Året som gått

Så var det återigen dags för en stunds reflektion. Det är inte lätt att mana fram någonting vettigt att säga på den korta tid som jag ändå hittar till att fundera och skriva ner det jag tänker på. Räddningen är väl att jag funderar ganska mycket på var jag befinner mig just nu, hur jag kom hit och hur framtiden skall bli. Jag är väl på det sättet en orolig själ som griper efter de halmstrån av kontroll som övertänkande kan tänkas bidra med. Först en titt på årets olika faser. 

Jag började året som föräldraledig. Det bidrog till en inte oansenlig mängd tid med barn. Barn i det stadium som jag var föräldraledig i är inte helt stimulerande. En lärdom jag drog av att vara föräldraledig mellan januari och augusti (inklusive sommarlov) är att jag nog helst inte kommer göra det på heltid igen. Men vem vet? Jag skriver ner det här i alla fall så får jag väl käka upp min hatt om jag ändrar mig. 

Jag tror att årets första halva också blev lite av ett anti-klimax eftersom pandemin och restriktioner fortsatte sätta käppar i hjulet för en normal orienteringssäsong. För min del innebär det att eftersom jag lagt så många livsbejakande intressen i samma korg, så känns det som att hela livet ställs in. Det blev förvisso några tävlingar på våren, och jag kunde ändå genomföra det jag hade tagit ut som mål för året, nämligen Ultralång-SM. Tyvärr blev 10Mila inte av, och Jukola flyttades till augusti. 

Sommaren kändes ändå som en ljusning på många plan. Det lättade lite med restriktioner och kroppen svarade bättre på träning, så det blev flera bra träningsveckor. Höjdpunkten var veckan i Idre, som jag insåg först när jag var på plats att jag har saknat väldigt mycket. Jag hoppas att det blir en vecka i Idre sommaren 2022. 

Det som la en blöt filt över tillvaron i år var att jag fick tacklas med ännu en omgång av hälont. Det var definitivt i anslutning till träning så det började väl som en överansträngning som jag hade kunnat tackla med lite mer vila men eftersom det kom mitt smack i att det började hända lite roliga grejer igen på OL-fronten så var jag lite dum och körde på fram till Jukola. 

Därefter fick jag några månader med rehab i samband med att jag började jobba igen till höstterminen. Det innebar även att inledningen på en ny fas i livet: förskolefasen. Den här hösten slår med andra ord självklart rekord i antal sjukdagar för egen del och för barnets del. 

På grund av rehab, sjukdom och förlängd pandemi så räknar jag in 326 träningstimmar under året. Inte ett bottenrekord, men nere på den näst lägsta mängdnivån historiskt och bara 11 timmar över 2020 års bottennotering, vilket är klart under godkäntnivån på 365 timmar. Trots det ett år i topp tre sett till antal löpta kilometer på 2458 inklusive både orientering och löpning. Rätt så stabilt ändå med tanke på att halva augusti fram till november var rehabveckor. 

Timmarna på detta år håller på att rinna iväg. Det nya året står för dörren och med det så hoppas jag att kommande år kommer innehålla mer av det jag tycker om att göra och mindre av det jag inte tycker om att göra. 

Det får bli de avslutande orden på detta inlägg, vilka jag kanske kan återkomma till i början av 2022. Gott nytt år!

Achilles tendinopathy part 2

A couple of years ago, I wrote down my experience concerning my long-lasting achilles tendon injury. The purpose was for me to put my thoughts down in a place where I could review them later on and see how I experienced the problem first-hand and not just what I remembered experiencing, which tends to be over-exagerrated in the end if you want a good story out of your misery. I posted those thoughts here in July 2015.

I haven't kept a journal over my injuries per say, other than my training log. Such as it is, the analyses aren't that deep when it comes to the entries concerning my achilles tendon. If it works, it works, and when it doesn't, a rest day usually sorts it out. Until that doesn't work either. 

In hindsight, I feel like I've been very naive when it comes to my rehabilitation. There is comedy in the fact that I thought two weeks were a reasonable period to rest and rehab an achilles tendon. I kid you not...

Honestly, I should have seen reason and sought more guidance in rehabilitating my injury. I should have nagged properly to meet expertise on running injuries and dealing with over-eager athletes. My experience, however, is that most physiotherapists have very little knowledge about athlete's injuries, especially if you meet a generic representative in the field working in Swedish health care. Once, when I wanted to discuss aqua-jogging as a relevant alternative training form to running, the physio I met at the time thought that it wasn't a good idea to run in a kids pool... The poor fool had no idea about aqua belts or aqua vests. I didn't see that physio again, but I feel like there are a lot of them around, whose only concept of dealing with an injury caused by running - is simply not to run.

So, without further ado, here are my recent experiences with setbacks in my running caused by my inability to treat my achilles tendons correctly over the last few years. The lesson being, if you're reading this and dealing with your own issues, to listen to your physio and rehab your tendons properly!

In the fall of 2015, I started running again on my way back from injury. I had stopped running in May to rest my achilles yet again. Here's a fun fact: did you know that you can have two types of achilles tendinopathy? Midportion and insertional. Most people get the midportion variety which is pain located a few centimeters above the heel. In my case, that was the first injury I failed to rehab properly. It is the easiest one to deal with, so if you have midportion achilles tendinopathy, be glad that at least it isn't insertional, which is the variety I am dealing with now, due to being a fucking idiot. I started feeling pain on the back of the heel, instead of over it and I did what I had done in my previous dealings with my achilles tendon: rest from running and eccentric heel raises. It allowed me to start running again, and I stopped doing the rehab exercises, because I'm a moron, and ran on. 

In 2016 and 2017, I enjoyed a few years of being able to run quite much and quite well. There was pain, for sure, but never when I ran. I usually got quite sore in the mornings and after being still for a while. After days of hard running, I usually had more pain, but the rest of the body also needed to rest on those days. 

Coming in to 2018, however, the problems spiked again. I got sore, not only in my left heel, which is were I originally had problems, but also in my right heel. Much like in the previous years, I didn't deal with the problem right away, but waited until after an important race, prolonging my pain and the rehab period for sure. 

I stopped running in May, yet again, but ran sporadically to "test" and stress the heels somewhat. It felt OK, and I met a physio because I felt like I needed some guidance. The physio wanted me to stay off running for four to five weeks, which I did. The lesson from that time was that I got bored and the road back to running when I eventually got better was longer and slower than it needed to be. 

The best experience I've had in talking to doctors or physios concerning my heel pain is a doctor I met who actually wanted to look at an X-ray of my heel and not just touch it and squeeze it or see if I could do a heel raise. After establishing that my achilles tendon didn't have a tear anywhere, and that the heel bone was intact, this bit of knowledge was passed on to me: "it is just pain. It's not dangerous to run with pain. The tendon will not tear, so it's just a matter of how much pain you can handle."

Some might think that this was bad advice, but this is actually the best piece of wisdom I have come across when it comes to chronic heel pain. There are a lot of things I should have done early on to avoid this injury to be prevalent. I didn't. Now, all I can do is deal with the fact that surgery, as a last resort, wouldn't even be a guarantee to get rid of the pain. Just a guarantee of weakening the tendon and the insertion, which increases the risk of tears or even ruptures in the future. 

So I ran on. I started slow, and increased with minor steps. Pain was there, but I never ran so that the pain got worse. I had a few weeks of devoting some time to eccentric heel raises and heavy, slow strength training, but after a few weeks, that type of training ebbed away. 

Cut to 2021. In June, I ran an intense orienteering interval session after a week of hard running and a distance training with zero drop-shoes. The day after, the back of my left heel was seriously sore. I didn't rest though, because there was a training session on a map that I didn't want to pass on. Then I wanted to attend a training weekend in Ärla. Then I wanted to run the World Cup test races and have a training week in Idre. And then I wanted to run this and then that, and when it actually came to the most important competition of the year, the Jukola relay, my left heel was so sore that I needed to avoid wearing shoes. 

I managed to run the Jukola relay, and after that I didn't run for three weeks because I had ignored the pain for too long. Pain that got worse after each training session. Now, I'm trying to be more systematic in my progress to come back to running. I don't believe in staying off running for too long, simply because you need to load the tendon so that it doesn't get weaker. And what better way to load it than running? I keep it short, not more than 5K, and I only run every other day because I also do a lot of strength training at the moment, focusing on the calf area. One big change from earlier is that I do them flat on the floor and not in stairs, to avoid a sharp angle for the heel. I believe that this time, my injury has come from the bursa getting too much pressure, so I want to allow some relief in that area for a while. 

I don't know why, but for some reason I wanted to write this blog post in English. I feel like there are more people who understand this problem in English speaking areas. When I have searched for other athletes' experiences it has been easier to find in English. If you have similar problems, or maybe even some input that I haven't thought about, feel free to comment. 

