Månadsavstämning

Efter att ha tillryggalagt ännu en månad i föräldraledighetens böljande landskap så är det dags för en månadsavstämning igen. Måluppfyllnaden är hög och motivationen likaså. 

Barnet får fortsatt vara utomhus varje dag. Det har erbjudits utmaningar i form av fimbulvinter i Blekinge, med en halvmeter snö och veckovisa isdygn, men det har likväl blivit av. För att inte förhärliga min egen insats här så får hon fortsatt tas om hand utomhus av någon annan ibland och någon gång har utomhusvistelsen inte varit längre än att få komma ur bilen och glo på en parkeringsficka på långresa mot Köping.

Det har även påbörjats en mindre renovering inne i huset. Ett av rummen ska bli lekrum/gästrum och gammal tapet rivs nu ner för att ge plats åt ny. Det blir eventuellt renoveringstapet och målat. En vägg ska i alla fall rivas för att ge plats åt plywood så att man kan skruva upp klättergrepp och ribbstol. Målet är att vara klar innan andra helgen i april.  

Träningen då? Jo, tackar som frågar. Det var nämligen dit jag ville komma. Det har gått oförskämt bra (famous last words) i några veckors tid nu, vilket följande screenshot från träningsdagboken kan få illustrera:

Veckosammanställning över träningstid fördelat på aktivitet. Första veckan i november 2020 i botten och sista veckan i februari i toppen. Orange = OL, grönt = löpning, rött = styrka, vitt = skidor och blått = långfärdsskridskor.

Som synes har det blivit en stegrande trend sen träningsperiodens början. Månadens träning landade till slut på 38 timmar och en kvart. Det finns många månader historiskt som har hamnat högre, men en del vintrar har passerat sen de vintrar jag tränade som mest. Jag tror däremot att jag är något på spåren när det gäller min träning just nu och det är väl att jag inte har lagt på för mycket på en gång. Det är ändå en ökning från fem till tio timmar över en period av 17 veckor, vilket får anses vara blygsam. Vanligtvis skulle en tävlingsperiod nu inledas, vilket gör att träningstiden avtar för att ge plats åt mer fart och form. Men eftersom ingen vet när en tävling får arrangeras igen så är tanken att jag ska kunna fortsätta träningen som den är och släppa när besked kommer. Lite efter devisen: alltid redo. 

Den här veckan blev något av ett crescendo med nästan 100K löpning/orientering intaxerat. Det sliter lite för mycket på mig, speciellt eftersom månaden varit fast i vinter och sedermera vårvinter vilket har gjort att mycket av löpningen har förlagts på asfalt med löparvagnen. De senaste fyra dagarna har också spenderats hos päronen i Köping, på fiktivt träningsläger med all inclusive, där det fanns barnvakt och kock som hanterade markservicen så att mer tid kunde läggas på träning.

Det är kul när det känns som att det går bra. Veckan som kommer får nog bjuda på lite lugnare träningsdagar så att denna framgångssaga kan få fortsätta. Så länge det känns bra så är jag nyfiken på hur mycket mer i träning jag kan lägga på. Det får dock komma efter några dagars återhämtning.

Självdistans och självinsikt

Jag drabbas ibland av stunder av reflektion. Det sker ofrånkomligen när jag springer. Förr i tiden var avståndet mellan ett reflekterande löppass och ett blogginlägg kortare än vad det är idag men denna reflektion har slagit mig lite oftare under den senaste veckan, varvid jag kanske kan återskapa lite av den i text denna gång.

Som så många gånger förr tar sig reflektionerna på slingriga stigar från ungdomen och upplevelser som kan speglas i nuvarande livstillstånd - och det finns ju bara en sak som har varit konstant sedan dess: orientering. 

Nu när orientering är någonting som måste manas fram på eget bevåg (p.g.a. förbjudet av staten) så blir frågan varför? mer brukad. Varför ska jag springa nattorientering när jag kan köra ett barnvagnspass på dagen istället? Varför ska jag åka iväg till en karta 40 minuter bort när jag kan springa hemifrån? Varför kollar jag in vilka elittävlingar jag ska springa under året när jag inte konkurrerar om pall- eller ens topp 10-placeringar? 

Frågan är inte allt igenom lätt att besvara. Ibland slår viljan och någon slags barnslig eufori över att hitta kontroller igenom och ibland finns det ingen mening med skiten och då lägger jag ner ett tag innan lusten återkommer. I vissa fall tar det lång tid, i andra fall inte mer än några dagar. 

