Balladen om en (döds)sjuk man

När man nu trampar igenom ett träsk av muterade förskolevirus vareviga dag så var det väl bara en tidsfråga innan mitt bepansrade immunförsvar skulle duka under och ge vika för den anstormning av ohälsa som vårdnaden av ett blöjbarn innebär. Det är ju ödets ironi att jag, som har klarat mig oförkylt genom en jävla pandemi, ska drabbas just när man i handling (inte i ord) har blåst faran över. 

Det var bara att acceptera faktum och kasta in handduken några dagar. Nu har däremot några dagar blivit till en vecka. Feber och nedsatt lungfunktion har bytts ut till en hostigare och slemmigare tillvaro. Det börjar ge med sig. Förhoppningsvis. I en inte alltför avlägsen framtid ser jag mig själv röra mig fritt över nejderna, avnjutandes höstens ankomst till Sveriges trädgård.

Nej, just fan. Jag ska ju rehabilitera en häl. Dansen över nejden får vänta. Jag får stillsamt, rytmiskt och apatiskt köra mina tåhävningar i ensamhet. Jag får trösta mig med att trötta ut kroppen på familjens nyaste träningstillbehör: en RowErg. 

Det finns trots allt en ljusglimt med att vara sjuk. Tempot dras ner, tidsfördriven blir fler och ansvaret över vissa logistiska behov (hämta, lämna, lämna, hämta) övertas av annan. I utbyte får man ge sin hälsa, sin rörelsefrihet och sin sovplats. Hostande förälder förpassas nämligen till eget sovrum tills man kan bete sig (inte hosta). 

Man får väl tillstå att ett överslag över för- och nackdelar lämnar slutsatsen att det kostar lite mer att vara sjuk än vad man får i gengäld. Så jag tar gärna och lämnar över det här till någon annan nu. Tack. Ingen? Nehe, skit i det då.