Balladen om en (döds)sjuk man

När man nu trampar igenom ett träsk av muterade förskolevirus vareviga dag så var det väl bara en tidsfråga innan mitt bepansrade immunförsvar skulle duka under och ge vika för den anstormning av ohälsa som vårdnaden av ett blöjbarn innebär. Det är ju ödets ironi att jag, som har klarat mig oförkylt genom en jävla pandemi, ska drabbas just när man i handling (inte i ord) har blåst faran över. 

Det var bara att acceptera faktum och kasta in handduken några dagar. Nu har däremot några dagar blivit till en vecka. Feber och nedsatt lungfunktion har bytts ut till en hostigare och slemmigare tillvaro. Det börjar ge med sig. Förhoppningsvis. I en inte alltför avlägsen framtid ser jag mig själv röra mig fritt över nejderna, avnjutandes höstens ankomst till Sveriges trädgård.

Nej, just fan. Jag ska ju rehabilitera en häl. Dansen över nejden får vänta. Jag får stillsamt, rytmiskt och apatiskt köra mina tåhävningar i ensamhet. Jag får trösta mig med att trötta ut kroppen på familjens nyaste träningstillbehör: en RowErg. 

Det finns trots allt en ljusglimt med att vara sjuk. Tempot dras ner, tidsfördriven blir fler och ansvaret över vissa logistiska behov (hämta, lämna, lämna, hämta) övertas av annan. I utbyte får man ge sin hälsa, sin rörelsefrihet och sin sovplats. Hostande förälder förpassas nämligen till eget sovrum tills man kan bete sig (inte hosta). 

Man får väl tillstå att ett överslag över för- och nackdelar lämnar slutsatsen att det kostar lite mer att vara sjuk än vad man får i gengäld. Så jag tar gärna och lämnar över det här till någon annan nu. Tack. Ingen? Nehe, skit i det då. 

Säsongsstängning 2021

Även om det fortfarande är en i högsta grad levande tävlingssäsong blir det redan här för min del dags att stänga den för året. Anledningen: hälrehab. 

Mina långdragna problem med hälsenor som jag de senare åren har hanterat samtidigt som jag har kunnat bedriva den träning jag vill, har under detta år tagit sig andra uttryck. Detta kan ett annat inlägg få behandla. 

Det innebär kort och gott att jag inte ser framför mig att jag ska kunna köra några fler tävlingar, om det inte är så att det går några väldigt sent på året, i november eller december, vilket det sällan gör. Tråkigt såklart, nu när det inte längre finns några restriktioner för motionslopp, även om den motionsform jag tävlar i sällan har några tävlingar där deltagarantalet är över 900 samtidigt i start-/målområde. 

Det blev en blygsam tävlingssäsong. 10 individuella lopp, varav fyra av dem var SL/SM/WRE-tävlingar. Dessutom sprang jag Elitstafetten i maj och Jukola i augusti. Att jämföra med cirka 60+ tävlingar under 2019. 

Eftersom det var förbjudet enligt staten fram till juli att springa snabbt i skog och sen få sitt namn utskrivet i en resultatlista om det var andra som tänkte göra samma sak så blev det så klart inte så mycket tävlande innan restriktionerna släppte lite. Sju av de individuella tävlingarna sprang jag mellan månadsskiftet juni/juli till månadsskiftet juli/augusti.

Tävlingarna präglades ganska mycket av de senaste årets passivitet i tävlingssammanhang. Det har varit väldigt svårt att hitta formen. Jag tyckte ändå att tävlingarna jag sprang i slutet av juli pekade på en ganska god form. Där sprang jag som bäst till mig en sjundeplats på Blekinges 3-dagars trots att jag la bort lite tid på att snurra runt några kontroller.

Bästa placering fick jag på Havs-OL, dag två, där jag kammade hem en sjätteplats av 46 deltagare och 2:49 från segern.

Insatsen på de tävlingar där de som är bra faktiskt också är med är inte så roligt att titta på. Där är resultaten skrämmande dåliga och jag är långt ifrån mina egna topplaceringar. Bästa placering på en värdetävling blev 53:a av 98 startande, pinsamma 10:57 upp till segraren och med över fyra minuters bomtid på Världscuptest i Idre och medeldistansen från Nipfjällsparkeringen. 

Resultaten är ju bara vad som har hänt på en specifik dag med ett specifikt antal andra löpare på samma bana. Det som annars har präglat den här tävlingssäsongen är den långa väntan på att den ska börja och försöken att komma igång själv trots att tävlingssäsongen inte gjorde det. Det resulterade i ganska mycket fartpass i skog i form av OL-intervaller, som jag tror på till viss del. Främst för att man lär sig springa fort i skogen. En nackdel är att man springer över sin kapacitet och att man på grund av det tar ganska stora risker fysiskt. En annan nackdel är att orienteringstekniken inte riktigt får samma fokus eftersom det oftast blir löpning i grupp eller att det går så fort att man medvetet släpper orienteringen och chansar lite för mycket. 

Även om jag tror att årets höga andel OL-intervallpass har förbättrat min fart i skog så tror jag också att den ligger bakom att jag inte har kunnat löpträna sen Jukola. Här borde jag ha dragit i handbromsen så fort jag började känna en annorlunda känsla i hälen än den jag tidigare vant mig vid som ofarlig. Nu får jag ta några lärveckor där jag ger mig på annan träning i form av rehab och alternativträning - och den långa, långsamma vägen tillbaka till löpning och orientering igen. 

Race report: Napapiiri-Jukola, sträcka 1

I uppsnacket inför tävlingen med stort T med resten av laget så hörde jag mig själv säga att jag gärna tar förstasträckan. Det hade under några veckor känts som att jag levererade rätt bra på skogspass och tävlingar. Några dagar innan själva samtalet så fick jag dessutom kvitto på en rätt så habil insats under en stafetträning med Orion på natten. Kanske självinbillat. 

Jag ska väl villigt erkänna att jag redan här började ana orosmoln i horisonten. Hälen kändes värre och värre varje gång jag sprang ett pass som tangerade gränsen för tävling. Eftersom jag lyckades studsa tillbaka inom någon dag eller två så tänkte jag att det nog ändå skulle gå att genomföra Jukola, vilket det också gjorde.

Nåja, nu till själva tävlingen.

Efter att ha väntat i flera år efter att ha märkt ut Rovaniemi 2020 som primärt mål för Ärlas stafettsatsning så stod jag äntligen på startlinjen. Att få starta kändes också stort, eftersom Jukola ändå är Jukola. 

Starten gick i ett så fruktansvärt snabbt tempo att jag blev lite paff. Lyckades med nöd och näppe hålla mig på benen fram till startpunkten, men efter att ha stått i första ledet så tappade jag en hel del positioner. När vi väl var i skogen var det lättare att komma fram, så jag tror klungan lugnade sig lite. 

Jag tog en ganska passiv position och tänkte väl egentligen att det fanns en enda sak som jag verkligen ville passera och se själv och det var väg/kraftledningskorsningen som man passerade nästan halvvägs till K1. Fick den och la mig i ledet igen. Vägen upp till ettan var krokigare än jag tänkte och här får jag väl ändå säga att jag förtjänade att missa den med en minut eftersom jag hade så dålig koll på hälften av sträckan. Jag borde ha varit lite mer kylig och gått ifrån de ryggar jag hade för stunden och litat på att det skulle komma nya om jag bara hade vikt av åt det håll jag tänkte från början. 

Resan därifrån var god och gick i ett ganska beskedligt tempo. Jag kunde avancera då och då och det kändes som att många var nöjda med att lägga sig bakom mig bara för att jag hade GPS-väst.

På väg tillbaka från norra delen av banan så höll jag på att gå iväg på en gafflingsmiss men stannade precis utanför ringkanten för att jag tyckte det stämde galet på kartan, men fick inte riktigt ihop det. Blev helt förvånad över att jag plötsligt var först av alla i klungan och fick bita ihop ett par kontroller för att hålla ihop orienteringen. Efter ytterligare någon kontroll till så var vi tillbaka i ett större gäng igen, men det varade bara några kontroller innan gafflingarna delade på oss igen. 

Jag fick ligga och dra en del och tyvärr så kom det en bom på en minut bland kortkontrollerna. Ingen större förlust, för många var osäkra där, så jag kunde jaga in de löpare jag sett. 

