lördag 29 augusti 2015

29 augusti

Lång-DM imorgon. 11 km. Sörmland. Kan bli tufft. Jag hyser dock en svag förhoppning om att göra bra ifrån mig imorgon. Vet inte vad det beror på. Tror att årets svältföddhet på tävlingar gjort att jag kommer in med ett sug inför varje tillfälle som infinner sig. Morgondagen är dock ett test. Funkar senan för 11 km orientering? 14 km i "distans" idag på motionsspår kändes bra. Har den senaste månaden inte sprungit längre OL-tävlingar än på sex km. 

För några veckor sedan trodde jag aldrig att jag skulle springa SM. Nu är jag anmäld. Men bara till medeln. Får se om jag platsar i ett stafettlag, annars blir det tre tävlingar på raken den helgen, vilket kan vara påfrestande. Måste dessutom ut på fler OL-pass. Sitter inte skogsformen så måste tekniken göra det. Planerar två tävlingar och en träning till nästa vecka. Orientera kan jag ju!

Tuff vecka annars. Några närapå inställda pass på grund av slöhet efter tunga arbetsdagar. Måste bli bättre på att lägga upp veckoplanen. Får stuva om nyckelpassen till de dagar då jag har tid. 

Annars så går bilen bra. Magen konstig idag dock. Fick lasta ur två gånger på passet. 

måndag 24 augusti 2015

Ett spretigt inlägg

Ett tag sen jag hörde av mig. Jag har ryckt upp mig. Fick ihop nästan 40 timmar i juli. Skulle upp i fyrtio men bestämde mig inte förrän i mitten. Klen i början. För mycket serier på tv som tog fokus när det inte fanns något jobb att fokusera på. Dåligt. Blev 38. Med några resdagar.

Tog beslutet att jag skulle operera hälsenan. Blev övertalad om att besinna mig. Var nog nyttigt att höra. Kör nya övningar nu med stretch. Upplever förbättring. Kan dock bero på tån jag slog i för två dagar sen som upptar uppmärksamheten i smärtcentrum. Återstår att se. 

Vinst på skotska sexdagars. H21Kort dock. Bedrövlig orientering från min sida utom dag fyra. Räknade nyss ut att jag har 2/3 pallplatser den här säsongen, men bara tolv sprungna tävlingar bakom mig. Den senaste på Kristinehamns OL-weekend, där jag drämde i stortån så det ekade i hela Värmland. Tävlingen var på en soptipp. Kände mig som en sopa efter det orienteringsloppet också. 

Börjat jobbet igen efter sommarlovet. Kul och annorlunda att se från ett annat perspektiv än som elev. Man märker på dem hur återgången till rutiner är bra. Det tror jag på. En dags uppspelthet, sen lugn. Tillbaka i lunket. 

Fick bra träning förra veckan trots jobb. Känner dock en viss dragning till mitt ännu inte fullt utnyttjade idrottsliv. Jobbar just nu 100 % och tränar 80 %. Skulle vilja att det var tvärtom. Hur nu den ekvationen går ihop. 

Tisdagar och torsdagar är löpardagar nu. Intervaller tisdagar, distans torsdagar. Byter ut mot orientering när jag känner att hälsenan klarar det. Lördagar och söndagar vigda åt tävlingar. Om inte det så blir det löpning eller OL på de dagarna också. Resten alternativt. På tal om det så var jag på rullskidträning i Örebro för en vecka sedan. Mer än 25 pers närvarande, varierande erfarenhet av träningsformen. Har aldrig sett så många vätskebälten samlade på en plats förut. 

Det här blir ett spretigt inlägg. Kontinuitet behövs, kan inte lasta av mig allt på en gång.

onsdag 22 juli 2015

Kriget med mig själv

Just nu går träningen bra. Jag vinner över min egna forna omotivation. Suget efter träning har kommit tillbaka de senaste veckorna. Det syns också i träningsdagboken. Det finns dock fortfarande vissa problem jag brottas med. Som det faktum att CT-maskinerna på gymmet är värdelösa och inte tillräckligt tunga för att man ska kunna köra intervaller på dem. Även det faktum att vattenlöpning inte går att genomföra i Köping, för att simhallen är stängd under sommaren då utebadet är öppet istället. Utebadet har förövrigt ett bassängdjup på 1.60 som mest, vilket utesluter vattenlöpning för mig som är 1.80.

