måndag 29 juni 2015

Skadad hälsena

För cirka tre år sen sprang jag mitt första marathon, vid 21 års ålder. Anledningen var helt enkelt att jag ville utmana mig själv och själva loppet som unikum var väldigt tilltalande. Jag anmälde mig således till Jubileumsmarathon, ett lopp som genomfördes med OS i Stockholm 1912 i åtanke. Banan följde så gott som modern infrastruktur tillät den originella bansträckningen från Stadion till Solna och tillbaka, med ett tillägsvarv för att få ut den officiella marathonlängden (42 195 meter).

Som orienterare tänkte jag att det jobbigaste skulle bli asfalten. Jag hade ju genomfört både Ultralångtävlingar i orientering, Lidingölopp och pass långt norr över tre timmar. I skog. På fjäll. I berg. Ett marathon på asfalt? Baggis.

Jag tränade ändå inför det. Starten på träningen fick bli Göteborgsvarvet, där jag kapade en kompis startplats för att få starta i elitled. Genomfördes utan större problem på 1.18,51 med tillhörande vadknip efteråt. Sen skulle min träning börja med upptrappad distansträning. Sagt och gjort.

Ett par veckor innan började jag dock, som man alltid gör, få känningar i min vänstra hälsena. Men hårt luttrad och fostrad i en träningskultur där stretching var töntigt, smärta bara var vekhet som lämnade kroppen och efter tre år på ett orienteringsgymnasium vars motto var "Pain i temporary, glory is forever", så körde jag på enligt plan. Jag genomförde till och med marathon på 3:12:51, med visst missnöje, då jag siktade på under tre timmar, men mötte väggen efter 35 km efter en klassisk juniormiss; att gå ut hårt tidigt i loppet.

Nöjd med att jag genomfört loppet så gick jag in i en välförtjänt viloperiod. Fem hela dagar... Sen var det dags för nästa utmaning: H21 Lång på O-ringen i Halland, en femdagarstävling i orientering. Jag kom runt tre etapper och fick bryta den fjärde. Orsak: hälsenan gjorde för ont. Att hoppa över ett dike på uppvärmningen var uteslutet.

Därefter följde en månad då jag försökte rehaba mig själv. Tröttnade således på både orientering och löpning. Begav mig ut i sommarstugan. Sov mest. Sporadiska pass här och där, innan jag till slut fick gå med svansen mellan benen till en sjukgymnast. Där fick jag tåhävningsprogram med tillhörande stretching, såklart. Körde det. Blev bättre! Härligt!

Detta var i september 2012. I två års tid därefter kände jag av hälsenan från och till, men aldrig så jag kände att jag inte kunde kontrollera det. Tåhävningar gjorde alltid susen. Efter ett hårt träningsläger fick jag inte sällan ta en dags alternativträning med mycket stretch och häv, men det blev alltid bättre. Fram till augusti 2014.

En tävlingshelg med tre orienteringstävlingar blev bara två. Den sista kunde jag inte starta på. Sjukgymnast. Samma sak. Tåhävningar tills trappan går sönder. Körde lite löpning. Det var inte bra att göra uppehåll i den. Ingen förbättring. Nästa steg i proceduren var stötvågsbehandling. Wow! Vilken effekt! Det kändes genast bättre. Fortsatte mina tåhävningar, nu som en sorts byte från rehab till prehab och trappade upp löpningen igen. Det gick i två månader, innan jag började känna en molande ömhet bak på hälsenan igen. Trappade först ner löpningen och körde troget mina tåhävningar ett tag först. Sen sjukgymnast igen. Stötvågsbehandling i fyra veckor. Vila från belastning dygnet efter. Höll igång löpning, tåhävningar och humör. Tränade bra ändå. Snart dags för säsong.