Efter transport tillbaka till arenaområdet så började jag slappna av i orienteringen. Tyvärr var orienteringen inte över där. Efter en nervös kontrolltagning genom ett grönområde där jag tänkte att jag höll på att tappa det, men ändå fick den, så skulle jag bara pusta ut och ta nästa kontroll. Jag tänkte att det inte spelade någon roll vilken position jag låg på nu utan att det verkade som att jag hade tillräckligt med fart i benen för att springa om löpare på spurten så jag fogade mig in i ledet. Tyvärr var det ju rågafflat på slutet så jag följer med till fel gaffel och lägger bort två minuter på en liten höjd i ett grönområde. Jag känner på mig att jag är fel när jag går efter en beståndsgräns som jag bara ska passera, men jag agerar inte på det. 

Växlar som 79:a, 9:51 efter tät. Fanns väl tid att optimera orienteringen till att, åtminstone om man räknar bomtid, få ihop det till att vara mellan 5-6 min efter. Fysiskt låg jag definitivt på rött hela loppet och hade kanske delar av banan som kunde gått fortare om jag legat på rätt ryggar, men själv hade jag inte kunnat pressa mera. 

Den fysiska påfrestningen satte sig rejält på hälen, vilket inte var någon överraskning eftersom jag gick in med inställningen att det skulle bära eller brista och att ingenting efter Jukola skulle spela någon roll. Dagen efter så gick det knappt att gå eller sätta någon vikt på benet om det krävdes frånskjut. 

Skisser för sommaren

Jag gillar att återanvända titlar på blogginlägg och det här är en jag återkommer till. Det syftar så klart på Kentlåten med samma namn från albumet En plats i solen från 2010. Ett gravt underskattat album med bland annat nämnda låt, och favoriten Ensam lång väg hem som spår. Jag brukar lyssna på albumet från och till men det dyker främst upp i dessa tider där sommaren precis har börjat och alla förhoppningar, förväntningar och planer ligger framför en. Eftersom det också är studenttider nu så är albumet starkt förknippat med det år jag själv tog studenten och stod inför livets alla oanade möjligheter och krav. 

En liten nostalgitripp i all sin enkelhet, i inledningen av denna min sista sommar som 20+. 

Egentligen var det funderingar kring min träning som jag ansamlat under några veckors tid som föranledde detta inlägg. Det är framför allt min stagnation och att träningen inte tycks komma någonstans som jag funderar mycket på och har funderat mycket på senaste året. Vanligtvis brukar ju tävlingarna ge lite feedback på hur bra man är jämfört med konkurrensen, men den möjligheten har ju som bekant varit högst begränsad det senaste året. Däremot har jag under en tid kunnat jämföra mig med några löpare på OK Orions träningar, där vi oftast kör OL-intervaller. Efter att ha utvärderat träningarna så kan man lugnt säga att jag inte direkt rosar marknaden vad gäller att ligga i framkant eller ens hänga med på intervallerna. Först har jag trott att det beror på att terrängen här i Blekinge knappast gynnar mig då löpbarheten ibland är överdrivet begränsad. Det är säkert en del av sanningen men att säga att det är enda anledningen är att ljuga för mig själv. 

I och med det inställda tävlingsåret så har den del av min träning som bedrivs som högintensiv varit urdålig. Vanligtvis brukar tävlingsårets naturliga periodisering innebära att den högintensiva belastningen trappas upp under mars, april och maj, för att sedan sjunka undan lite under sommarmånaderna. Därefter kommer en liten puckel igen när fler tävlingar drar igång igen i augusti och september. Tillkommer gör också de veckor av formtoppning som också oftast innebär att träningsmängden dras ner till förmån för fler högintensiva pass. 

En av de utvärderingar jag måste göra efter ett år som motionär är att jag har övergivit den högintensiva träningen till förmån för den lågintensiva. Därtill måste jag också medge att passen trots att de har blivit lugnare inte har blivit längre. Mindre träningsmängd och lägre intensitet. Inte ett framgångsrecept. 

Det hade man ju kanske kunnat räkna ut med arslet. 

För att råda bot på detta så behöver jag först erkänna för mig själv att jag har tränat för dåligt. När tiden som man lägger på att "bara underhålla" blir längre och längre i väntan på att man kan få utdelning för sin investering i träningstid i form av tävlingsresultat så blir det som underhålls till slut bara en lönnfet pappakropp. Det är också oerhört bekvämt att bara nöja sig med att köra glidarpass i under en timme. Att masa sig ut på intervallpass flera gånger i veckan känns nästan extremt, trots att det inte var något snack om saken för bara ett par år sedan. 

Så en skiss för sommarens träning är helt klart på sin plats för att lyfta träningen. Jag har kommit fram till att jag nog behöver lägga en plan som funkar sen när jag ska börja jobba också. Något som helt klart kan komma att gynna träningen är att vi är två föräldrar som kommer vara ledig från midsommar och fram till början av augusti. Då borde träningspusslet kunna läggas lite lättare. 

Min plan så som den utformas i skrivande stund (jag highlightar de högintensiva passen):

Måndag: Styrka (alt. lätt löpning i samband med eller vid annat tillfälle under dagen)
Tisdag: OL-intervaller
Onsdag: Löpning/OL distans 90-120 min
Torsdag: fm. Intervaller (löpning), em. OL distans
Fredag: Styrka (alt. cykel, rullskidor, SUP, kajak)*
Lördag: Intervaller (backe)
Söndag: Löpning/OL distans 90-120 min

*nog för att jag måste skärpa till träningen, men någonstans måste man få in livsnjutningen

Med denna plan så borde jag få in tre pass som är högintensiva som jag kan variera mellan aeroba och anaeroba varianter. Eftersom klubbarna i distriktet oftast har träningar på tisdagar, torsdagar och söndagar så är det rätt så tacksamt att bara hänga med där. Det är såklart lätt att kasta runt programmet också om det erbjuds pass på karta eller med sällskap som inte följer programmet. 

Målet ska i alla fall vara att huvudsakligen prioritera de högintensiva passen och allra mest de som är tävlingsspecifika. När tävlingar väl börjar fylla upp helgerna igen så kan det bli mindre fokus på dem och mer fokus på OL-teknik. 

Mitten av maj (typ)

Mitten av maj har hunnit passera och sedan sist så har jag faktiskt hunnit med en hel del. Först och främst för bloggtemats skull kan väl Elitstafetten i Ärla nämnas. Jag sprang femte sträckan på söndagen den andra maj efter att tre sträckar på lördagen hade avverkats. Jag tog upp laget några placeringar från 21:a till 19:e plats men tappade lite mer på sträckan jämfört med de snabbare lagen, så förbättringsarbetet fortgår. Det var utan att överdriva sinnesjukt kul att springa stafett igen, även om det haglade och regnade i näst intill minusgrader innan jag skulle ut på min sträcka. Förhoppningsvis blir det mer stafetter framöver att se fram emot, även om Jukola är framflyttat till augusti. 

En hel del på hemmaplan har även hunnits med. Jag börjar se ljuset i slutet av tunneln gällande en evighetsrenovering av ett av sovrummen i huset. Det kan vi lämna därhän. Mycket tid spenderas annars i trädgården där jag för ett veritabelt krig mot ogräs. Det är en kamp som förtjänar ett eget blogginlägg. 

Kroppen står annars lite still, trots ett lyft i träningen och mer fokus på fartorientering i skog som fattades mig nästan hela förra året. Jag upplever att jag är väldigt seg och slö i skogen och känner mig till viss del hämmad av en ond ljumske och en tå på samma ben som trilskas. Jag försöker ta tag i det men motivationen till rehab är sådär när kompromisserna avlöser varandra för att träningen ska bli av. Då blir det kanske lite mer löpning än styrka och stretch, som jag tror är lösningen. Det har åtminstone blivit några pass på utegym i brist på vilja att betala för gymkort och i oklarheten om man ens får gå på gym utan att regionala smittskyddet anordnar en autodafé i ens ära om man råkar sätta sin fot på ett. Än så länge så funkar det att springa på den nivå jag bedriver träning men om jag skulle vilja växla upp till lite fler skogspass och lite längre sådan så behöver detta åtgärdas. Nu tror jag det passar bra i träningen med tre-fyra OL-pass i veckan varav 1-2 i tempo och resten av träningsveckan utfylld med diverse olika varianter av löpdistans, rullskidor/cykel och styrka/rörlighet. Försöker köra OL på tisdagar, torsdagar, lördagar och/eller söndagar, styrka på måndagar och distans med barnvagn på onsdagar. Fredag en liten vilodag med alternativträning. 

Jag försöker åtminstone bli lite stark och snabb igen. Hård har jag slutat vara sen länge. 

Race report: Swedish League #2 och Ultralång-SM

 Det var inte utan anspänning som jag tog mig ut på arenan utanför Västervik på söndagen. Eller arena och arena. Parkeringsplatsen. Efter en kort uppvärmning så gick en något förvirrad start med omärkta kartor och i princip självgallring. Det var lite löploppskänsla om det hela. 