Jag är å andra sidan mindre nedslagen över att jag inte kan springa O-ringen detta år. Möjligtvis är det för att jag bestämde mig för att inte springa redan innan jag blev skadad. Det var dock ett hårt slag att gå runt med vetskapen om att jag förmodligen hade fått springa Elitklass detta år, sett till rankinglistan. Det verkar däremot som vanligt vara så att O-ringen skördar fler offer än framgångar. Så jag är alltså inte så besviken över att inte springa. 

Lite nörderi: springer numera obehindrat över en mil lugnt med min hälsena varannan dag. Det innebär att nästa fas är att införa lite mer orientering och tempo, så länge det känns OK såklart. Jag graderar smärtan efter en femgradig skala. Just nu ligger jag på 0-1 vid lugn löpning på motionsspår. Jag kan acceptera en tvåa på träning, och trea på tävling möjligtvis, förutsatt att det inte blir värre nästa dag. En femma är likvärdigt med att jag inte kan gå med foten. Så det ska jag väl förhoppningsvis inte uppnå med den träning jag bedriver nu.

Om en och en halv vecka startar Scottish 6-days, vilket innebär sex dagars tävling i terräng, alltså hårt tempo och skog. Det är först två etapper, sedan en vilodag, så jag kan förhoppningsvis springa fullt ut dessa två etapper och se hur det påverkar hälsenan. Sen får jag ta det därifrån. Lyckligtvis är det kort och jag springer som längst 6.2 km. Jag kommer förhoppningsvis hinna ut på två orienteringspass innan jag åker. Ibland glömmer man bort att man måste träna teknik också. Ser extremt mycket fram emot det efter ett uppehåll från orientering sedan månadsskiftet april/maj med undantag från Jukola.

Skall nu testa roddmaskinen på gymmet. Får se om den är bättre än CT-maskinerna. 

måndag 29 juni 2015

Skadad hälsena

För cirka tre år sen sprang jag mitt första marathon, vid 21 års ålder. Anledningen var helt enkelt att jag ville utmana mig själv och själva loppet som unikum var väldigt tilltalande. Jag anmälde mig således till Jubileumsmarathon, ett lopp som genomfördes med OS i Stockholm 1912 i åtanke. Banan följde så gott som modern infrastruktur tillät den originella bansträckningen från Stadion till Solna och tillbaka, med ett tillägsvarv för att få ut den officiella marathonlängden (42 195 meter).

Som orienterare tänkte jag att det jobbigaste skulle bli asfalten. Jag hade ju genomfört både Ultralångtävlingar i orientering, Lidingölopp och pass långt norr över tre timmar. I skog. På fjäll. I berg. Ett marathon på asfalt? Baggis.

Jag tränade ändå inför det. Starten på träningen fick bli Göteborgsvarvet, där jag kapade en kompis startplats för att få starta i elitled. Genomfördes utan större problem på 1.18,51 med tillhörande vadknip efteråt. Sen skulle min träning börja med upptrappad distansträning. Sagt och gjort.

Ett par veckor innan började jag dock, som man alltid gör, få känningar i min vänstra hälsena. Men hårt luttrad och fostrad i en träningskultur där stretching var töntigt, smärta bara var vekhet som lämnade kroppen och efter tre år på ett orienteringsgymnasium vars motto var "Pain i temporary, glory is forever", så körde jag på enligt plan. Jag genomförde till och med marathon på 3:12:51, med visst missnöje, då jag siktade på under tre timmar, men mötte väggen efter 35 km efter en klassisk juniormiss; att gå ut hårt tidigt i loppet.

Nöjd med att jag genomfört loppet så gick jag in i en välförtjänt viloperiod. Fem hela dagar... Sen var det dags för nästa utmaning: H21 Lång på O-ringen i Halland, en femdagarstävling i orientering. Jag kom runt tre etapper och fick bryta den fjärde. Orsak: hälsenan gjorde för ont. Att hoppa över ett dike på uppvärmningen var uteslutet.

