tisdag 26 januari 2021

Orientering; vad fan är grejen? (Del 3)

 Jag sprang mitt sista år som junior för Ärla IF säsongen 2011. I och med klubbytet så skapades en nytändning till skillnad från föregående år. Det var kul med orientering igen. Mest för att det återigen handlade om att umgås, åka iväg tillsammans på tävlingar och läger och att prestera ihop. Som enda junior när resten av gänget bestod av seniorer (på den tiden var elitserie och juniorcup olika tävlingar) blev det naturligt att skippa juniortävlingarna i tävlingsprogrammet och köra stafetterna istället. Det blev också ett mycket större drag och en motivationshöjande kultur kring stafetterna som gjorde att det var lättare att själv behålla motivationen eftersom man inte behövde uppehålla den själv. Den kom liksom på köpet. 

Under några års tid så utvecklades även laget. Dels så växte laget med fler löpare som gav en större konkurrens om platserna, och dels så utvecklades både jag och mina klubbkamrater, vilket bidrog till mer framskjutna placeringar, både individuellt och på stafetter. Ytterst motiverande i sig självt. Jag kan inte minnas att vi någon gång under de senaste 5-6 åren satt oss ner och pratat om hur det har gått på Swedish League eller SM eller någon annan värdetävling. Det som samtalen däremot har fyllts av är 10Mila, Jukola och de stafetter som varit träningstillfällen fram till de större arrangemangen: Måsenstafetten, Stigtomtakavlen, Svartnatta, Kolmårdskavlen och DM. Tack vare att vi har varit Sörmlandsbaserade och alla har bott i närheten så har utbudet för stafetter varit stort. Något man inte kan säga om dagens läge.

Hela min seniortid har handlat om att prestera på stafetterna. Jag har i väldigt liten utsträckning haft några större egna ambitioner om att leverera på någon individuell tävling. Mest för att jag på de större tävlingarna inte är konkurrensmässig med de allra bästa. Swedish League är i mångt och mycket enbart ett tillfälle för de som springer i landslag att springa till sig lite världsranking. Varför man nu ska göra det på en svensk elittävling istället för att utöka världscupen istället. Svenska mästerskapen är alltid lite intressanta att prestera på för min del, men det beror också på var tävlingarna går. Vissa år har jag helt struntat i SM bara för att tävlingarna går för långt bort eller i en terrängtyp som känns urtråkig att springa i. 

Jag tror att jag i det hänseendet representerar en ganska stor bredd av seniorlöpare. En individ som tränar ganska seriöst och som bidrar med en utökad deltagarlista på tävlingar runt om i landet, men som inte springer in några ädla valörer förutom på mindre nationella tävlingar. För oss är kanske stafetter det som är mest motiverande att träna inför och att tävla på? Jag kan bara tala för mig själv, men det känns som att det är så i alla fall. Jag är mycket mer konkurrenskraftig på en kort nattsträcka på en stafett och tycker alltså det är det som gör det värt att dra ut på en nattcup mitt i vintern, eller att ställa upp och anmäla sig på en nationell tävling två timmar bort för att det är ett bra träningstillfälle. 

Om valet står mellan en mindre nationell tävling en timme hemifrån med 10 startande i huvudklass eller ett Swedish League som går två timmar hemifrån så skulle jag dock välja den mindre tävlingen alla dagar i veckan. Om det däremot gick en stafettävling fem timmar enkel resa hemifrån så skulle jag inte tveka på att ställa upp där istället, förutsatt att det också finns ett lag som ställer upp.

Därmed får jag väl avsluta med att understryka vad en stafettliga skulle betyda för mig som löpare. Det skulle betyda fler anledningar att harva runt i det här landet på orientering. Just nu känns det som att det inte finns så mycket som kan dra mig hemifrån. Det är nog en sanning för många som jobbar heltid och har familj, något man ändå får anta gäller för en stor andel av seniorer över 30. Det är väl också en ganska etablerad sanning att vi som har lyckats bibehålla intresset för orientering genom både junioråldern, tidiga 20-årsåldern och även senare är en försvinnande liten grupp i sammanhanget. Ganska många lägger av för att återuppta orientering igen efter 40. Jag tror många skulle finna fler anledningar till att bibehålla intresset för orientering om det fanns en nationell stafettliga. Jag skriver nationella för att det är förbehållet Mälardalen att få ha ett utbud av stafetter i tävlingsprogrammet. Sen jag flyttade till Blekinge har jag sett en stafett arrangeras i länet och det är DM-stafetten, vilket är alldeles för dåligt. Nog för att Tjoget finns, men presis som 25-manna så är det ett klubbevenemang där kreti och pleti får vara med och springa och tilltalar inte de som gillar att tävla, eftersom man måste överlåta stafettpinnen till överdrivet osäkra kort som utgörs av nervösa ungdomar och diverse gubbvader och nybörjare. Kanske kul att vara med på om man gillar den typen av evenemang, men inte direkt värd ett avbrott i grundträningen för att vara i form på. 