Här finns rutten på Livelox

K1-K5
Farten som sätts i början är inte omänsklig och jag går med och håller position i ledet. Kontrollerna tas och jag håller lite koll på kartan och går ibland ut i något eget stråk. Tanken att spara energi går igenom huvudet på mig hela tiden och jag letar efter partier som är mer lättlöpta där man kan gå ur ledet men fortfarande behålla placeringar. Jag pendlar här mellan placeringarna 55-57 men har kontakt med ett tjugotal löpare framför. Till K5 är det en väglöpningssträcka där jag nog hade chansen att täppa igen en liten lucka som bildas när fältet dras ut. Jag väljer dock att hålla mig i ett eget tempo som är ganska frikopplat från vad alla andra gör. Här drar klungan ifrån och jag har bara kontakt med en framförvarande löpare när vi går in från vägen i skogen. 

K6-10
Här börjar jag orientera själv eftersom det inte finns några direkta alternativ. Jag har en grupp bakom mig på väg till K8 och i början av K9 men jag väljer fortsatt att bara gå själv och inte bry mig om de andra. Vi stämplar ändå samtidigt vid K9 men vid K10 så stannar jag länge för att läsa in långsträckan till K11 på cirka 5 km. 

K11-K14
På långsträckan väljer jag ett vänsteralternativ som inte alls var speciellt fördelaktigt jämfört med att gå nära strecket. Jag löper hela sträckan själv och tänker i början att det är dags för en liten tempoökning för att om möjligt komma ikapp framförvarande grupp på fyra löpare som jag sett innan. Jag verkställer dock inte sträckan som jag har tänkt och blir osäker på väg till min första hållpunkt som är vändplatsen som är sydost om K1. Jag kommer in senare på vägen och tar sträckan som jag har tänkt därifrån men den tänkta tempoökningen blir inte av. Här blir loppet mer i stil med ett långt distanspass där jag släpper tävlingen och alla andra deltagare utan bara fokuserar på banan. En löpare kommer ikapp mig som jag hänger med till K15, men det är den sista person jag ser på hela banan. 

K15-M
Nu börjar loppet kännas i benen och det börjar bli tungt att springa i skogen. Jag söker därför de lättlöpta stråken på sträckorna trots att det på en normal långdistans inte hade funnit så många incitament att gå från strecket i den här typen av terräng. Det är förvisso kuperat ibland, men lättlöpt, och man kan utnyttja höjdpartierna bra om man bara undviker de mest branta ställena. Men benen styr mycket mer än huvudet och det blir en hel del konstiga vägval som tas som dessutom inte verktställs enligt plan när jag upptäcker ett mer flackt och lättlöpt stråk runt en höjd exempelvis. Det är exempelvis tydligt på de långsträckor som är kvar att jag släpper orientering för att kroppen ska hitta lättaste vägen fram, vilket i samtliga fall måste anses vara en riktigt dum strategi. Mot slutet av banan så är det några korta sträckor där jag råkar komma ihop med en damlöpare. Det blir en fartökning för att hålla henne bakom mig till mål och jag skäms lite för att säga att det inte var med någon större svårighet som jag också kunde öka farten på slutet.

Summering: Jag är nöjd med att äntligen ha genomfört en ultralång som senior. Rent prestationsmässigt så kändes kroppen hela tiden som att den skulle klara uppgiften och jag hade inga mentala svackor under loppet; inte heller någon energibrist då jag hade gel med och tog sportdryck och vatten på alla stationer jag passerade. Det som jag ångrar är att jag hade strategin att det bara var jag mot banan och att jag inte tog någon notis om de andra löparna. Jag tror att jag hade kunnat rida mer på vågen och hänga med klungan längre och på så sätt ha kortade löptid och bättre placering än 60 av 62 som genomförde loppet om jag bara hade varit inställd på det. Måhända att jag hade varit tröttare, men det hade ju kanske varit mer på sin plats att ha sina snabbaste sträckor under första halvan av banan än de fyra sista kontrollerna. Inför nästa ultralång-SM så får jag låna in Verner von Heidenstams bevingade ord: 

            Det är stoltare våga sitt tärningskast

            än att tyna med slocknande låge.

            Det är skönare lyss till en sträng som brast

            än att aldrig spänna en båge.

Race report: Swedish League #1

Så var då helgen passerad där det med snabba ryck blev klart att jag skulle få springa. Det var några dagar där jag räknade lite rankingpoäng och kollade anmälningslistan och ungefär en vecka innan stod det klart att jag skulle få delta både på medeldistansen och ultralången. Nedan följer en race report av Swedish League #1:

Jag fick som ganska väntat packa ner mig tidigt på morgonen själv i bil eftersom dottern fyllde ett dagen innan med kalas och fika. Framme på tävlingsplatsen så stannade jag kvar i bilen och laddade de sista 45 minuterna innan starten gick. Så än så länge så var tävlingen ganska lik en vanligt tisdagsträning med förhållningssättet att man ska vara på plats så sent som möjligt och dra så tidigt som man kan. 

Efter någon halvtimmes uppvärmning så gick starten 10.15. Jag tyckte ändå det var förhållandevis lätt att tända till och få igång tävlingsnerverna. Det är inte alltid det lyckas, eftersom jag ofta känner mig som en turist i elitsammanhang och inte har så mycket med toppresultaten att göra. Denna dag såg jag däremot fram emot att kasta mig ut i terrängen. 

Tävlingsrutten på Livelox

K1-K3:

Det tar ett tag att komma in i kartan och översätta terrängen till kartbild och vice versa. Oklart om det beror på ovanan med tävlingssituationen eller om det är kartan som har dribblats för länge i någon kartkommitté någonstans. Det blir i alla fall lite osäkert stråk till K1 och lite osäker kontrolltagning av K2 och K3. Blir helt ställd av punkthöjdernas storlek. Inte Färskesjöklass på dem direkt. 

K4-K7:

Kontrollerna sitter där de ska, men kroppen vaknar inte till liv. Det blir aldrig riktigt något tillfälle att växla upp farten och det känns inte riktigt som att det finns så mycket mer fart i kroppen heller. 

K8-K11:

En liten bom på ca 15-20 sekunder på K8 efter att ha gått igenom ett tätare område på ett lite ogenomtänkt och riktningslöst sätt. Förvånas av hur otydlig stenen som sista säkra i ringkanten är på väg till K10. Till K11 så tar jag väldigt snabbt beslutet att springa väg runt och försöka få upp farten lite. Hittills har jag känt mig otroligt seg i den knixiga och kuperade terrängen. Exekveringen blir inte riktigt som tänkt då kraften i benen är borta. Det går så klart lite fortare, men det blir ingen markant fartökning och förändring i attack på resten av loppet heller. 

K12-K15

Får kontrollerna men tar så här i efterhand ett felbeslut genom att köra söder om bergsknallen på väg till K13. Helt klart snabbare att gå norr om den närmare strecket.Lite mer velighet och seghet bidrar till att det går rätt sakta här. Är ikappsprungen två minuter av startande efter mig vid K15. 

K16-K19

Försöker hänga på när jag blir ikappsprungen och går med två kontroller. Till K18 så blir det för tungt för mig, möjligen att vi också splittras i några microvägval. Jag får i alla fall kontrollen bra och är sedan före i mål.

K20-Mål

Till K20 springer jag ner på åkern istället för att gå mer rakt. Vet fortfarande inte om det är bra eller dåligt. Det är min bästa sträckplacering på hela banan men är ändå 25 sekunder efter i löptid på sträckan. Avslutar banan med i princip samma tempo som jag inledde den i. Tyvärr inte så snabbt och hela loppet kändes väldigt tungt. 

Placeringen på loppet blev 64 av 77 som tog sig i mål. Inte direkt någonting som jag lägger någon vikt vid annat än att det är lite trist att lägga ner så mycket tid på orientering och få ut så blygsamma resultat. Det var däremot inte så att jag på något sätt pressade ihjäl mig på banan, utan låg i ett tempo som motsvarar det jag har haft på de senaste tempoträningarna i Blekinge eftersom jag mer siktade på ultralången. Jämfört med 2019 (närmaste normala säsong) då jag inte ens fick springa huvudklass annat än på en långdistans så är det väl en mindre förbättring från det årets toppnotering med en 67:e placering. Historiskt har jag dock bärgat en 32:a plats på en medeldistans i elitklass, vilket är ett resultat där jag tycker att jag gör mig själv lite mer rättvisa. Vi får se om det kommer några fler tävlingar i år att slipa meritlistan på.

Kvartalsrapport

Det är dags att titta tillbaka lite på hur den senaste tiden har spenderats och därigenom bör det ju också framgå hur den närmaste tiden kan komma att utvecklas.