Därefter följde en månad då jag försökte rehaba mig själv. Tröttnade således på både orientering och löpning. Begav mig ut i sommarstugan. Sov mest. Sporadiska pass här och där, innan jag till slut fick gå med svansen mellan benen till en sjukgymnast. Där fick jag tåhävningsprogram med tillhörande stretching, såklart. Körde det. Blev bättre! Härligt!

Detta var i september 2012. I två års tid därefter kände jag av hälsenan från och till, men aldrig så jag kände att jag inte kunde kontrollera det. Tåhävningar gjorde alltid susen. Efter ett hårt träningsläger fick jag inte sällan ta en dags alternativträning med mycket stretch och häv, men det blev alltid bättre. Fram till augusti 2014.

En tävlingshelg med tre orienteringstävlingar blev bara två. Den sista kunde jag inte starta på. Sjukgymnast. Samma sak. Tåhävningar tills trappan går sönder. Körde lite löpning. Det var inte bra att göra uppehåll i den. Ingen förbättring. Nästa steg i proceduren var stötvågsbehandling. Wow! Vilken effekt! Det kändes genast bättre. Fortsatte mina tåhävningar, nu som en sorts byte från rehab till prehab och trappade upp löpningen igen. Det gick i två månader, innan jag började känna en molande ömhet bak på hälsenan igen. Trappade först ner löpningen och körde troget mina tåhävningar ett tag först. Sen sjukgymnast igen. Stötvågsbehandling i fyra veckor. Vila från belastning dygnet efter. Höll igång löpning, tåhävningar och humör. Tränade bra ändå. Snart dags för säsong.

I början av mars i år gjorde jag den omgångens sista stötvågsbehandling. Sen började säsongen. Kanonstart för min del. Tre pallplatser på nationella tävlingar. Det verkade som att det skulle gå bättre än någonsin i år! En månad senare kom värken igen. Först den välbekanta stelheten efter ett lopp och på morgonen. Sen värk innan uppvärmning och efter träning. Sen värk när jag sprang också. Nu mindre uppe på hälsenan och mer närmare hälbenet. Bakslag. Ridå. Slog en mental volt med magplask. Ny sjukgymnast.

Voltarenkur? Nej. Tåhävningar? Nej. Värmebehandling? Nej. Tape? Nej. Akupunktur? Nej. Test av stötvågsbehandling igen, trots de senaste gångernas misslyckande?

Svaret återstår. Jag upplever definitivt inte samma resultat som de två första omgångarna. Hälsenan värker fortfarande och att springa fullt ut är helt uteslutet. Nu tänker jag dock följa den första sjukgymnastens råd och köra lite löpning så att jag håller igång. Stelheten och smärtan i vila är dock starkt påtaglig och att resa sig upp efter en stund i fåtöljen och gå någonstans kräver en viss eftertänksamhet. Är det värt det? Jag anar en viss förbättring när senan är aktiv dock.

På måndag ska jag på ultraljudsundersökning hos en expert som förhoppningsvis kan ge svar på vad nästa steg borde vara. Själv tänker jag att det sista jag bör testa är operation, men alternativen börjar ta slut.

Jag skrev det här inlägget för att som förhållandevis ung (24 år) orienterare dela med mig av mina erfarenheter av skador från idrotten. Även om mitt skadetillstånd knappast inneburit en omfördelning av medaljer på stora mästerskap så ser jag mig ändå som en mycket aktiv idrottare, någonstans mellan elitmotionär och elitidrottare. Mången är nog de hälsenor därute som just nu slits i trånga skor, på ovana underlag och släpar på dumma, alltför ambitiösa huvuden. Kanske kan jag bidra till att någon i en desperat Google-sökning (hur många såna har jag inte gjort?) finner förnuftet och tar några prehabande tåhävningar och struntar i att försöka köra tunga löppass varje dag i veckan trots att kroppen inte kan hantera belastningen. Mina egna lärdomar av detta är såklart att alltid gå efter vad kroppen säger och lämna allt som har med "det som inte dödar, det härdar"-mentaliteten att göra, som tyvärr fortfarande infekterar idrottskulturen. Alla som haft en skada någon gång drar den slutsatsen. Själv valde jag att gå mot bättre vetande. Det misstaget betalar jag för nu.

