torsdag 24 mars 2016

Tankar inför utlandsläger

Här lyftes locket på vardagen. Tankarna svävar åter fritt. Jag är utsläppt från hamsterhjulet. En kalv på betessläpp.

Jobbet har tagit lov och jag förbereder ett läger i Tjeckien. Senast jag var där var 2008. Åtta år sen. Jag minns det som igår, som kul, fint och upplevelserikt. Ett bra sätt att möta våren på.

Eftersom min fäbless för självspäkning är väl tilltagen så påbörjas resan redan klockan tre i natt. För att göra det hela extra spännande så håller jag ankomsttiden i närhet till departure. Så man känner att man lever.

Jag ser fram emot milda temperaturer, sol och vår. Spännande orientering och händelserik vardag med allt runt omkring ordnat på silverfat.

I verkligheten blir det väl på sin höjd tempererat väder, sicksack i grönområden med vildsvinen, kaos med hyrbilar och vägvisning, samt svårt att ordna fram mat. Säkert sovplats på golv också.

Som det ska vara med andra ord.


söndag 3 januari 2016

Utan några större om och men; året i punktformat


  • Åtta stötvågsbehandlingar
  • Två vinster
  • Åtta pallplatser
  • En stel och känslig hälsena
  • Två islagna tår
  • En lärarexamen
  • En anställning
  • 392 träningstimmar (två inaktiva månader)
  • En ny bil¨
  • En frontalkrock med dovhjort
  • Två adressändringar
  • En ny stad (Örebro)
  • Ett år äldre
Sammanfattningsvis var året 2015 ett år som bestod av 365 dagar där det ibland hände saker och ibland inte hände saker. Så är det med det. 

lördag 29 augusti 2015

29 augusti

Lång-DM imorgon. 11 km. Sörmland. Kan bli tufft. Jag hyser dock en svag förhoppning om att göra bra ifrån mig imorgon. Vet inte vad det beror på. Tror att årets svältföddhet på tävlingar gjort att jag kommer in med ett sug inför varje tillfälle som infinner sig. Morgondagen är dock ett test. Funkar senan för 11 km orientering? 14 km i "distans" idag på motionsspår kändes bra. Har den senaste månaden inte sprungit längre OL-tävlingar än på sex km. 

För några veckor sedan trodde jag aldrig att jag skulle springa SM. Nu är jag anmäld. Men bara till medeln. Får se om jag platsar i ett stafettlag, annars blir det tre tävlingar på raken den helgen, vilket kan vara påfrestande. Måste dessutom ut på fler OL-pass. Sitter inte skogsformen så måste tekniken göra det. Planerar två tävlingar och en träning till nästa vecka. Orientera kan jag ju!

Tuff vecka annars. Några närapå inställda pass på grund av slöhet efter tunga arbetsdagar. Måste bli bättre på att lägga upp veckoplanen. Får stuva om nyckelpassen till de dagar då jag har tid. 

Annars så går bilen bra. Magen konstig idag dock. Fick lasta ur två gånger på passet. 

måndag 24 augusti 2015

Ett spretigt inlägg

Ett tag sen jag hörde av mig. Jag har ryckt upp mig. Fick ihop nästan 40 timmar i juli. Skulle upp i fyrtio men bestämde mig inte förrän i mitten. Klen i början. För mycket serier på tv som tog fokus när det inte fanns något jobb att fokusera på. Dåligt. Blev 38. Med några resdagar.

Tog beslutet att jag skulle operera hälsenan. Blev övertalad om att besinna mig. Var nog nyttigt att höra. Kör nya övningar nu med stretch. Upplever förbättring. Kan dock bero på tån jag slog i för två dagar sen som upptar uppmärksamheten i smärtcentrum. Återstår att se. 

Vinst på skotska sexdagars. H21Kort dock. Bedrövlig orientering från min sida utom dag fyra. Räknade nyss ut att jag har 2/3 pallplatser den här säsongen, men bara tolv sprungna tävlingar bakom mig. Den senaste på Kristinehamns OL-weekend, där jag drämde i stortån så det ekade i hela Värmland. Tävlingen var på en soptipp. Kände mig som en sopa efter det orienteringsloppet också. 

Börjat jobbet igen efter sommarlovet. Kul och annorlunda att se från ett annat perspektiv än som elev. Man märker på dem hur återgången till rutiner är bra. Det tror jag på. En dags uppspelthet, sen lugn. Tillbaka i lunket. 