Först och främst så kan man säga att det börjar knaka lite i psykfogarna. Jag har börjat släppa lite på rutinerna. Egentligen av ren leda. Det är tradigt att veckorna ser likadana ut månad efter månad och att det inte finns någon tillstymmelse till ljusning. Framför allt så är allt utom att handla mat och att träna på egen hand satt på paus. Jag har däremot genom viss gemensam träning kommit fram till att jag är ganska dålig på att orientera och att springa i skog. 

Träningen fram tills nu har ju kännts bra. Tyvärr har andelen orientering i träningsdagboken stått för en alldeles för liten del. Det har uppdagats på några fartträningar härom veckan. Inte så konstigt kanske, då jag oftast får en ansenlig träningseffekt av att springa många tävlingar vanligtvis. När de egna passen mest bedrivs i lågintensivt lufstempo så spelar ett till två pass OL i veckan ganska liten roll för att utvecklas. Tyvärr, för jag såg tidigare fram emot deltagande på ultralång-SM. Nu bävar jag lite för att jag ska klara av det, givet att jag ens får springa med min något blygsamma ranking. 

Livet i övrigt står också i stiltje. Det börjar bli svårare att motivera sig att gå ut med barnet, trots att våren är i antågande. Renoveringar i hemmet står också på paus för att jag börjar tycka att det är så ohemult tråkigt. Tankarna om att bo i en nybyggd bostadsrättslägenhet börjar kännas allt mer lockande.

Samtidigt som jag kände mig mycket mer dyster och isolerad förra veckan än denna, så tvivlar jag på att det kommer vända särskilt snart då livet i allmänhet verkar se likadant ut under kommande kvartal. SL/SM-helgen nästa helg blir ett välkommet avbrott i en annars ganska långtråkig tillvaro, men jag tvivlar på att det kommer bli någon större förändring efter den helgen. 

Man får vara försiktig

Plötsligt sitter man där i bilen på väg till Ullared och tänker att det är ett rimligt nöje att köpa trädgårdstomtar för semesterersättningen - och att livet är bra härlig bara man får två veckor på Böda Sand. 

Tillvaron börjar gå tillbaka till förra årets känsla av att det måste komma något slags normaltillstånd snart. Sen sist så har hela mars arrangörer dukat under för tävlingsförbudet och april hänger på gärdesgården. Stockholm cementerar bilden av sig självt som ett jävla skitställe. Själv har renoveringsfrossan satt igång och gjort att lite för mycket vaken tid ägnas åt att tänka på gipsskivor, spackel, måleri, tapet och golvläggning.

Allt det här tar ju lite från träningsmotivationen. Sedan förra inlägget har jag haft en mer modest träningsvecka med strax över sju timmar för att få lite återhämtning med planen att trappa upp igen den här veckan. Hittills går det dåligt. Det känns lite hopplöst när tävlingsarrangemang bara flyttas längre och längre fram i kalendern. Svårt att se om SM ens blir av, eller om motionärer som jag själv ens får delta. 

Jag försöker ta en vecka i taget, vilket i nuläget innebär att tillbringa dagarna med barnet och titta på Böda Camping och Ullared på tv. Och jag måste ändå tillstå att om orienteringen inte hade räddat mig från spriten så hade jag nog varit i riskzonen för att själv stå där och visa upp en respektabel kula. Därför ska jag väl försöka rycka upp mig nu fram mot helgen så att jag inte bara släpper det som jag gjorde förra året.

Månadsavstämning

Efter att ha tillryggalagt ännu en månad i föräldraledighetens böljande landskap så är det dags för en månadsavstämning igen. Måluppfyllnaden är hög och motivationen likaså. 

Barnet får fortsatt vara utomhus varje dag. Det har erbjudits utmaningar i form av fimbulvinter i Blekinge, med en halvmeter snö och veckovisa isdygn, men det har likväl blivit av. För att inte förhärliga min egen insats här så får hon fortsatt tas om hand utomhus av någon annan ibland och någon gång har utomhusvistelsen inte varit längre än att få komma ur bilen och glo på en parkeringsficka på långresa mot Köping.

Det har även påbörjats en mindre renovering inne i huset. Ett av rummen ska bli lekrum/gästrum och gammal tapet rivs nu ner för att ge plats åt ny. Det blir eventuellt renoveringstapet och målat. En vägg ska i alla fall rivas för att ge plats åt plywood så att man kan skruva upp klättergrepp och ribbstol. Målet är att vara klar innan andra helgen i april.  

Träningen då? Jo, tackar som frågar. Det var nämligen dit jag ville komma. Det har gått oförskämt bra (famous last words) i några veckors tid nu, vilket följande screenshot från träningsdagboken kan få illustrera:

Veckosammanställning över träningstid fördelat på aktivitet. Första veckan i november 2020 i botten och sista veckan i februari i toppen. Orange = OL, grönt = löpning, rött = styrka, vitt = skidor och blått = långfärdsskridskor.

Som synes har det blivit en stegrande trend sen träningsperiodens början. Månadens träning landade till slut på 38 timmar och en kvart. Det finns många månader historiskt som har hamnat högre, men en del vintrar har passerat sen de vintrar jag tränade som mest. Jag tror däremot att jag är något på spåren när det gäller min träning just nu och det är väl att jag inte har lagt på för mycket på en gång. Det är ändå en ökning från fem till tio timmar över en period av 17 veckor, vilket får anses vara blygsam. Vanligtvis skulle en tävlingsperiod nu inledas, vilket gör att träningstiden avtar för att ge plats åt mer fart och form. Men eftersom ingen vet när en tävling får arrangeras igen så är tanken att jag ska kunna fortsätta träningen som den är och släppa när besked kommer. Lite efter devisen: alltid redo. 

Den här veckan blev något av ett crescendo med nästan 100K löpning/orientering intaxerat. Det sliter lite för mycket på mig, speciellt eftersom månaden varit fast i vinter och sedermera vårvinter vilket har gjort att mycket av löpningen har förlagts på asfalt med löparvagnen. De senaste fyra dagarna har också spenderats hos päronen i Köping, på fiktivt träningsläger med all inclusive, där det fanns barnvakt och kock som hanterade markservicen så att mer tid kunde läggas på träning.

Det är kul när det känns som att det går bra. Veckan som kommer får nog bjuda på lite lugnare träningsdagar så att denna framgångssaga kan få fortsätta. Så länge det känns bra så är jag nyfiken på hur mycket mer i träning jag kan lägga på. Det får dock komma efter några dagars återhämtning.

Självdistans och självinsikt

Jag drabbas ibland av stunder av reflektion. Det sker ofrånkomligen när jag springer. Förr i tiden var avståndet mellan ett reflekterande löppass och ett blogginlägg kortare än vad det är idag men denna reflektion har slagit mig lite oftare under den senaste veckan, varvid jag kanske kan återskapa lite av den i text denna gång.

Som så många gånger förr tar sig reflektionerna på slingriga stigar från ungdomen och upplevelser som kan speglas i nuvarande livstillstånd - och det finns ju bara en sak som har varit konstant sedan dess: orientering. 

Nu när orientering är någonting som måste manas fram på eget bevåg (p.g.a. förbjudet av staten) så blir frågan varför? mer brukad. Varför ska jag springa nattorientering när jag kan köra ett barnvagnspass på dagen istället? Varför ska jag åka iväg till en karta 40 minuter bort när jag kan springa hemifrån? Varför kollar jag in vilka elittävlingar jag ska springa under året när jag inte konkurrerar om pall- eller ens topp 10-placeringar? 

Frågan är inte allt igenom lätt att besvara. Ibland slår viljan och någon slags barnslig eufori över att hitta kontroller igenom och ibland finns det ingen mening med skiten och då lägger jag ner ett tag innan lusten återkommer. I vissa fall tar det lång tid, i andra fall inte mer än några dagar. 

Varför? är också en fråga som ställs allt oftare nu när tiden helst ska läggas på annat. Det finns ett jobb att sköta, en familj att ta hand om och ett hus att underhålla. Biljäveln ska vara körbar. Maten ska handlas och lagas. Som ungdom och junior kunde man bli förlåten för att ALL fokus lades på orientering utan någon som helst reflektion. Då SKULLE all fokus läggas på träning och orientering. Och när hela ens driv och all ens vilja läggs på någonting som genererar blygsamma resultat så kan det ge katastrofala konsekvenser om man inte har självdistans. 

Jag har självdistans. Jag kan driva med mig själv och det jag har hållt på med. Med det jag skriver, med det jag tränar och det jag säger. Det är en tacksam strategi att tillämpa när livet tillåter kognitiv dissonans. Surt, sa räven om rönnbären. Det har nog hjälpt mig att komma levande ur min inbillning om att det jag håller på med skulle vara någon slags satsning på orientering. Det är det inte, även om jag trodde på det tidigare när jag inte hade någon självinsikt.