Det är allt jag har att säga om detta i skrivande stund. Att blogga är inte heller med på topplistan över saker att göra som föräldraledig, snart 30-årig orienterare.


måndag 18 januari 2021

Orientering; vad fan är grejen? (Del 2)

Som en uppföljning på föregående inlägg i serien (som jag inte vet vart det ska mynna ut) så är vi nu komna till junioråldern. Orientering på den här tiden var allt. Jag gick på orienteringsgymnasiet i Sandviken och som tidigare nämnts var det en någorlunda obalans mellan min fysiska förmåga och min tekniska förmåga. Detta spelade inte så stor roll under ungdomsåren upp till H16, men det märktes tydligt när jag började springa juniorklass på Silva Junior Cup (Swedish League idag) att det knappast hjälpte att bara vara snabb. Rankingmässigt så räckte mina tidigare resultat inte till att få springa i huvudklass ens och när jag började springa de första värdetävlingarna tänkte jag att det skulle gå ganska fort att springa upp sig till huvudklass.

Det gjorde det inte. Jag fick kämpa för att ens komma i närheten av de förväntningar jag hade satt på mig själv och som inte hade någon direkt verklighetsförankring förutom de resultat jag hade som ungdom. Men topp 10 i H16 och topp 10 i H18-H20 har väldigt lite med varandra att göra fick jag lära mig. 

Samtidigt började intresset dala, vilket kanske inte är så konstigt. Detta hängde nog också mycket ihop med att det sammansvetsade gänget i Köping var spridda åt olika håll och att klubbresorna blev mindre folkrika. Lyckligtvis så hade jag gänget på OLGY som kunde ersätta den förlusten. Tyvärr påverkade detta min inställning till orienteringstävlingar rätt mycket. Jag ville mycket hellre åka på juniorcuper och SM, vilket ganska få i Köping-Kolsva OK ville, och jag ville väldigt sällan vara med på klubbstafetter, vilket ändå var det som ganska många i KKOK kunde tänka sig att offra en helg på till skillnad från en elittävling. Detta medförde en ganska avig inställning till stafetter, även stora sådana som 10Mila och Jukola, där det fortsatt var förstasträckan som gällde.

Mot slutet av juniortiden så hade min motivation tagit så mycket stryk av det intensiva tävlandet, till ingen annan nytta än för att mata egot, att jag egentligen ville lägga av. Jag tror att den enda anledningen till att jag fortsatte var för att jag trodde att det var det jag borde göra och det som förväntades av mig nu när jag gått på orienteringsgymnasiet och hela faderullan. Mina klena vrister som jag inbillade mig att jag hade sprungit till mig i Sandviken (som mest berodde på mitt eget ointresse för rehabträning - det är skönt att ha något att skylla på) fick bägaren att rinna över på O-ringen i Örebro 2010. Jag bröt och plockade inte upp en karta igen på ett tag. Jag flyttade också till Uppsala där jag började plugga. Det blev ett uppehåll från orientering som jag fyllde med löpning istället. Det var inte förrän klubbplikten kallade på 25-manna som jag högst motvilligt plockade upp en karta igen. 

Det som gjorde att jag fortsatte med orientering när jag hade kunnat gå över till att bli en spritfet student var att jag bytte klubb till Ärla IF, vilket slog an tonen för seniortiden.

onsdag 13 januari 2021

Orientering; vad fan är grejen? (Del 1)

Det finns ett avträde på internet som heter orienterare.nu. Ett forum där samma personer bråkar om vem som tänker mest fel, vad kartnormen säger och hur snabbt Thierry Gueorgiou egentligen skulle kunna springa på 5000m. På senare år har forumets existensberättigande devalverats av diverse nättroll tillika boomers som inte kan hantera dem, vilket gör att jag är inne och tittar väldigt sällan. Då och då dyker det dock upp en tråd med intressanta frågeställningar som jag gärna skummar igenom för att se vad dem som verkar vettiga tycker. En sådan tråd är denna (ni överlever i allra högsta grad av att inte klicka på länken och sugas in i ett svart hål av innehållet i blogginläggets första mening); mest för att jag funderat mycket själv över skillnad mellan stafettorientering och orientering. 