Fick bra träning förra veckan trots jobb. Känner dock en viss dragning till mitt ännu inte fullt utnyttjade idrottsliv. Jobbar just nu 100 % och tränar 80 %. Skulle vilja att det var tvärtom. Hur nu den ekvationen går ihop. 

Tisdagar och torsdagar är löpardagar nu. Intervaller tisdagar, distans torsdagar. Byter ut mot orientering när jag känner att hälsenan klarar det. Lördagar och söndagar vigda åt tävlingar. Om inte det så blir det löpning eller OL på de dagarna också. Resten alternativt. På tal om det så var jag på rullskidträning i Örebro för en vecka sedan. Mer än 25 pers närvarande, varierande erfarenhet av träningsformen. Har aldrig sett så många vätskebälten samlade på en plats förut. 

Det här blir ett spretigt inlägg. Kontinuitet behövs, kan inte lasta av mig allt på en gång.

onsdag 22 juli 2015

Kriget med mig själv

Just nu går träningen bra. Jag vinner över min egna forna omotivation. Suget efter träning har kommit tillbaka de senaste veckorna. Det syns också i träningsdagboken. Det finns dock fortfarande vissa problem jag brottas med. Som det faktum att CT-maskinerna på gymmet är värdelösa och inte tillräckligt tunga för att man ska kunna köra intervaller på dem. Även det faktum att vattenlöpning inte går att genomföra i Köping, för att simhallen är stängd under sommaren då utebadet är öppet istället. Utebadet har förövrigt ett bassängdjup på 1.60 som mest, vilket utesluter vattenlöpning för mig som är 1.80.

Jag är å andra sidan mindre nedslagen över att jag inte kan springa O-ringen detta år. Möjligtvis är det för att jag bestämde mig för att inte springa redan innan jag blev skadad. Det var dock ett hårt slag att gå runt med vetskapen om att jag förmodligen hade fått springa Elitklass detta år, sett till rankinglistan. Det verkar däremot som vanligt vara så att O-ringen skördar fler offer än framgångar. Så jag är alltså inte så besviken över att inte springa. 

Lite nörderi: springer numera obehindrat över en mil lugnt med min hälsena varannan dag. Det innebär att nästa fas är att införa lite mer orientering och tempo, så länge det känns OK såklart. Jag graderar smärtan efter en femgradig skala. Just nu ligger jag på 0-1 vid lugn löpning på motionsspår. Jag kan acceptera en tvåa på träning, och trea på tävling möjligtvis, förutsatt att det inte blir värre nästa dag. En femma är likvärdigt med att jag inte kan gå med foten. Så det ska jag väl förhoppningsvis inte uppnå med den träning jag bedriver nu.

Om en och en halv vecka startar Scottish 6-days, vilket innebär sex dagars tävling i terräng, alltså hårt tempo och skog. Det är först två etapper, sedan en vilodag, så jag kan förhoppningsvis springa fullt ut dessa två etapper och se hur det påverkar hälsenan. Sen får jag ta det därifrån. Lyckligtvis är det kort och jag springer som längst 6.2 km. Jag kommer förhoppningsvis hinna ut på två orienteringspass innan jag åker. Ibland glömmer man bort att man måste träna teknik också. Ser extremt mycket fram emot det efter ett uppehåll från orientering sedan månadsskiftet april/maj med undantag från Jukola.

Skall nu testa roddmaskinen på gymmet. Får se om den är bättre än CT-maskinerna. 

måndag 29 juni 2015

Skadad hälsena

För cirka tre år sen sprang jag mitt första marathon, vid 21 års ålder. Anledningen var helt enkelt att jag ville utmana mig själv och själva loppet som unikum var väldigt tilltalande. Jag anmälde mig således till Jubileumsmarathon, ett lopp som genomfördes med OS i Stockholm 1912 i åtanke. Banan följde så gott som modern infrastruktur tillät den originella bansträckningen från Stadion till Solna och tillbaka, med ett tillägsvarv för att få ut den officiella marathonlängden (42 195 meter).

Som orienterare tänkte jag att det jobbigaste skulle bli asfalten. Jag hade ju genomfört både Ultralångtävlingar i orientering, Lidingölopp och pass långt norr över tre timmar. I skog. På fjäll. I berg. Ett marathon på asfalt? Baggis.