Självinsikten har kommit på senare år. Tack vare den så vet jag att jag främst håller på med det jag gör för att det är bekvämt. Det är mycket mer ansträngande att förändra och låta livet ta nya banor. Sen gillar jag processen i att utveckla och förbättra en sak i taget. Och inte resultat, eftersom det är lika påverkbart som att få en flock apor att spela i en orkester, utan att utveckla och förbättra mitt eget utövande. När det känns rätt och när det finns tid. Det är därför jag de senaste veckorna sprungit nattcup i minusgrader och snö. Det är därför jag har åkt iväg för att springa på en karta jag inte varit på tidigare och det är därför jag kollar vilka tävlingar som (förhoppningsvis) finns tillgängliga. Ett bra resultat är bara en trevlig topping. 

Pretentiös är inget jag utger mig för att vara, även om detta blogginlägg kan ge det intrycket. Skit i mig nu, varför i helvete gör du det du gör?

Sverigepremiären ställer in

Även Sverigepremiären och Hallandspremiären dukar under för coronrestriktioner och ställer in. Således blir tävlingspremiären uppskjuten. Samtidigt åker tusentals skidåkare Vasaåket.

Sverigepremiären och Vasaloppet brukar krocka med varandra eftersom båda lägger sina arrangemang första helgen i mars. Det är inte av missunnsamhet mot Vasaåket som jag kan känna en viss bitterhet över att en tävling med mindre logistiska utmaningar än ett A till B-lopp, med färre antal förväntade deltagare och med möjlighet att dela upp banor på olika terrängområden och på olika dagar inte kan arrangeras.

Samtidigt visar det kanske på en större ängslighet bland arrangörer än att restriktionerna är hårda; för i flera veckors tid har det gått att springa nattcup i Blekinge. Förvisso med egen tidtagning - men hur långt är steget egentligen från en uthängd reflexstav till en uthängd SI-enhet och med avläsning vid målet?  

Det ska bli spännande att se hur det blir med SM- och SL-helgerna i början av april. Med tanke på SM-status för ultralången och natten så borde det visa på en allvarlig ojämlikhet mellan idrotter om dessa inte kan arrangeras, med tanke på att skid-SM (inte en chans att alla deltagare har idrott som yrkesutövning) arrangerades så sent som förra veckan. 

En halvmeter snö i Lyckeby

Igår vid lunch hade det snöat konstant i ett dygn och som ett resultat ligger nu ett gediget fluff och pryder tassemarkerna. Efter 90 minuter snöpuls i tisdags (hade jag varit lopparrangör hade det väl kallats något i stil med South East Ultimate Winter Night Trail och kostat 1500:- att delta) och efter en kortare halvtimmessväng igår när all snö lagt sig så fick jag erkänna för mig själv att detta inte är bästa underlaget för hälsenor. Jag pulsar nog igenom kvällens nattcup med individuell start, sen får jag väl kapitulera för årstiden.

Den här vintern har redan visat sig vara vinter på riktigt med två långfärdsskridskopass, en löptur över isen på Torpaviken och ett skidpass. Helgens träning blir nog skidor nu när man ändå kan åka på natursnö och löpningen får underhållas med barnvagnsjoggar - för ungen ska ju ändå ut. 

Som sagt, orienteringssverige behöver inte bli alltför stressade, tror jag, över att besked om att kunna arrangera motionslopp ska komma. Om rådande väderlag fortsätter har de flesta inte barmark förrän i april (men förhoppningsvis tidigare här hemma). 

Tiomila inställt för tredje gången

Som ett brev på posten är väl beskedet ganska väntat egentligen, men inte desto mindre en besvikelse. 

Eftersom jag nyss har skrivit om hur mycket stafetterna betyder för mig som sub-elitlöpare så är det definitivt ett slag i magen på motivationen inför säsongen. Detta på grund av att vi får hålla till godo med antingen väldigt motionärsbetonade arrangemang med enskilda startgrupper, ingen arena och helst ingenting annat heller - vilket gör arrangemangen svåra att urskilja från veckans bana på hemmakartan - eller elittävlingar med "de som har idrott som sysselsättning", vilket är svårt att ha för orienterare, och vilket jag ändå är långt ifrån att vara. Stafetterna är ändå den typ av tävling som träffar målgruppen "inte elit men ingen jävla motionär heller" på ett bra sätt.

För mig är ju motivationen ganska varierande och för att försöka hålla modet uppe så tror jag att målet med att genomföra ultralång-SM på ett bra sätt ändå kan vara aktuellt fortfarande. Det är ett mindre arrangemang, enbart riktade till seniorer (och juniorer) och väldigt ointressant ur ett publikperspektiv. Det gick dessutom bra att arrangera SM-tävlingar under förra året, så jag tror att man kommer att försöka få till ultralången och natt-SM, om än i mindre skala. 

Resten av vårsäsongen kan ju bli lite hur som helst och för att försöka ge mig själv några riktlinjer att hålla så får jag skriva ner dem här för allmän beskådan. Spöstraff om de ej efterlevs. 

- tävling är bästa träning, även om den är pandemianpassad. Lika bra att försöka delta på det som genererar en resultatlista om det arrangeras.

- träning ska bedrivas som om allt vore normalt. Någon gång hävs restriktionerna. Då får man inte vara urdålig för att man gått och väntat på bättre tider.

- att resa sex timmar för att delta på en liten stafett i Sörmland är definitivt alltid värt det. 

- att bryta för att "det känns dåligt/inte kul" är ta mig fan förbjudet. Nog för att inställda tävlingar ligger utanför ens kontroll men att gå av banan när något väl arrangeras måste bryta mot något slags budord. 

Och hör sen. 

Om restriktionerna hävs i närtid så kommer det här året säkert bli som 2013 istället, när snön inte smälte förrän i mitten av april och alla eventuella tävlingar ställs in av den anledningen. Fattas bara. Men nu väntas först besked i nästa vecka om det blir någon coronaversion av Sverigepremiären i Åhus i början av mars. 

Månadsrapport

Jag skrev ju ner några mål på vägen mot ett annalkande årsslut som jag tänkte utvärdera nu efter en månad. Ibland passar det ju extra bra att se tillbaka över den gångna tiden. Egentligen kanske det är bättre efter att det gått några fler månader men eftersom tid och lust infann sig så gör jag det nu. 

Träning:
Landade strax norr om 37 timmars träning i januari och alltså i linje med mitt ganska högt ställda mål om 425h på årsbasis. Jag får väl väga in att det i normala fall är grundträningsperiod nu och att mängden dras ner när/om det blir tävlingar. Något som är lite extra värt att notera är att jag också har slagit distansrekord i antalet löpta kilometer efter en hastig titt i träningsdagboken. Det landade på 318 km fördelat på 223.5 km löpning och 94.5 km orientering. Det har också blivit en så kallad run streak under månaden med minst ett löppass om dagen, varav det kortaste på cirka 3 km efter en dag i skidspåret (ja, i Nybro. Det blev vinter i Sydsverige). 

Barn:
Utomhus varje dag som jag har varit ledig själv med henne. Jag har inte varit ute med henne alla dagar på helgen, då jag överlåtit vårdnadshavandet till fru och morföräldrar, som har sörjt för omsorgen medan jag har tränat, vilket jag ändå får vara tacksam över. De har nog varit mest utomhus, och vad jag vet så är det nog bara en dag då hon bara varit utomhus på väg till och från bilen. 

Övrigt:
Långfärdsskridskornas existensberättigande i hemmet har förstärkts med hjälp av en tur på Färskesjön under gångna helg, så både skidåkning och långfärdsskridskoåkning har blivit av på den här vinterveckan. Det verkar hålla i sig åtminstone en vecka till, så jag hoppas på fler tillfällen. 

Orientering; vad fan är grejen? (Del 3)

 Jag sprang mitt sista år som junior för Ärla IF säsongen 2011. I och med klubbytet så skapades en nytändning till skillnad från föregående år. Det var kul med orientering igen. Mest för att det återigen handlade om att umgås, åka iväg tillsammans på tävlingar och läger och att prestera ihop. Som enda junior när resten av gänget bestod av seniorer (på den tiden var elitserie och juniorcup olika tävlingar) blev det naturligt att skippa juniortävlingarna i tävlingsprogrammet och köra stafetterna istället. Det blev också ett mycket större drag och en motivationshöjande kultur kring stafetterna som gjorde att det var lättare att själv behålla motivationen eftersom man inte behövde uppehålla den själv. Den kom liksom på köpet. 