I början av mars i år gjorde jag den omgångens sista stötvågsbehandling. Sen började säsongen. Kanonstart för min del. Tre pallplatser på nationella tävlingar. Det verkade som att det skulle gå bättre än någonsin i år! En månad senare kom värken igen. Först den välbekanta stelheten efter ett lopp och på morgonen. Sen värk innan uppvärmning och efter träning. Sen värk när jag sprang också. Nu mindre uppe på hälsenan och mer närmare hälbenet. Bakslag. Ridå. Slog en mental volt med magplask. Ny sjukgymnast.

Voltarenkur? Nej. Tåhävningar? Nej. Värmebehandling? Nej. Tape? Nej. Akupunktur? Nej. Test av stötvågsbehandling igen, trots de senaste gångernas misslyckande?

Svaret återstår. Jag upplever definitivt inte samma resultat som de två första omgångarna. Hälsenan värker fortfarande och att springa fullt ut är helt uteslutet. Nu tänker jag dock följa den första sjukgymnastens råd och köra lite löpning så att jag håller igång. Stelheten och smärtan i vila är dock starkt påtaglig och att resa sig upp efter en stund i fåtöljen och gå någonstans kräver en viss eftertänksamhet. Är det värt det? Jag anar en viss förbättring när senan är aktiv dock.

På måndag ska jag på ultraljudsundersökning hos en expert som förhoppningsvis kan ge svar på vad nästa steg borde vara. Själv tänker jag att det sista jag bör testa är operation, men alternativen börjar ta slut.

Jag skrev det här inlägget för att som förhållandevis ung (24 år) orienterare dela med mig av mina erfarenheter av skador från idrotten. Även om mitt skadetillstånd knappast inneburit en omfördelning av medaljer på stora mästerskap så ser jag mig ändå som en mycket aktiv idrottare, någonstans mellan elitmotionär och elitidrottare. Mången är nog de hälsenor därute som just nu slits i trånga skor, på ovana underlag och släpar på dumma, alltför ambitiösa huvuden. Kanske kan jag bidra till att någon i en desperat Google-sökning (hur många såna har jag inte gjort?) finner förnuftet och tar några prehabande tåhävningar och struntar i att försöka köra tunga löppass varje dag i veckan trots att kroppen inte kan hantera belastningen. Mina egna lärdomar av detta är såklart att alltid gå efter vad kroppen säger och lämna allt som har med "det som inte dödar, det härdar"-mentaliteten att göra, som tyvärr fortfarande infekterar idrottskulturen. Alla som haft en skada någon gång drar den slutsatsen. Själv valde jag att gå mot bättre vetande. Det misstaget betalar jag för nu.

onsdag 24 juni 2015

Nya horisonter

Jag är en stark vurmare för att köra i gamla hjulspår, att gå på rutin och att vara bekväm. Till slut blir livet så inrutat att man kan förutspå framtiden och man har alltså på köpet fått en superkraft. Awesome, eller hur? Nu har jag lyckligtvis någon som ser till att jag gör nya saker, som jag aldrig hade gjort på egen hand, ofta med ett mer positivt resultat än förväntat. Det var i början förenat med viss obefogad ångest, men det släpper allt mer ju fler gånger jag blir motbevisad om att det enkla och välbekanta är det bästa alternativet.

Just nu ser jag bland annat fram emot en framtida flytt till Örebro, en stad jag har väldigt lite erfarenhet av annat än O-ringen 2010 med en ond fot och ett brutet lopp på fjärde etappen som ett bestående minne. På tal om O-ringen så är detta första gången sen 2002 som jag inte kommer springa. Istället blir det som sagt Scottish 6-days, vilket jag ser mycket fram emot. O-ringen, hur kul det än är, har de senaste åren varit en uppvisning i dålig form och medföljande humör. Det är nog bra att göra något nytt för att bryta en negativ trend.

