kändes som att många var nöjda med att lägga sig bakom mig bara för att jag hade GPS-väst.
På väg tillbaka från norra delen av banan så höll jag på att gå iväg på en gafflingsmiss men stannade precis utanför ringkanten för att jag tyckte det stämde galet på kartan, men fick inte riktigt ihop det. Blev helt förvånad över att jag plötsligt var först av alla i klungan och fick bita ihop ett par kontroller för att hålla ihop orienteringen. Efter ytterligare någon kontroll till så var vi tillbaka i ett större gäng igen, men det varade bara några kontroller innan gafflingarna delade på oss igen.
Jag fick ligga och dra en del och tyvärr så kom det en bom på en minut bland kortkontrollerna. Ingen större förlust, för många var osäkra där, så jag kunde jaga in de löpare jag sett.
Efter transport tillbaka till arenaområdet så började jag slappna av i orienteringen. Tyvärr var orienteringen inte över där. Efter en nervös kontrolltagning genom ett grönområde där jag tänkte att jag höll på att tappa det, men ändå fick den, så skulle jag bara pusta ut och ta nästa kontroll. Jag tänkte att det inte spelade någon roll vilken position jag låg på nu utan att det verkade som att jag hade tillräckligt med fart i benen för att springa om löpare på spurten så jag fogade mig in i ledet. Tyvärr var det ju rågafflat på slutet så jag följer med till fel gaffel och lägger bort två minuter på en liten höjd i ett grönområde. Jag känner på mig att jag är fel när jag går efter en beståndsgräns som jag bara ska passera, men jag agerar inte på det.
Växlar som 79:a, 9:51 efter tät. Fanns väl tid att optimera orienteringen till att, åtminstone om man räknar bomtid, få ihop det till att vara mellan 5-6 min efter. Fysiskt låg jag definitivt på rött hela loppet och hade kanske delar av banan som kunde gått fortare om jag legat på rätt ryggar, men själv hade jag inte kunnat pressa mera.
Den fysiska påfrestningen satte sig rejält på hälen, vilket inte var någon överraskning eftersom jag gick in med inställningen att det skulle bära eller brista och att ingenting efter Jukola skulle spela någon roll. Dagen efter så gick det knappt att gå eller sätta någon vikt på benet om det krävdes frånskjut.