Jag tränade ändå inför det. Starten på träningen fick bli Göteborgsvarvet, där jag kapade en kompis startplats för att få starta i elitled. Genomfördes utan större problem på 1.18,51 med tillhörande vadknip efteråt. Sen skulle min träning börja med upptrappad distansträning. Sagt och gjort.

Ett par veckor innan började jag dock, som man alltid gör, få känningar i min vänstra hälsena. Men hårt luttrad och fostrad i en träningskultur där stretching var töntigt, smärta bara var vekhet som lämnade kroppen och efter tre år på ett orienteringsgymnasium vars motto var "Pain i temporary, glory is forever", så körde jag på enligt plan. Jag genomförde till och med marathon på 3:12:51, med visst missnöje, då jag siktade på under tre timmar, men mötte väggen efter 35 km efter en klassisk juniormiss; att gå ut hårt tidigt i loppet.

Nöjd med att jag genomfört loppet så gick jag in i en välförtjänt viloperiod. Fem hela dagar... Sen var det dags för nästa utmaning: H21 Lång på O-ringen i Halland, en femdagarstävling i orientering. Jag kom runt tre etapper och fick bryta den fjärde. Orsak: hälsenan gjorde för ont. Att hoppa över ett dike på uppvärmningen var uteslutet.

Därefter följde en månad då jag försökte rehaba mig själv. Tröttnade således på både orientering och löpning. Begav mig ut i sommarstugan. Sov mest. Sporadiska pass här och där, innan jag till slut fick gå med svansen mellan benen till en sjukgymnast. Där fick jag tåhävningsprogram med tillhörande stretching, såklart. Körde det. Blev bättre! Härligt!

Detta var i september 2012. I två års tid därefter kände jag av hälsenan från och till, men aldrig så jag kände att jag inte kunde kontrollera det. Tåhävningar gjorde alltid susen. Efter ett hårt träningsläger fick jag inte sällan ta en dags alternativträning med mycket stretch och häv, men det blev alltid bättre. Fram till augusti 2014.

En tävlingshelg med tre orienteringstävlingar blev bara två. Den sista kunde jag inte starta på. Sjukgymnast. Samma sak. Tåhävningar tills trappan går sönder. Körde lite löpning. Det var inte bra att göra uppehåll i den. Ingen förbättring. Nästa steg i proceduren var stötvågsbehandling. Wow! Vilken effekt! Det kändes genast bättre. Fortsatte mina tåhävningar, nu som en sorts byte från rehab till prehab och trappade upp löpningen igen. Det gick i två månader, innan jag började känna en molande ömhet bak på hälsenan igen. Trappade först ner löpningen och körde troget mina tåhävningar ett tag först. Sen sjukgymnast igen. Stötvågsbehandling i fyra veckor. Vila från belastning dygnet efter. Höll igång löpning, tåhävningar och humör. Tränade bra ändå. Snart dags för säsong.

I början av mars i år gjorde jag den omgångens sista stötvågsbehandling. Sen började säsongen. Kanonstart för min del. Tre pallplatser på nationella tävlingar. Det verkade som att det skulle gå bättre än någonsin i år! En månad senare kom värken igen. Först den välbekanta stelheten efter ett lopp och på morgonen. Sen värk innan uppvärmning och efter träning. Sen värk när jag sprang också. Nu mindre uppe på hälsenan och mer närmare hälbenet. Bakslag. Ridå. Slog en mental volt med magplask. Ny sjukgymnast.

Voltarenkur? Nej. Tåhävningar? Nej. Värmebehandling? Nej. Tape? Nej. Akupunktur? Nej. Test av stötvågsbehandling igen, trots de senaste gångernas misslyckande?

Svaret återstår. Jag upplever definitivt inte samma resultat som de två första omgångarna. Hälsenan värker fortfarande och att springa fullt ut är helt uteslutet. Nu tänker jag dock följa den första sjukgymnastens råd och köra lite löpning så att jag håller igång. Stelheten och smärtan i vila är dock starkt påtaglig och att resa sig upp efter en stund i fåtöljen och gå någonstans kräver en viss eftertänksamhet. Är det värt det? Jag anar en viss förbättring när senan är aktiv dock.

På måndag ska jag på ultraljudsundersökning hos en expert som förhoppningsvis kan ge svar på vad nästa steg borde vara. Själv tänker jag att det sista jag bör testa är operation, men alternativen börjar ta slut.