Så detta år är ett år med många nya horisonter. Nytt jobb, ny hemstad, nya platser. Tidigare har det alltid varit jobbigt att säga farväl till det som varit, men nu känns det inte annat än helt rätt. Hej då studentliv, hej då Uppsala, på återseende O-ringen!


söndag 21 juni 2015

Inga garantier

Det finns vissa saker som består år ut och år in. Efter varje juni blir det mörkare, efter varje jul är det bara ett halvår tills det blir mörkare igen och innan varje midsommar är det dags för den årliga Jukola-förkylningen. Tre dagars ont i halsen i samband med en sömnlös Jukolahelg och ett påtvunget midsommarfirande i tre plusgrader och snöstorm brukar sällan resultera i en hälsotopp. Min kropp brukar alltid ge upp. Vanligtvis sker detta i samband med att jag också är anmäld till årets finaste tävlingar, nämligen Idreveckan. Tyvärr är fem dagars tävlande i krävande terräng helt uteslutet för mig ett bra tag framöver, så jag slapp åtminstone det mentala fördärv som det innebär att behöva ställa in eller jogga runt på de tävlingarna.

Efter att ha investerat lite mer sömn på sovkontot så är kroppen hyfsat återställd och den påbörjade resan ut ur skadehärvan har börjat igen. Jag fortsätter min plan med att varannan dag springa åtminstone 20 minuter. Det kan verka som lite, men det är minuter som syresätter tillvaron bland crosstrainers och cyklar i allra högsta grad.

I slutet av juli går Scottish 6-days av stapeln. Jag anmälde mig tidigt i M21 Elite men har fått inse mina begränsningar och har bytt klass till kortklass istället. Det innebär att enbart fyra tävlingar av sex räknas, vilket gör att jag kan välja att avstå några dagar för att skona hälsenan. Banorna är dessutom kortare vilket gör att jag kan välja att dra ner på tempot om jag känner att kroppen inte klarar det, utan att behöva vara ute i en evighet.

Jag är för gammal för att inte träna och tävla smart. Om allt går enligt plan så är mitt mål att kunna springa SM i slutet av september. Det hänger dock på att jag kan genomföra några skogspass innan dess, vilket jag inte har någon aning om ifall jag kommer kunna. Det finns med andra ord inga garantier för en höstsäsong. Men man kan ju träna ändå!

onsdag 17 juni 2015

Elitmotionär

Jag väljer att i de flesta situationer outa mig som orienterare. Dels för att jag tycker att det gör mig intressant. Dels för att jag tycker att det nog är det bästa sättet att göra folk medvetna om orientering som en idrott och inte som en jävla scoutverksamhet. I enstaka fall måste jag också förklara varför jag ser ut som jag gör, med färgglada nylonkläder och sår på armar och i ansikte samt en lätt haltande gång, varav det sistnämnda inte kan sägas vara gemensamt för alla orienterare om än de flesta. Bemötandet kan variera, men nyligen så har många besvarat mitt avslöjande av vald fritidsaktivitet med frågan:

"Hur bra är du då?"

Frågan känns mest som ett försök till att bekräfta att för att "hålla på med" orientering så måste man vara bra, annars kan man inte hålla på. Och gör man det ändå så är man dum i huvudet. Allt detta är sant, men jag har under den senaste tidens skadehärva funderat över varför jag själv håller på när det är svårt att förklara för andra hur bra jag är. Vad fan är bra? Bäst är jag definitivt inte, men det kan ju å andra sidan bara en vara. Jag tycker heller inte att jag kan benämna mig som elitorienterare, eftersom jag varken springer elittävlingar i någon större utsträckning eller enbart sysslar med orientering på 100%. Jag tycker inte heller att termen elitmotionär passar in, då motionär klingar illa i mina öron. Dock är det det ord som jag mest använder till att förklara hur bra jag är. Jag tävlar men jag vinner inte. Men som sagt, det är det ju bara en som gör. Jag kommer å andra sidan sällan på den nedre halvan av resultatlistan på tävlingar och av de tävlingar jag hann springa denna säsong innan jag fick ge upp i mitten av april så sprang jag till mig tre pallplatser varav en vinst på nationella tävlingar.