Varför? är också en fråga som ställs allt oftare nu när tiden helst ska läggas på annat. Det finns ett jobb att sköta, en familj att ta hand om och ett hus att underhålla. Biljäveln ska vara körbar. Maten ska handlas och lagas. Som ungdom och junior kunde man bli förlåten för att ALL fokus lades på orientering utan någon som helst reflektion. Då SKULLE all fokus läggas på träning och orientering. Och när hela ens driv och all ens vilja läggs på någonting som genererar blygsamma resultat så kan det ge katastrofala konsekvenser om man inte har självdistans. 

Jag har självdistans. Jag kan driva med mig själv och det jag har hållt på med. Med det jag skriver, med det jag tränar och det jag säger. Det är en tacksam strategi att tillämpa när livet tillåter kognitiv dissonans. Surt, sa räven om rönnbären. Det har nog hjälpt mig att komma levande ur min inbillning om att det jag håller på med skulle vara någon slags satsning på orientering. Det är det inte, även om jag trodde på det tidigare när jag inte hade någon självinsikt.

Självinsikten har kommit på senare år. Tack vare den så vet jag att jag främst håller på med det jag gör för att det är bekvämt. Det är mycket mer ansträngande att förändra och låta livet ta nya banor. Sen gillar jag processen i att utveckla och förbättra en sak i taget. Och inte resultat, eftersom det är lika påverkbart som att få en flock apor att spela i en orkester, utan att utveckla och förbättra mitt eget utövande. När det känns rätt och när det finns tid. Det är därför jag de senaste veckorna sprungit nattcup i minusgrader och snö. Det är därför jag har åkt iväg för att springa på en karta jag inte varit på tidigare och det är därför jag kollar vilka tävlingar som (förhoppningsvis) finns tillgängliga. Ett bra resultat är bara en trevlig topping. 

Pretentiös är inget jag utger mig för att vara, även om detta blogginlägg kan ge det intrycket. Skit i mig nu, varför i helvete gör du det du gör?

Sverigepremiären ställer in

Även Sverigepremiären och Hallandspremiären dukar under för coronrestriktioner och ställer in. Således blir tävlingspremiären uppskjuten. Samtidigt åker tusentals skidåkare Vasaåket.

Sverigepremiären och Vasaloppet brukar krocka med varandra eftersom båda lägger sina arrangemang första helgen i mars. Det är inte av missunnsamhet mot Vasaåket som jag kan känna en viss bitterhet över att en tävling med mindre logistiska utmaningar än ett A till B-lopp, med färre antal förväntade deltagare och med möjlighet att dela upp banor på olika terrängområden och på olika dagar inte kan arrangeras.

Samtidigt visar det kanske på en större ängslighet bland arrangörer än att restriktionerna är hårda; för i flera veckors tid har det gått att springa nattcup i Blekinge. Förvisso med egen tidtagning - men hur långt är steget egentligen från en uthängd reflexstav till en uthängd SI-enhet och med avläsning vid målet?  

Det ska bli spännande att se hur det blir med SM- och SL-helgerna i början av april. Med tanke på SM-status för ultralången och natten så borde det visa på en allvarlig ojämlikhet mellan idrotter om dessa inte kan arrangeras, med tanke på att skid-SM (inte en chans att alla deltagare har idrott som yrkesutövning) arrangerades så sent som förra veckan. 

En halvmeter snö i Lyckeby

Igår vid lunch hade det snöat konstant i ett dygn och som ett resultat ligger nu ett gediget fluff och pryder tassemarkerna. Efter 90 minuter snöpuls i tisdags (hade jag varit lopparrangör hade det väl kallats något i stil med South East Ultimate Winter Night Trail och kostat 1500:- att delta) och efter en kortare halvtimmessväng igår när all snö lagt sig så fick jag erkänna för mig själv att detta inte är bästa underlaget för hälsenor. Jag pulsar nog igenom kvällens nattcup med individuell start, sen får jag väl kapitulera för årstiden.

Den här vintern har redan visat sig vara vinter på riktigt med två långfärdsskridskopass, en löptur över isen på Torpaviken och ett skidpass. Helgens träning blir nog skidor nu när man ändå kan åka på natursnö och löpningen får underhållas med barnvagnsjoggar - för ungen ska ju ändå ut. 

Som sagt, orienteringssverige behöver inte bli alltför stressade, tror jag, över att besked om att kunna arrangera motionslopp ska komma. Om rådande väderlag fortsätter har de flesta inte barmark förrän i april (men förhoppningsvis tidigare här hemma). 