onsdag 24 juni 2015

Nya horisonter

Jag är en stark vurmare för att köra i gamla hjulspår, att gå på rutin och att vara bekväm. Till slut blir livet så inrutat att man kan förutspå framtiden och man har alltså på köpet fått en superkraft. Awesome, eller hur? Nu har jag lyckligtvis någon som ser till att jag gör nya saker, som jag aldrig hade gjort på egen hand, ofta med ett mer positivt resultat än förväntat. Det var i början förenat med viss obefogad ångest, men det släpper allt mer ju fler gånger jag blir motbevisad om att det enkla och välbekanta är det bästa alternativet.

Just nu ser jag bland annat fram emot en framtida flytt till Örebro, en stad jag har väldigt lite erfarenhet av annat än O-ringen 2010 med en ond fot och ett brutet lopp på fjärde etappen som ett bestående minne. På tal om O-ringen så är detta första gången sen 2002 som jag inte kommer springa. Istället blir det som sagt Scottish 6-days, vilket jag ser mycket fram emot. O-ringen, hur kul det än är, har de senaste åren varit en uppvisning i dålig form och medföljande humör. Det är nog bra att göra något nytt för att bryta en negativ trend.

Så detta år är ett år med många nya horisonter. Nytt jobb, ny hemstad, nya platser. Tidigare har det alltid varit jobbigt att säga farväl till det som varit, men nu känns det inte annat än helt rätt. Hej då studentliv, hej då Uppsala, på återseende O-ringen!


söndag 21 juni 2015

Inga garantier

Det finns vissa saker som består år ut och år in. Efter varje juni blir det mörkare, efter varje jul är det bara ett halvår tills det blir mörkare igen och innan varje midsommar är det dags för den årliga Jukola-förkylningen. Tre dagars ont i halsen i samband med en sömnlös Jukolahelg och ett påtvunget midsommarfirande i tre plusgrader och snöstorm brukar sällan resultera i en hälsotopp. Min kropp brukar alltid ge upp. Vanligtvis sker detta i samband med att jag också är anmäld till årets finaste tävlingar, nämligen Idreveckan. Tyvärr är fem dagars tävlande i krävande terräng helt uteslutet för mig ett bra tag framöver, så jag slapp åtminstone det mentala fördärv som det innebär att behöva ställa in eller jogga runt på de tävlingarna.

Efter att ha investerat lite mer sömn på sovkontot så är kroppen hyfsat återställd och den påbörjade resan ut ur skadehärvan har börjat igen. Jag fortsätter min plan med att varannan dag springa åtminstone 20 minuter. Det kan verka som lite, men det är minuter som syresätter tillvaron bland crosstrainers och cyklar i allra högsta grad.

I slutet av juli går Scottish 6-days av stapeln. Jag anmälde mig tidigt i M21 Elite men har fått inse mina begränsningar och har bytt klass till kortklass istället. Det innebär att enbart fyra tävlingar av sex räknas, vilket gör att jag kan välja att avstå några dagar för att skona hälsenan. Banorna är dessutom kortare vilket gör att jag kan välja att dra ner på tempot om jag känner att kroppen inte klarar det, utan att behöva vara ute i en evighet.

Jag är för gammal för att inte träna och tävla smart. Om allt går enligt plan så är mitt mål att kunna springa SM i slutet av september. Det hänger dock på att jag kan genomföra några skogspass innan dess, vilket jag inte har någon aning om ifall jag kommer kunna. Det finns med andra ord inga garantier för en höstsäsong. Men man kan ju träna ändå!

onsdag 17 juni 2015

Elitmotionär

Jag väljer att i de flesta situationer outa mig som orienterare. Dels för att jag tycker att det gör mig intressant. Dels för att jag tycker att det nog är det bästa sättet att göra folk medvetna om orientering som en idrott och inte som en jävla scoutverksamhet. I enstaka fall måste jag också förklara varför jag ser ut som jag gör, med färgglada nylonkläder och sår på armar och i ansikte samt en lätt haltande gång, varav det sistnämnda inte kan sägas vara gemensamt för alla orienterare om än de flesta. Bemötandet kan variera, men nyligen så har många besvarat mitt avslöjande av vald fritidsaktivitet med frågan:

"Hur bra är du då?"