Under några års tid så utvecklades även laget. Dels så växte laget med fler löpare som gav en större konkurrens om platserna, och dels så utvecklades både jag och mina klubbkamrater, vilket bidrog till mer framskjutna placeringar, både individuellt och på stafetter. Ytterst motiverande i sig självt. Jag kan inte minnas att vi någon gång under de senaste 5-6 åren satt oss ner och pratat om hur det har gått på Swedish League eller SM eller någon annan värdetävling. Det som samtalen däremot har fyllts av är 10Mila, Jukola och de stafetter som varit träningstillfällen fram till de större arrangemangen: Måsenstafetten, Stigtomtakavlen, Svartnatta, Kolmårdskavlen och DM. Tack vare att vi har varit Sörmlandsbaserade och alla har bott i närheten så har utbudet för stafetter varit stort. Något man inte kan säga om dagens läge.

Hela min seniortid har handlat om att prestera på stafetterna. Jag har i väldigt liten utsträckning haft några större egna ambitioner om att leverera på någon individuell tävling. Mest för att jag på de större tävlingarna inte är konkurrensmässig med de allra bästa. Swedish League är i mångt och mycket enbart ett tillfälle för de som springer i landslag att springa till sig lite världsranking. Varför man nu ska göra det på en svensk elittävling istället för att utöka världscupen istället. Svenska mästerskapen är alltid lite intressanta att prestera på för min del, men det beror också på var tävlingarna går. Vissa år har jag helt struntat i SM bara för att tävlingarna går för långt bort eller i en terrängtyp som känns urtråkig att springa i. 

Jag tror att jag i det hänseendet representerar en ganska stor bredd av seniorlöpare. En individ som tränar ganska seriöst och som bidrar med en utökad deltagarlista på tävlingar runt om i landet, men som inte springer in några ädla valörer förutom på mindre nationella tävlingar. För oss är kanske stafetter det som är mest motiverande att träna inför och att tävla på? Jag kan bara tala för mig själv, men det känns som att det är så i alla fall. Jag är mycket mer konkurrenskraftig på en kort nattsträcka på en stafett och tycker alltså det är det som gör det värt att dra ut på en nattcup mitt i vintern, eller att ställa upp och anmäla sig på en nationell tävling två timmar bort för att det är ett bra träningstillfälle. 

Om valet står mellan en mindre nationell tävling en timme hemifrån med 10 startande i huvudklass eller ett Swedish League som går två timmar hemifrån så skulle jag dock välja den mindre tävlingen alla dagar i veckan. Om det däremot gick en stafettävling fem timmar enkel resa hemifrån så skulle jag inte tveka på att ställa upp där istället, förutsatt att det också finns ett lag som ställer upp.

Därmed får jag väl avsluta med att understryka vad en stafettliga skulle betyda för mig som löpare. Det skulle betyda fler anledningar att harva runt i det här landet på orientering. Just nu känns det som att det inte finns så mycket som kan dra mig hemifrån. Det är nog en sanning för många som jobbar heltid och har familj, något man ändå får anta gäller för en stor andel av seniorer över 30. Det är väl också en ganska etablerad sanning att vi som har lyckats bibehålla intresset för orientering genom både junioråldern, tidiga 20-årsåldern och även senare är en försvinnande liten grupp i sammanhanget. Ganska många lägger av för att återuppta orientering igen efter 40. Jag tror många skulle finna fler anledningar till att bibehålla intresset för orientering om det fanns en nationell stafettliga. Jag skriver nationella för att det är förbehållet Mälardalen att få ha ett utbud av stafetter i tävlingsprogrammet. Sen jag flyttade till Blekinge har jag sett en stafett arrangeras i länet och det är DM-stafetten, vilket är alldeles för dåligt. Nog för att Tjoget finns, men presis som 25-manna så är det ett klubbevenemang där kreti och pleti får vara med och springa och tilltalar inte de som gillar att tävla, eftersom man måste överlåta stafettpinnen till överdrivet osäkra kort som utgörs av nervösa ungdomar och diverse gubbvader och nybörjare. Kanske kul att vara med på om man gillar den typen av evenemang, men inte direkt värd ett avbrott i grundträningen för att vara i form på. 

Det är allt jag har att säga om detta i skrivande stund. Att blogga är inte heller med på topplistan över saker att göra som föräldraledig, snart 30-årig orienterare.

Orientering; vad fan är grejen? (Del 2)

Som en uppföljning på föregående inlägg i serien (som jag inte vet vart det ska mynna ut) så är vi nu komna till junioråldern. Orientering på den här tiden var allt. Jag gick på orienteringsgymnasiet i Sandviken och som tidigare nämnts var det en någorlunda obalans mellan min fysiska förmåga och min tekniska förmåga. Detta spelade inte så stor roll under ungdomsåren upp till H16, men det märktes tydligt när jag började springa juniorklass på Silva Junior Cup (Swedish League idag) att det knappast hjälpte att bara vara snabb. Rankingmässigt så räckte mina tidigare resultat inte till att få springa i huvudklass ens och när jag började springa de första värdetävlingarna tänkte jag att det skulle gå ganska fort att springa upp sig till huvudklass.

Det gjorde det inte. Jag fick kämpa för att ens komma i närheten av de förväntningar jag hade satt på mig själv och som inte hade någon direkt verklighetsförankring förutom de resultat jag hade som ungdom. Men topp 10 i H16 och topp 10 i H18-H20 har väldigt lite med varandra att göra fick jag lära mig. 

Samtidigt började intresset dala, vilket kanske inte är så konstigt. Detta hängde nog också mycket ihop med att det sammansvetsade gänget i Köping var spridda åt olika håll och att klubbresorna blev mindre folkrika. Lyckligtvis så hade jag gänget på OLGY som kunde ersätta den förlusten. Tyvärr påverkade detta min inställning till orienteringstävlingar rätt mycket. Jag ville mycket hellre åka på juniorcuper och SM, vilket ganska få i Köping-Kolsva OK ville, och jag ville väldigt sällan vara med på klubbstafetter, vilket ändå var det som ganska många i KKOK kunde tänka sig att offra en helg på till skillnad från en elittävling. Detta medförde en ganska avig inställning till stafetter, även stora sådana som 10Mila och Jukola, där det fortsatt var förstasträckan som gällde.

Mot slutet av juniortiden så hade min motivation tagit så mycket stryk av det intensiva tävlandet, till ingen annan nytta än för att mata egot, att jag egentligen ville lägga av. Jag tror att den enda anledningen till att jag fortsatte var för att jag trodde att det var det jag borde göra och det som förväntades av mig nu när jag gått på orienteringsgymnasiet och hela faderullan. Mina klena vrister som jag inbillade mig att jag hade sprungit till mig i Sandviken (som mest berodde på mitt eget ointresse för rehabträning - det är skönt att ha något att skylla på) fick bägaren att rinna över på O-ringen i Örebro 2010. Jag bröt och plockade inte upp en karta igen på ett tag. Jag flyttade också till Uppsala där jag började plugga. Det blev ett uppehåll från orientering som jag fyllde med löpning istället. Det var inte förrän klubbplikten kallade på 25-manna som jag högst motvilligt plockade upp en karta igen. 

Det som gjorde att jag fortsatte med orientering när jag hade kunnat gå över till att bli en spritfet student var att jag bytte klubb till Ärla IF, vilket slog an tonen för seniortiden.

Orientering; vad fan är grejen? (Del 1)

Det finns ett avträde på internet som heter orienterare.nu. Ett forum där samma personer bråkar om vem som tänker mest fel, vad kartnormen säger och hur snabbt Thierry Gueorgiou egentligen skulle kunna springa på 5000m. På senare år har forumets existensberättigande devalverats av diverse nättroll tillika boomers som inte kan hantera dem, vilket gör att jag är inne och tittar väldigt sällan. Då och då dyker det dock upp en tråd med intressanta frågeställningar som jag gärna skummar igenom för att se vad dem som verkar vettiga tycker. En sådan tråd är denna (ni överlever i allra högsta grad av att inte klicka på länken och sugas in i ett svart hål av innehållet i blogginläggets första mening); mest för att jag funderat mycket själv över skillnad mellan stafettorientering och orientering. 

Det är egentligen ganska mycket som ryms inom denna distinktion där jag själv kanske inte helt har tänkt tanken färdigt och verkligen benat ut detta. Eftersom det finns flera dimensioner som jag skulle vilja reflektera lite över så tänkte jag lyfta in lite tankar som också har lyfts i tråden ovan och som jag tycker är värda att utveckla för att ge inlägget (inläggen?) en struktur. 

- Vad var grejen med orientering som ungdom?

- Vad var grejen med orientering som junior och ung senior?

- Vad är grejen med orientering nu?