Det är egentligen ganska mycket som ryms inom denna distinktion där jag själv kanske inte helt har tänkt tanken färdigt och verkligen benat ut detta. Eftersom det finns flera dimensioner som jag skulle vilja reflektera lite över så tänkte jag lyfta in lite tankar som också har lyfts i tråden ovan och som jag tycker är värda att utveckla för att ge inlägget (inläggen?) en struktur. 

- Vad var grejen med orientering som ungdom?

- Vad var grejen med orientering som junior och ung senior?

- Vad är grejen med orientering nu?

- Vad skulle grejen vara med en stafettliga i orientering för sub-elit?

Full disclosure: Jag tycker att en stafettliga vore kanon och det finns många nationella tävlingar och värdetävlingar som skulle få stryka på foten den helgen det krockar med en stafett för min del. Följande inlägg bör läsas med det i åtanke. 

Vad var grejen med orientering som ungdom?
När jag började med orientering så var jag själv. Jag hade ingen i min familj som ens hade varit i närheten av en skärm om man inte räknar min fars idrottslärarutbildning. Det var alltså aldrig på kartan (pun intended) att jag skulle hålla på med orientering. Min mor sa till och med vid köksbordet: "Vad som helst - men inte orientering" när det kom till att välja fritidsaktivieter i Köpings kommun. Så simning, tennis, pingis, fotboll, bandy, golf, skidor och saxofon på musikskolan. Inget bet. Men en kompis i min klass tog med mig på SOL-skola (nybörjarvecka i början och slutet av sommarlovet) och jag introducerade honom för bandyskola. Sen var jag hooked. Det var för det mesta för att det var lek och skattjakt i skogen som sög in mig tror jag. Men anledning till att jag stannade var nog duktiga ledare, ett stort gäng med jämnåriga kompisar och min egen läggning för det individuella och att slippa lagsporter med diffusa spelregler och svårnavigerad social terräng. 

Upp till 13 år så var jag nog mest med för kompisarna. De roligaste tävlingarna att åka på var O-ringen, Dala-dubbeln och 25-manna om jag bara snabbt ska dra fram något ur hatten, även om jag inte var med på mitt första O-ringen förrän 2002. De individuella tävlingarna var annars en rätt så ångestfylld upplevelse - mest för att jag brukade vara ganska nervös innan start. Aldrig för att hamna vilse, men för att prestera. 

Om det finns någon djupare analys att dra av tävlingarnas särart så kan man väl ganska lugnt säga att detta är tävlingar där upplevelsen runt omkring är det unika. Att åka längre hemifrån, bo över och alla aktiviteter på plats som inte behöver ha med orientering att göra. Typ kurragömma i hiss på Scandic i Falun. Bussresa från 25-manna med stopp på godisbutiken i Hummelsta på vägen hem. Äta godisremmar mellan arenan och campingen. 

Jag tror inte tävlingarna och träningarna var viktiga för mig ur något annat hänseende än detta. Jag var ganska dålig vill jag minnas på att springa i skogen och förstå kartan. Kompassen var länge ett mysterium. Däremot var det bara en tävling i inskolningsklass som jag startade på. Sen var det H10 som gällde med omedelbar verkan. Anledning: prisbord och resultatlista. Det var absolut ingen tvekan om att man tävlade och att springa inskolning där en resultatlista inte presenterades var märkligt i mina ögon. Att se sitt namn i en resultatlista och att få ett pris efter rangordning var otroligt motiverande. Det var många tävlingar därefter som började med att kolla in prisbordet innan start så att man visste vad man skulle välja om man sprang bra. 

Under senare delen av ungdomsåren (14-16) så handlade orienteringen mycket mer om tävlingarna. Plötsligt var det roligt att prestera för prestationen i sig och inte för det som låg ute i periferin. Det var också nu prestationerna började märkas i form av mer framskjutna resultat på större tävlingar och inte bara i det egna distriktet. Plötsligt kunde jag börja konkurrera med dem som kom från orienteringsfamiljer. På stora tävlingar som O-ringen och USM har jag flera placeringar i topp 10. Det som sporrade mig var väldigt mycket möjligheten att gå på orienteringsgymnasium. Några utvecklade tankar på längre sikt hade jag inte, men det räckte för att motivera mig till att träna och tävla. Jag märkte också tydligt att jag var snabb och stark löpmässigt jämfört med mina konkurrenter, som snarare var bättre orienterare. Detta märktes tydligt när jag började på orienteringsgymnasiet i Sandviken. 