Just nu känner jag mig däremot mer som en blekfet motionär i träda. Jag jobbar just nu på vändningen åtminstone och genomför från och med denna vecka ett projekt med träning varje dag. Ännu vill kroppkraken inte vara med som förr och hälsenan visade sig inte vara tillräckligt bra för att springa orientering i obanad terräng i helgen. Jag kommer börja med ca 20-30 min på motionsspår varannan dag och sen öka. Alternativträningen fortsätter. Motivationen ökar, ökar, ökar...

onsdag 10 juni 2015

Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge

En uppdatering av läget sen sist. Antal träningstimmar: 0. Jag har uppnått en för mig helt ny grad av inaktivitet. Allmän dekadens, och inte av den roliga sorten, råder. I jämförelse med hur jag vanligtvis företar mig rörelse och motion så skulle jag gå så långt som att kalla läget för kritiskt.

Jag klarar inte av att vara skadad. Jag har inte psyket för det. Hela min personlighet går ut på att göra det så bekvämt som möjligt för mig själv. Minsta motståndets lag. Orientering och speciellt löpning är en träningsform som kräver minsta möjliga planering och projekttagande för att genomföras. Ska man hårddra det så behövs det endast en skog och en kropp. Den senaste tiden har träning verkligen inneburit ett alldeles för övermäktigt projekt. Vilket är ett sätt att se på saken, det andra är att jag bara är lat. Och så får det väl vara då.

Lyckligtvis är jag begåvad med en självkännedom som är få förunnad, vilket gör att jag kan se slutet på även denna period av domedagstankar och dravelbeteende. Inom kort så kommer jag bli så äcklad av mig själv att jag på ren ångest kommer träna som en idiot. Tanken är tröstande i detta mörker av stillasittande som just nu råder. Insikten har redan nått mig, frågan är vad som till slut är det som kommer få bägaren att rinna över. Möjligtvis blir det helgens Jukola. Femtesträckan var visserligen något som jag mer eller mindre hade räknat med, dock inte i andralaget. Kroppkraken kommer väl få lida så pass mycket att psyket fan får skärpa sig. Det blir det första testet av hälsenan på mycket länge. Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.

söndag 7 juni 2015

Best laid schemes...

Det närmar sig Jukola. För en månad sedan fick jag stå över 10Mila för första gången. Jukola har sedan dess varit i riskzonen, då min hälsena inte är med i matchen längre. Jag behandlas precis som förut med stötvågsbehandling, som bevisligen har fungerat, men som inte gjort mig immun mot skadan som kommit tillbaka. Tankarna går i operation, men jag blir ständigt avrådd. Jag väntar ut den här skadeperioden också, sen får jag se.

Jag skulle ju springa så mycket i sommar. Alla otrampade stigar i Bergslagen. Det höfthöga blåbärsriset. De torrt sprakande berghällarna. Framför allt utforskningen av ännu inte sedda tränigsmarker. De ligger ännu och väntar.

Förhållandena har annars inte varit gynnsamma. Dåligt väder för cykel. Rullskidor inte tillräckligt grenspecifikt. Vattenlöpning är jag för ovan med och inget gymkort har jag velat köpa heller. Motivationen är minst sagt låg.

Det blir ändå tredjelaget på Jukola. Efter tre veckor med löpningsförbud så tar jag de första stegen kommande vecka, hur det än känns. Det gör trots stötvågsbehandlingen fortfarande ont vid viss ansträngning men ultraljud visade enbart små tecken på kärlinväxt vilket förhoppningsvis kan åtgärdas. Jukola blir testet. Nästa mål är att kunna springa Scottish 6-days i augusti. I övrigt så vill jag bara kunna trampa genom skog och mark igen.

Jag ska försöka ta mig igenom den ack så nödvändiga alternativträningen. Jag är ju trots allt lite av en konditionskonnässör och uppskattar rörelse i de flesta former. Ett välkommet ljus i slutet av jobbtunneln för denna termin skymtar också. Sommaren brukar vara lösningen på många bekymmer.