Frågan känns mest som ett försök till att bekräfta att för att "hålla på med" orientering så måste man vara bra, annars kan man inte hålla på. Och gör man det ändå så är man dum i huvudet. Allt detta är sant, men jag har under den senaste tidens skadehärva funderat över varför jag själv håller på när det är svårt att förklara för andra hur bra jag är. Vad fan är bra? Bäst är jag definitivt inte, men det kan ju å andra sidan bara en vara. Jag tycker heller inte att jag kan benämna mig som elitorienterare, eftersom jag varken springer elittävlingar i någon större utsträckning eller enbart sysslar med orientering på 100%. Jag tycker inte heller att termen elitmotionär passar in, då motionär klingar illa i mina öron. Dock är det det ord som jag mest använder till att förklara hur bra jag är. Jag tävlar men jag vinner inte. Men som sagt, det är det ju bara en som gör. Jag kommer å andra sidan sällan på den nedre halvan av resultatlistan på tävlingar och av de tävlingar jag hann springa denna säsong innan jag fick ge upp i mitten av april så sprang jag till mig tre pallplatser varav en vinst på nationella tävlingar.

Just nu känner jag mig däremot mer som en blekfet motionär i träda. Jag jobbar just nu på vändningen åtminstone och genomför från och med denna vecka ett projekt med träning varje dag. Ännu vill kroppkraken inte vara med som förr och hälsenan visade sig inte vara tillräckligt bra för att springa orientering i obanad terräng i helgen. Jag kommer börja med ca 20-30 min på motionsspår varannan dag och sen öka. Alternativträningen fortsätter. Motivationen ökar, ökar, ökar...

onsdag 10 juni 2015

Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge

En uppdatering av läget sen sist. Antal träningstimmar: 0. Jag har uppnått en för mig helt ny grad av inaktivitet. Allmän dekadens, och inte av den roliga sorten, råder. I jämförelse med hur jag vanligtvis företar mig rörelse och motion så skulle jag gå så långt som att kalla läget för kritiskt.

Jag klarar inte av att vara skadad. Jag har inte psyket för det. Hela min personlighet går ut på att göra det så bekvämt som möjligt för mig själv. Minsta motståndets lag. Orientering och speciellt löpning är en träningsform som kräver minsta möjliga planering och projekttagande för att genomföras. Ska man hårddra det så behövs det endast en skog och en kropp. Den senaste tiden har träning verkligen inneburit ett alldeles för övermäktigt projekt. Vilket är ett sätt att se på saken, det andra är att jag bara är lat. Och så får det väl vara då.

Lyckligtvis är jag begåvad med en självkännedom som är få förunnad, vilket gör att jag kan se slutet på även denna period av domedagstankar och dravelbeteende. Inom kort så kommer jag bli så äcklad av mig själv att jag på ren ångest kommer träna som en idiot. Tanken är tröstande i detta mörker av stillasittande som just nu råder. Insikten har redan nått mig, frågan är vad som till slut är det som kommer få bägaren att rinna över. Möjligtvis blir det helgens Jukola. Femtesträckan var visserligen något som jag mer eller mindre hade räknat med, dock inte i andralaget. Kroppkraken kommer väl få lida så pass mycket att psyket fan får skärpa sig. Det blir det första testet av hälsenan på mycket länge. Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.

söndag 7 juni 2015

Best laid schemes...

Det närmar sig Jukola. För en månad sedan fick jag stå över 10Mila för första gången. Jukola har sedan dess varit i riskzonen, då min hälsena inte är med i matchen längre. Jag behandlas precis som förut med stötvågsbehandling, som bevisligen har fungerat, men som inte gjort mig immun mot skadan som kommit tillbaka. Tankarna går i operation, men jag blir ständigt avrådd. Jag väntar ut den här skadeperioden också, sen får jag se.