Tiomila inställt för tredje gången

Som ett brev på posten är väl beskedet ganska väntat egentligen, men inte desto mindre en besvikelse. 

Eftersom jag nyss har skrivit om hur mycket stafetterna betyder för mig som sub-elitlöpare så är det definitivt ett slag i magen på motivationen inför säsongen. Detta på grund av att vi får hålla till godo med antingen väldigt motionärsbetonade arrangemang med enskilda startgrupper, ingen arena och helst ingenting annat heller - vilket gör arrangemangen svåra att urskilja från veckans bana på hemmakartan - eller elittävlingar med "de som har idrott som sysselsättning", vilket är svårt att ha för orienterare, och vilket jag ändå är långt ifrån att vara. Stafetterna är ändå den typ av tävling som träffar målgruppen "inte elit men ingen jävla motionär heller" på ett bra sätt.

För mig är ju motivationen ganska varierande och för att försöka hålla modet uppe så tror jag att målet med att genomföra ultralång-SM på ett bra sätt ändå kan vara aktuellt fortfarande. Det är ett mindre arrangemang, enbart riktade till seniorer (och juniorer) och väldigt ointressant ur ett publikperspektiv. Det gick dessutom bra att arrangera SM-tävlingar under förra året, så jag tror att man kommer att försöka få till ultralången och natt-SM, om än i mindre skala. 

Resten av vårsäsongen kan ju bli lite hur som helst och för att försöka ge mig själv några riktlinjer att hålla så får jag skriva ner dem här för allmän beskådan. Spöstraff om de ej efterlevs. 

- tävling är bästa träning, även om den är pandemianpassad. Lika bra att försöka delta på det som genererar en resultatlista om det arrangeras.

- träning ska bedrivas som om allt vore normalt. Någon gång hävs restriktionerna. Då får man inte vara urdålig för att man gått och väntat på bättre tider.

- att resa sex timmar för att delta på en liten stafett i Sörmland är definitivt alltid värt det. 

- att bryta för att "det känns dåligt/inte kul" är ta mig fan förbjudet. Nog för att inställda tävlingar ligger utanför ens kontroll men att gå av banan när något väl arrangeras måste bryta mot något slags budord. 

Och hör sen. 

Om restriktionerna hävs i närtid så kommer det här året säkert bli som 2013 istället, när snön inte smälte förrän i mitten av april och alla eventuella tävlingar ställs in av den anledningen. Fattas bara. Men nu väntas först besked i nästa vecka om det blir någon coronaversion av Sverigepremiären i Åhus i början av mars. 

Månadsrapport

Jag skrev ju ner några mål på vägen mot ett annalkande årsslut som jag tänkte utvärdera nu efter en månad. Ibland passar det ju extra bra att se tillbaka över den gångna tiden. Egentligen kanske det är bättre efter att det gått några fler månader men eftersom tid och lust infann sig så gör jag det nu. 

Träning:
Landade strax norr om 37 timmars träning i januari och alltså i linje med mitt ganska högt ställda mål om 425h på årsbasis. Jag får väl väga in att det i normala fall är grundträningsperiod nu och att mängden dras ner när/om det blir tävlingar. Något som är lite extra värt att notera är att jag också har slagit distansrekord i antalet löpta kilometer efter en hastig titt i träningsdagboken. Det landade på 318 km fördelat på 223.5 km löpning och 94.5 km orientering. Det har också blivit en så kallad run streak under månaden med minst ett löppass om dagen, varav det kortaste på cirka 3 km efter en dag i skidspåret (ja, i Nybro. Det blev vinter i Sydsverige). 

Barn:
Utomhus varje dag som jag har varit ledig själv med henne. Jag har inte varit ute med henne alla dagar på helgen, då jag överlåtit vårdnadshavandet till fru och morföräldrar, som har sörjt för omsorgen medan jag har tränat, vilket jag ändå får vara tacksam över. De har nog varit mest utomhus, och vad jag vet så är det nog bara en dag då hon bara varit utomhus på väg till och från bilen. 

Övrigt:
Långfärdsskridskornas existensberättigande i hemmet har förstärkts med hjälp av en tur på Färskesjön under gångna helg, så både skidåkning och långfärdsskridskoåkning har blivit av på den här vinterveckan. Det verkar hålla i sig åtminstone en vecka till, så jag hoppas på fler tillfällen.