- Vad skulle grejen vara med en stafettliga i orientering för sub-elit?

Full disclosure: Jag tycker att en stafettliga vore kanon och det finns många nationella tävlingar och värdetävlingar som skulle få stryka på foten den helgen det krockar med en stafett för min del. Följande inlägg bör läsas med det i åtanke. 

Vad var grejen med orientering som ungdom?
När jag började med orientering så var jag själv. Jag hade ingen i min familj som ens hade varit i närheten av en skärm om man inte räknar min fars idrottslärarutbildning. Det var alltså aldrig på kartan (pun intended) att jag skulle hålla på med orientering. Min mor sa till och med vid köksbordet: "Vad som helst - men inte orientering" när det kom till att välja fritidsaktivieter i Köpings kommun. Så simning, tennis, pingis, fotboll, bandy, golf, skidor och saxofon på musikskolan. Inget bet. Men en kompis i min klass tog med mig på SOL-skola (nybörjarvecka i början och slutet av sommarlovet) och jag introducerade honom för bandyskola. Sen var jag hooked. Det var för det mesta för att det var lek och skattjakt i skogen som sög in mig tror jag. Men anledning till att jag stannade var nog duktiga ledare, ett stort gäng med jämnåriga kompisar och min egen läggning för det individuella och att slippa lagsporter med diffusa spelregler och svårnavigerad social terräng. 

Upp till 13 år så var jag nog mest med för kompisarna. De roligaste tävlingarna att åka på var O-ringen, Dala-dubbeln och 25-manna om jag bara snabbt ska dra fram något ur hatten, även om jag inte var med på mitt första O-ringen förrän 2002. De individuella tävlingarna var annars en rätt så ångestfylld upplevelse - mest för att jag brukade vara ganska nervös innan start. Aldrig för att hamna vilse, men för att prestera. 

Om det finns någon djupare analys att dra av tävlingarnas särart så kan man väl ganska lugnt säga att detta är tävlingar där upplevelsen runt omkring är det unika. Att åka längre hemifrån, bo över och alla aktiviteter på plats som inte behöver ha med orientering att göra. Typ kurragömma i hiss på Scandic i Falun. Bussresa från 25-manna med stopp på godisbutiken i Hummelsta på vägen hem. Äta godisremmar mellan arenan och campingen. 

Jag tror inte tävlingarna och träningarna var viktiga för mig ur något annat hänseende än detta. Jag var ganska dålig vill jag minnas på att springa i skogen och förstå kartan. Kompassen var länge ett mysterium. Däremot var det bara en tävling i inskolningsklass som jag startade på. Sen var det H10 som gällde med omedelbar verkan. Anledning: prisbord och resultatlista. Det var absolut ingen tvekan om att man tävlade och att springa inskolning där en resultatlista inte presenterades var märkligt i mina ögon. Att se sitt namn i en resultatlista och att få ett pris efter rangordning var otroligt motiverande. Det var många tävlingar därefter som började med att kolla in prisbordet innan start så att man visste vad man skulle välja om man sprang bra. 

Under senare delen av ungdomsåren (14-16) så handlade orienteringen mycket mer om tävlingarna. Plötsligt var det roligt att prestera för prestationen i sig och inte för det som låg ute i periferin. Det var också nu prestationerna började märkas i form av mer framskjutna resultat på större tävlingar och inte bara i det egna distriktet. Plötsligt kunde jag börja konkurrera med dem som kom från orienteringsfamiljer. På stora tävlingar som O-ringen och USM har jag flera placeringar i topp 10. Det som sporrade mig var väldigt mycket möjligheten att gå på orienteringsgymnasium. Några utvecklade tankar på längre sikt hade jag inte, men det räckte för att motivera mig till att träna och tävla. Jag märkte också tydligt att jag var snabb och stark löpmässigt jämfört med mina konkurrenter, som snarare var bättre orienterare. Detta märktes tydligt när jag började på orienteringsgymnasiet i Sandviken. 

Som en avslutande del av detta inlägg (jag får nog fortsätta på de övriga delarna i kommande inlägg) så kan jag väl bara nämna stafetternas betydelse under ungdomsåren. Det var framför allt distrikts- och plojstafetter som erbjöds i utbudet och kopplingen till prestation och tävling var långt bort. Detta var nog bra i tidig ungdom. Som äldre ungdom var det dåligt eftersom den individuella prestationen ändå var beroende av laget, vilket jag inte tålde. Det blev lite tydligare att se sin prestation när man sprang förstasträckan och man var också mindre beroende av lagets prestation (jämfört med att gå ut någon timme efter täten på en sistasträcka på Måsenstafetten). Tack vare att jag var snabb så fick jag oftast springa förstasträckan, vilket ändå gjorde stafetterna och kavlarna drägliga. Eftersom många tävlingshelger också hade stafetter så blev det ändå rätt många på en säsong. Jag kan minnas att jag sent i ungdomsåren ställt upp på både Hallandsstafetten, Måsen, Kolmårdskavlen, Svartnatta, Hälsingekavlen och Siljanskavlen. Av dessa är det bara Måsen, Kolmårdskavlen och Svartnatta (på nåder arrangerat av min egen klubb) kvar. 

First week done

En episk söndagsångest hade vanligtvis infunnit sig idag, eftersom vårterminen börjar imorgon. Den checkade jag ut från före jul och tog föräldraledigt fram till augusti - så en söndagsångest av nåde är väl att vänta då i stället. 

En veckosummering tänkte jag få in först men det känns lika kul som att diska så det får bli en lista istället:

Måndag: en timme finorientering på Tvisten
Tisdag: Barnvagnsjogg
Onsdag: 4*2K
Torsdag: Barnvagnsjogg 
Fredag: Avbruten distans. Tänkte 90min (blev 50min). Körde hemmastyrka på kvällen istället.
Lördag: Natt-OL 
Söndag: 2h+ distans. 

Övrigt: rensat förråd och garage för att köra till tippen. Fru fick ett positivt testsvar på covid-19 i fredags, så helgen har varit i karantän, vilket även nästa vecka blir. Det innebär inte någon större skillnad för egen del som ändå bara tänkt vara hemma, men nu när man INTE FÅR  NÅGONTING så blir tillvaron lite mer omständig. 

För egen del saknar jag symtom förutom dåligt psyke. 

Nog för att det är trevligt att titta bakåt, men jag hade tänkt ägna mer utrymme åt att titta framåt. Det var ett tag sen jag satte riktiga mål, eller åtminstone skrev ner de mål jag haft. På något sätt har det kommit ganska naturligt i och med att de viktigaste tävlingarna för mig på året alltid är 10Mila och Jukola. Nu vet man ju inte om det ens blir en säsong. Jag har haft motivationsbrist under nästan hela 2020, vilket också har visat sig i den blygsamma träningsmängd jag lyckades skramla ihop, och jag är rädd att den håller på att smitta av sig in i 2021. Det är också svårt att tänka sig att det blir en normal säsong ens i år, åtminstone inte första halvåret. Så att bara förlita sig på att träningen kan riktas in på de stora kavlarna och sen är det bra med det duger inte riktigt.

Här kommer således några målsättningar för 2020.

- Minst 365h träning under året för att anses godkänt. Helst 400h. Målet att sikta mot om allt går bra (barnekvation) är 425h träning. För att klara detta behöver barnet vara med på en del av träningen, vilket tar mig till nästa mål. 

- Spendera tid utomhus med Vanja varje dag under föräldraledigheten. Barnvagnsjoggen blir grundbulten här. 

- Springa ultralång-SM (förutsatt att det blir av). Jag har inte deltagit på ultralång-SM sen junioråldern. Vad jag minns så var det 2009. Det har alltid kännts nerprioriterat, både av mig själv och av vem det nu är som planerar när värdetävlingar ska ligga i tävlingsprogrammet. Svårt med resultatmål när man inte vet någonting om startfältet. Det känns heller inte motiverande. Topp 30% av startfältet kanske (utan att ha analyserat något alls om vad det innebär)?

- Köpa ny bil (gemensamt mål med fru).

- Lägga om tak på garage och carport. Fixa fasaden på husets takdel. Anlägga lite odling i trädgården. Olika saker som har med huset att göra, men det får samlas här under samma mål eftersom de inte behöver utvecklas speciellt mycket. Det är dessutom inte några speciellt roliga mål att planera, genomföra eller uppnå, men skiten måste göras. 

- Anordna en 30-årsfest. Lika bra att gå ut hårt på det som förmodligen blir den sista festen där det till viss del kan kännas legitimt att bli lite bäng i bollen.

Det finns fler mål, men det känns inte riktigt som att de är tillräckligt genomtänkta för att skriva om eller intressanta att läsa om. 

Uppföljning av målen vid slutet av året eller när de bockas av.