Jag skrev det här inlägget för att som förhållandevis ung (24 år) orienterare dela med mig av mina erfarenheter av skador från idrotten. Även om mitt skadetillstånd knappast inneburit en omfördelning av medaljer på stora mästerskap så ser jag mig ändå som en mycket aktiv idrottare, någonstans mellan elitmotionär och elitidrottare. Mången är nog de hälsenor därute som just nu slits i trånga skor, på ovana underlag och släpar på dumma, alltför ambitiösa huvuden. Kanske kan jag bidra till att någon i en desperat Google-sökning (hur många såna har jag inte gjort?) finner förnuftet och tar några prehabande tåhävningar och struntar i att försöka köra tunga löppass varje dag i veckan trots att kroppen inte kan hantera belastningen. Mina egna lärdomar av detta är såklart att alltid gå efter vad kroppen säger och lämna allt som har med "det som inte dödar, det härdar"-mentaliteten att göra, som tyvärr fortfarande infekterar idrottskulturen. Alla som haft en skada någon gång drar den slutsatsen. Själv valde jag att gå mot bättre vetande. Det misstaget betalar jag för nu.

onsdag 24 juni 2015

Nya horisonter

Jag är en stark vurmare för att köra i gamla hjulspår, att gå på rutin och att vara bekväm. Till slut blir livet så inrutat att man kan förutspå framtiden och man har alltså på köpet fått en superkraft. Awesome, eller hur? Nu har jag lyckligtvis någon som ser till att jag gör nya saker, som jag aldrig hade gjort på egen hand, ofta med ett mer positivt resultat än förväntat. Det var i början förenat med viss obefogad ångest, men det släpper allt mer ju fler gånger jag blir motbevisad om att det enkla och välbekanta är det bästa alternativet.

Just nu ser jag bland annat fram emot en framtida flytt till Örebro, en stad jag har väldigt lite erfarenhet av annat än O-ringen 2010 med en ond fot och ett brutet lopp på fjärde etappen som ett bestående minne. På tal om O-ringen så är detta första gången sen 2002 som jag inte kommer springa. Istället blir det som sagt Scottish 6-days, vilket jag ser mycket fram emot. O-ringen, hur kul det än är, har de senaste åren varit en uppvisning i dålig form och medföljande humör. Det är nog bra att göra något nytt för att bryta en negativ trend.

Så detta år är ett år med många nya horisonter. Nytt jobb, ny hemstad, nya platser. Tidigare har det alltid varit jobbigt att säga farväl till det som varit, men nu känns det inte annat än helt rätt. Hej då studentliv, hej då Uppsala, på återseende O-ringen!


söndag 21 juni 2015

Inga garantier

Det finns vissa saker som består år ut och år in. Efter varje juni blir det mörkare, efter varje jul är det bara ett halvår tills det blir mörkare igen och innan varje midsommar är det dags för den årliga Jukola-förkylningen. Tre dagars ont i halsen i samband med en sömnlös Jukolahelg och ett påtvunget midsommarfirande i tre plusgrader och snöstorm brukar sällan resultera i en hälsotopp. Min kropp brukar alltid ge upp. Vanligtvis sker detta i samband med att jag också är anmäld till årets finaste tävlingar, nämligen Idreveckan. Tyvärr är fem dagars tävlande i krävande terräng helt uteslutet för mig ett bra tag framöver, så jag slapp åtminstone det mentala fördärv som det innebär att behöva ställa in eller jogga runt på de tävlingarna.

Efter att ha investerat lite mer sömn på sovkontot så är kroppen hyfsat återställd och den påbörjade resan ut ur skadehärvan har börjat igen. Jag fortsätter min plan med att varannan dag springa åtminstone 20 minuter. Det kan verka som lite, men det är minuter som syresätter tillvaron bland crosstrainers och cyklar i allra högsta grad.

I slutet av juli går Scottish 6-days av stapeln. Jag anmälde mig tidigt i M21 Elite men har fått inse mina begränsningar och har bytt klass till kortklass istället. Det innebär att enbart fyra tävlingar av sex räknas, vilket gör att jag kan välja att avstå några dagar för att skona hälsenan. Banorna är dessutom kortare vilket gör att jag kan välja att dra ner på tempot om jag känner att kroppen inte klarar det, utan att behöva vara ute i en evighet.