Som en avslutande del av detta inlägg (jag får nog fortsätta på de övriga delarna i kommande inlägg) så kan jag väl bara nämna stafetternas betydelse under ungdomsåren. Det var framför allt distrikts- och plojstafetter som erbjöds i utbudet och kopplingen till prestation och tävling var långt bort. Detta var nog bra i tidig ungdom. Som äldre ungdom var det dåligt eftersom den individuella prestationen ändå var beroende av laget, vilket jag inte tålde. Det blev lite tydligare att se sin prestation när man sprang förstasträckan och man var också mindre beroende av lagets prestation (jämfört med att gå ut någon timme efter täten på en sistasträcka på Måsenstafetten). Tack vare att jag var snabb så fick jag oftast springa förstasträckan, vilket ändå gjorde stafetterna och kavlarna drägliga. Eftersom många tävlingshelger också hade stafetter så blev det ändå rätt många på en säsong. Jag kan minnas att jag sent i ungdomsåren ställt upp på både Hallandsstafetten, Måsen, Kolmårdskavlen, Svartnatta, Hälsingekavlen och Siljanskavlen. Av dessa är det bara Måsen, Kolmårdskavlen och Svartnatta (på nåder arrangerat av min egen klubb) kvar. 



söndag 10 januari 2021

First week done

En episk söndagsångest hade vanligtvis infunnit sig idag, eftersom vårterminen börjar imorgon. Den checkade jag ut från före jul och tog föräldraledigt fram till augusti - så en söndagsångest av nåde är väl att vänta då i stället. 

En veckosummering tänkte jag få in först men det känns lika kul som att diska så det får bli en lista istället:

Måndag: en timme finorientering på Tvisten
Tisdag: Barnvagnsjogg
Onsdag: 4*2K
Torsdag: Barnvagnsjogg 
Fredag: Avbruten distans. Tänkte 90min (blev 50min). Körde hemmastyrka på kvällen istället.
Lördag: Natt-OL 
Söndag: 2h+ distans. 

Övrigt: rensat förråd och garage för att köra till tippen. Fru fick ett positivt testsvar på covid-19 i fredags, så helgen har varit i karantän, vilket även nästa vecka blir. Det innebär inte någon större skillnad för egen del som ändå bara tänkt vara hemma, men nu när man INTE FÅR  NÅGONTING så blir tillvaron lite mer omständig. 

För egen del saknar jag symtom förutom dåligt psyke. 

Nog för att det är trevligt att titta bakåt, men jag hade tänkt ägna mer utrymme åt att titta framåt. Det var ett tag sen jag satte riktiga mål, eller åtminstone skrev ner de mål jag haft. På något sätt har det kommit ganska naturligt i och med att de viktigaste tävlingarna för mig på året alltid är 10Mila och Jukola. Nu vet man ju inte om det ens blir en säsong. Jag har haft motivationsbrist under nästan hela 2020, vilket också har visat sig i den blygsamma träningsmängd jag lyckades skramla ihop, och jag är rädd att den håller på att smitta av sig in i 2021. Det är också svårt att tänka sig att det blir en normal säsong ens i år, åtminstone inte första halvåret. Så att bara förlita sig på att träningen kan riktas in på de stora kavlarna och sen är det bra med det duger inte riktigt.

Här kommer således några målsättningar för 2020.

- Minst 365h träning under året för att anses godkänt. Helst 400h. Målet att sikta mot om allt går bra (barnekvation) är 425h träning. För att klara detta behöver barnet vara med på en del av träningen, vilket tar mig till nästa mål. 

- Spendera tid utomhus med Vanja varje dag under föräldraledigheten. Barnvagnsjoggen blir grundbulten här. 

- Springa ultralång-SM (förutsatt att det blir av). Jag har inte deltagit på ultralång-SM sen junioråldern. Vad jag minns så var det 2009. Det har alltid kännts nerprioriterat, både av mig själv och av vem det nu är som planerar när värdetävlingar ska ligga i tävlingsprogrammet. Svårt med resultatmål när man inte vet någonting om startfältet. Det känns heller inte motiverande. Topp 30% av startfältet kanske (utan att ha analyserat något alls om vad det innebär)?

- Köpa ny bil (gemensamt mål med fru).

- Lägga om tak på garage och carport. Fixa fasaden på husets takdel. Anlägga lite odling i trädgården. Olika saker som har med huset att göra, men det får samlas här under samma mål eftersom de inte behöver utvecklas speciellt mycket. Det är dessutom inte några speciellt roliga mål att planera, genomföra eller uppnå, men skiten måste göras. 

- Anordna en 30-årsfest. Lika bra att gå ut hårt på det som förmodligen blir den sista festen där det till viss del kan kännas legitimt att bli lite bäng i bollen.

Det finns fler mål, men det känns inte riktigt som att de är tillräckligt genomtänkta för att skriva om eller intressanta att läsa om. 

Uppföljning av målen vid slutet av året eller när de bockas av.