Jag sprang mitt sista år som junior för Ärla IF säsongen 2011. I och med klubbytet så skapades en nytändning till skillnad från föregående år. Det var kul med orientering igen. Mest för att det återigen handlade om att umgås, åka iväg tillsammans på tävlingar och läger och att prestera ihop. Som enda junior när resten av gänget bestod av seniorer (på den tiden var elitserie och juniorcup olika tävlingar) blev det naturligt att skippa juniortävlingarna i tävlingsprogrammet och köra stafetterna istället. Det blev också ett mycket större drag och en motivationshöjande kultur kring stafetterna som gjorde att det var lättare att själv behålla motivationen eftersom man inte behövde uppehålla den själv. Den kom liksom på köpet.
Under några års tid så utvecklades även laget. Dels så växte laget med fler löpare som gav en större konkurrens om platserna, och dels så utvecklades både jag och mina klubbkamrater, vilket bidrog till mer framskjutna placeringar, både individuellt och på stafetter. Ytterst motiverande i sig självt. Jag kan inte minnas att vi någon gång under de senaste 5-6 åren satt oss ner och pratat om hur det har gått på Swedish League eller SM eller någon annan värdetävling. Det som samtalen däremot har fyllts av är 10Mila, Jukola och de stafetter som varit träningstillfällen fram till de större arrangemangen: Måsenstafetten, Stigtomtakavlen, Svartnatta, Kolmårdskavlen och DM. Tack vare att vi har varit Sörmlandsbaserade och alla har bott i närheten så har utbudet för stafetter varit stort. Något man inte kan säga om dagens läge.
Hela min seniortid har handlat om att prestera på stafetterna. Jag har i väldigt liten utsträckning haft några större egna ambitioner om att leverera på någon individuell tävling. Mest för att jag på de större tävlingarna inte är konkurrensmässig med de allra bästa. Swedish League är i mångt och mycket enbart ett tillfälle för de som springer i landslag att springa till sig lite världsranking. Varför man nu ska göra det på en svensk elittävling istället för att utöka världscupen istället. Svenska mästerskapen är alltid lite intressanta att prestera på för min del, men det beror också på var tävlingarna går. Vissa år har jag helt struntat i SM bara för att tävlingarna går för långt bort eller i en terrängtyp som känns urtråkig att springa i.
Jag tror att jag i det hänseendet representerar en ganska stor bredd av seniorlöpare. En individ som tränar ganska seriöst och som bidrar med en utökad deltagarlista på tävlingar runt om i landet, men som inte springer in några ädla valörer förutom på mindre nationella tävlingar. För oss är kanske stafetter det som är mest motiverande att träna inför och att tävla på? Jag kan bara tala för mig själv, men det känns som att det är så i alla fall. Jag är mycket mer konkurrenskraftig på en kort nattsträcka på en stafett och tycker alltså det är det som gör det värt att dra ut på en nattcup mitt i vintern, eller att ställa upp och anmäla sig på en nationell tävling två timmar bort för att det är ett bra träningstillfälle.
Om valet står mellan en mindre nationell tävling en timme hemifrån med 10 startande i huvudklass eller ett Swedish League som går två timmar hemifrån så skulle jag dock välja den mindre tävlingen alla dagar i veckan. Om det däremot gick en stafettävling fem timmar enkel resa hemifrån så skulle jag inte tveka på att ställa upp där istället, förutsatt att det också finns ett lag som ställer upp.
Därmed får jag väl avsluta med att understryka vad en stafettliga skulle betyda för mig som löpare. Det skulle betyda fler anledningar att harva runt i det här landet på orientering. Just nu känns det som att det inte finns så mycket som kan dra mig hemifrån. Det är nog en sanning för många som jobbar heltid och har familj, något man ändå får anta gäller för en stor andel av seniorer över 30. Det är väl också en ganska etablerad sanning att vi som har lyckats bibehålla intresset för orientering genom både junioråldern, tidiga 20-årsåldern och även senare är en försvinnande liten grupp i sammanhanget. Ganska många lägger av för att återuppta orientering igen efter 40. Jag tror många skulle finna fler anledningar till att bibehålla intresset för orientering om det fanns en nationell stafettliga. Jag skriver nationella för att det är förbehållet Mälardalen att få ha ett utbud av stafetter i tävlingsprogrammet. Sen jag flyttade till Blekinge har jag sett en stafett arrangeras i länet och det är DM-stafetten, vilket är alldeles för dåligt. Nog för att Tjoget finns, men presis som 25-manna så är det ett klubbevenemang där kreti och pleti får vara med och springa och tilltalar inte de som gillar att tävla, eftersom man måste överlåta stafettpinnen till överdrivet osäkra kort som utgörs av nervösa ungdomar och diverse gubbvader och nybörjare. Kanske kul att vara med på om man gillar den typen av evenemang, men inte direkt värd ett avbrott i grundträningen för att vara i form på.
Det är allt jag har att säga om detta i skrivande stund. Att blogga är inte heller med på topplistan över saker att göra som föräldraledig, snart 30-årig orienterare.