Jag är för gammal för att inte träna och tävla smart. Om allt går enligt plan så är mitt mål att kunna springa SM i slutet av september. Det hänger dock på att jag kan genomföra några skogspass innan dess, vilket jag inte har någon aning om ifall jag kommer kunna. Det finns med andra ord inga garantier för en höstsäsong. Men man kan ju träna ändå!

onsdag 17 juni 2015

Elitmotionär

Jag väljer att i de flesta situationer outa mig som orienterare. Dels för att jag tycker att det gör mig intressant. Dels för att jag tycker att det nog är det bästa sättet att göra folk medvetna om orientering som en idrott och inte som en jävla scoutverksamhet. I enstaka fall måste jag också förklara varför jag ser ut som jag gör, med färgglada nylonkläder och sår på armar och i ansikte samt en lätt haltande gång, varav det sistnämnda inte kan sägas vara gemensamt för alla orienterare om än de flesta. Bemötandet kan variera, men nyligen så har många besvarat mitt avslöjande av vald fritidsaktivitet med frågan:

"Hur bra är du då?"

Frågan känns mest som ett försök till att bekräfta att för att "hålla på med" orientering så måste man vara bra, annars kan man inte hålla på. Och gör man det ändå så är man dum i huvudet. Allt detta är sant, men jag har under den senaste tidens skadehärva funderat över varför jag själv håller på när det är svårt att förklara för andra hur bra jag är. Vad fan är bra? Bäst är jag definitivt inte, men det kan ju å andra sidan bara en vara. Jag tycker heller inte att jag kan benämna mig som elitorienterare, eftersom jag varken springer elittävlingar i någon större utsträckning eller enbart sysslar med orientering på 100%. Jag tycker inte heller att termen elitmotionär passar in, då motionär klingar illa i mina öron. Dock är det det ord som jag mest använder till att förklara hur bra jag är. Jag tävlar men jag vinner inte. Men som sagt, det är det ju bara en som gör. Jag kommer å andra sidan sällan på den nedre halvan av resultatlistan på tävlingar och av de tävlingar jag hann springa denna säsong innan jag fick ge upp i mitten av april så sprang jag till mig tre pallplatser varav en vinst på nationella tävlingar.

Just nu känner jag mig däremot mer som en blekfet motionär i träda. Jag jobbar just nu på vändningen åtminstone och genomför från och med denna vecka ett projekt med träning varje dag. Ännu vill kroppkraken inte vara med som förr och hälsenan visade sig inte vara tillräckligt bra för att springa orientering i obanad terräng i helgen. Jag kommer börja med ca 20-30 min på motionsspår varannan dag och sen öka. Alternativträningen fortsätter. Motivationen ökar, ökar, ökar...

onsdag 10 juni 2015

Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge

En uppdatering av läget sen sist. Antal träningstimmar: 0. Jag har uppnått en för mig helt ny grad av inaktivitet. Allmän dekadens, och inte av den roliga sorten, råder. I jämförelse med hur jag vanligtvis företar mig rörelse och motion så skulle jag gå så långt som att kalla läget för kritiskt.

Jag klarar inte av att vara skadad. Jag har inte psyket för det. Hela min personlighet går ut på att göra det så bekvämt som möjligt för mig själv. Minsta motståndets lag. Orientering och speciellt löpning är en träningsform som kräver minsta möjliga planering och projekttagande för att genomföras. Ska man hårddra det så behövs det endast en skog och en kropp. Den senaste tiden har träning verkligen inneburit ett alldeles för övermäktigt projekt. Vilket är ett sätt att se på saken, det andra är att jag bara är lat. Och så får det väl vara då.

Lyckligtvis är jag begåvad med en självkännedom som är få förunnad, vilket gör att jag kan se slutet på även denna period av domedagstankar och dravelbeteende. Inom kort så kommer jag bli så äcklad av mig själv att jag på ren ångest kommer träna som en idiot. Tanken är tröstande i detta mörker av stillasittande som just nu råder. Insikten har redan nått mig, frågan är vad som till slut är det som kommer få bägaren att rinna över. Möjligtvis blir det helgens Jukola. Femtesträckan var visserligen något som jag mer eller mindre hade räknat med, dock inte i andralaget. Kroppkraken kommer väl få lida så pass mycket att psyket fan får skärpa sig. Det blir det första testet av hälsenan på mycket länge. Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.