Jag skulle ju springa så mycket i sommar. Alla otrampade stigar i Bergslagen. Det höfthöga blåbärsriset. De torrt sprakande berghällarna. Framför allt utforskningen av ännu inte sedda tränigsmarker. De ligger ännu och väntar.

Förhållandena har annars inte varit gynnsamma. Dåligt väder för cykel. Rullskidor inte tillräckligt grenspecifikt. Vattenlöpning är jag för ovan med och inget gymkort har jag velat köpa heller. Motivationen är minst sagt låg.

Det blir ändå tredjelaget på Jukola. Efter tre veckor med löpningsförbud så tar jag de första stegen kommande vecka, hur det än känns. Det gör trots stötvågsbehandlingen fortfarande ont vid viss ansträngning men ultraljud visade enbart små tecken på kärlinväxt vilket förhoppningsvis kan åtgärdas. Jukola blir testet. Nästa mål är att kunna springa Scottish 6-days i augusti. I övrigt så vill jag bara kunna trampa genom skog och mark igen.

Jag ska försöka ta mig igenom den ack så nödvändiga alternativträningen. Jag är ju trots allt lite av en konditionskonnässör och uppskattar rörelse i de flesta former. Ett välkommet ljus i slutet av jobbtunneln för denna termin skymtar också. Sommaren brukar vara lösningen på många bekymmer.

torsdag 26 februari 2015

Våren

Vårens ankomst närmar sig här i Uppsala. Mildvädret har effektivt skavt på snötäcket. I skogen skymtar barmark. Det är som den lättat suckar till efter vinterns tvångströja. 

Jag har tyvärr inte fått njuta så värst av det. Kroppen och jag samarbetar inte längre. En svullen hals som jag trodde jag hade kontroll över fick bakslag och har nu lett till hosta och förkylning. Inställda träningar således. Jag skymtar dock friskhorisonten. Möjligtvis härmar kroppen årstiden. Möjligtvis kommer det ett bakslag med kyla och snö i mars. Marsmisären ska man inte ta för givet. Inte heller aprilvädret. 

onsdag 4 februari 2015

Nordan

Nordanvinden ställer till med en del i dagarna. I måndags for ett släp in i husväggen. Ekipaget kom inte loss. Smått road stod jag i fönstret och beskådade spektaklet. 

Igår tog jag skidorna, för första gången sen säsongen 12/13 till Hammarskog. Cirka 10 km enkel väg. Det har kommit mycket snö, och de har lyckats med att få ihop spåren bra, men på fälten ställer Nordan till det. Drivsnö upp till pjäxkanten. Kamp i motvinden på vägen hem. Det bygger karaktär. Det bygger sug till vårsäsongen. Har sällan torrtränat så mycket som jag gör nu med att titta på kartor. Jag beter mig som Bilbo i förberedelse för att ta sig ut i vildmarken igen. Säsongen i Sverige börjar om en månad. Jag kör dock första tävlingarna mot slutet av mars. Vill inte trötta ut mig för tidigt. 

Massiv träningsvärk idag. 26 km i ett huj, utan att ha tränar klassiskt på två år. Lika bra det. Då får man det överstökat. Framåt helgen väntar solen. Förhoppningsvis blir det solskensåkning. Det är den skidåkning jag gillar bäst. 

Orientering får vänta ett tag. Det verkar inte lönt att springa nu. Kanske blir ett snöpulspass framåt helgen om motivationen finns där. 


fredag 30 januari 2015

Friday Night Lights

Avslutar vardagen och lugnet lägger sig. Andra vilodagen i januari; välförtjänt och skönt. En enkel helg med enkel inledning: räkor och vin. Sabayonne till efterrätt. Kanske får man somna lite fnittrig. 

Det uppskattas oerhört just nu. Jag läser en kurs som är tidskrävande, fast på fel sätt. Kursen är den sista med föreläsningar, seminarier och tenta på min utbildning och är således enbart fylld av dynga. Den är ett omyndigförklarande av mig som akademiker och en rak förolämpning åt de flesta som har fyra och ett halvt års universitetsstudier i ryggen. Onödigt dravel och hjärndiarré. Det hjälper inte att påpeka det heller eftersom den håller på att fasas ut. 

I övrigt så står jag i startgroparna till mitt examensarbete. Jag vill komma igång med det så fort som möjligt eftersom jag börjar jobba i april; vilket gör att kursen jag läser nu känns ännu mer förödande, eftersom jag inte lär mig någonting. 

50 timmars träning i januari. Det tar sig. Hälsenan inflammerad igen, men tåhävningar håller mig löpande. Däremot är sattyget till väder ett jävla aber just nu. Inga skidor. Ingen barmark. 1-2 decimeter snö kommande dygnet utlovas. Vi får se. 

Det går sådär med att skriva mer. Visserligen skriver jag varje dag, men det mesta är ju uppgifter och mitt mål är att lägga så lite tid och eftertanke på det som möjligt, eftersom kursledarna har lagt så lite tid och eftertanke som möjligt på att utforma den här kursen. Eget skrivande blir det nog inte så mycket av förrän sommaren egentligen. Även det får visa sig. 

Nåväl, räkorna är på tining (på tidning!). Dags att vispa ihop sabayonnen, den gör ju knappast det själv. 


lördag 10 januari 2015

Hitta vägar i mörkret

Masstart och nattorientering om en timme. Lovade mig själv att inte träningsblogga efter att jag ändrade bloggtitel och skalade av designen för några månader sen (tidigare Harder, Faster, Stronger). Jag var klar med den biten. Men; skrivandet sker på mina villkor och just nu så ska jag faktiskt ut och springa nattorientering. Kan aldrig sluta. Vill inte heller. Men att skriva om det är för ointressant, om nu någon skulle bry sig om att intressera sig. 

Att annars skriva om all misär som sker i världen är för mörkt. Har inget mer att säga än det som redan sägs. Andra skriver också. Världen har blivit tokigare med åren. Jag får säga så för jag har börjat inse det. Men det har kanske alltid varit så. 

Min grundfilosofi: var snäll! Och kan du inte det så lämna åtminstone folk i fred. Det funkar för mig, men löser dock inga världsproblem. 

Långfärdsskridskor på hård is imorse med soluppgång över sjövikarna innan molnen hopade sig och lugnade ner skogen runtomkring. Salighet. Enkelheten i det och att det nu kräker ner snö gör att det uppskattas. Gör det dock svårt att uppskatta nattorientering i eländet. Det är inte skönt förrän man springer, och det är många trösklar som ska klivas över innan dess. Toa, ombyte, cykel, kall bil och uppvärmning. Väntan. Mörker. 

Belöningen kommer efteråt. Pizza och öl. Finns ingen anledning att vara clean & sober. Dör gör man ändå. Det kommer dessutom bli godare än vanligt efter lite slit. 

Ovanligt motiverad är jag ändå. Av att träna alltså (förlåt). Försöker lägga mig över 10h/veckan. Drömmen om en bra säsong dör och föds varje år. Det är väl strävan efter ständig förbättring som gör sig påmind. Målen inte riktigt klara, men tankarna går för det mesta till kavlarna (10mila, Jukola). Kanske SM. Måste få bättre fart och bättre teknik i fart. Skriver ner det ifall jag återkommer till att läsa gamla inlägg, som man ibland gör. Strävan efter förbättring, återigen. 

Ska försöka skriva lite oftare ifall någon förväntar sig det av mig. Tror dock folk vill läsa gamla, bittra inlägg utan innehåll, åtminstone de som följt mig förr. Allt måste utvecklas. Blir inget mer sådant. Men jag behöver skriva. Och folk behöver läsa. 

Jag får ursäkta avsaknaden av en röd tråd i det hela till alla eventuella språkfanatiker liksom jag därute. Trötta eftermiddagstimmar blir sällan mer strukturerade. 

Mörkret lägger sig. Dags att byta om.