Nostalgi

Som en uppföljning på föregående inlägg kan jag tillägga att det inte finns något att skriva om eftersom mitt liv är ganska meningslöst. Istället sitter jag här och är nostalgisk. Jag romantiserar en tid jag inbillar mig att jag var tillfreds med och i. Sanningen att säga är väl att jag förmodligen mådde ganska dåligt då också, men att de få flyktiga ögonblick av lycka som så sällan inträffar annars har etsat sig fast i minnet, oförstörda av nutidens intrycksföroreningar.

Nutiden är ganska värdelös att leva i och framtiden - ja, vad fan ska jag med den till? Den bästa tid att leva i är alltså dåtiden och nostalgi är således den finaste av känslor. Den är dessutom ett utmärkt bot mot den ångest som under stundom lägger sitt tunga ok över mig och tvingar ner mig på jorden.

Vad ska man skriva om inget finns att berätta?

En fråga alla som äger en blogg bör ställa sig. Denna strida ström av meningslöst uttryckande av plattityder dödar vår fantasi. Jag läser inga bloggar andra än min egen, som jag ändå inte tycker håller måttet för läsvärdhet, vilket torde säga en del om de krav jag har vid urvalet. De bloggar jag läser får väl ändå räknas till de samtal, de SMS, de chattkonversationer jag inte orkar ha om hur läget är för den hop av människor jag har ett påtvingat intresse i att veta vad de gör. Men ändå känner jag att för varje ord jag läser blir jag bara dummare.

Jag känner för den delen också att för varje ord jag skriver så hatar jag mig själv lite mer. För varje ord under detta inlägg så känner jag också att jag skjuter mig själv lite mer i foten. Varje inlägg har inte ett budskap. Varje inlägg har inte ett syfte. Varje inlägg är inte läsvärt. Anaforer.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Det är nog mest bara en tyst protest i all sin enkelhet. En protest mot tramset. Visserligen känner jag att min framtida uppgift som svensklärare är att uppmuntra till skrivande i all sin form, men jag känner också att det innehållslösa ordbajset kanske ska stanna kvar i det oskrivna.

God tid att publicera det här inlägget med andra ord.

Guldet har blivit till sand

Som alla goda ting så måste även detta ta slut. Skogslivet i Ärla. Nu väntar några veckors misär i misärstaden Uppsala, där katten bland hermelinerna gör ett återinträde för att delta i den utbildning jag önskar att jag inte skaffade. Tre veckor med lektioner väntar och sedan en pluggvecka inför tentan jag kommer sätta utan det minsta förberedelse. Livet är hårt mot de hårda.

Skogslivet avrundades med tävlingar. Jag konstaterade i torsdags att jag är jävligt smart som inte springer sprint, när de flesta som springer verkar tycka att det är vidrigt ändå. Jag skrattade skadeglatt och sprang en medeldistans istället där jag var världens bästa orienterare.

Silva League, som jag också sprang i helgen, var som vanligt dåligt arrangerat och erbjöd tråkiga banor. På medeldistansen hade kartritaren improviserat ett helt berg med sin kurvritning och på långdistansen tyckte banläggaren att han skulle göra valet lätt och lägga banan mitt i de bästa beprövade rakt på-vägval kartan kunde erbjuda. Härligt ändå. Så man slapp tänka.

Nu vankas sömnen och bittra tankar blandat med en påtaglig medvetenhet om att jag befinner mig i Uppsala, misärens vagga.

Lägg ner skiten!

Samhället alltså. Fruktansvärt är det, att vara tillbaka efter en veckas njutning i Sörmlandsskogarna.

Sen senaste inlägget har jag konstaterat att jag tog ut segern lite i förskott när det gäller knät och det är inte många kilometer som har tillryggalagts löpandes. Skogslöpning fungerar bra och jag kunde genomföra en kort sträcka på Stigtomta förra veckan och 10Mila-test i Ärla. IT-bandet är dock fortfarande lite för stramt för sjukgymnastens smak och min, vilket medför mycket stretching och försiktighet i löpträningen. Det känns fint, de pass jag väl sprungit i alla fall, om man nu räknar bort att benen är långt ifrån vana vid den ansträngning som orientering innebär. Förtroendet ligger ändå på mig för sjätte sträckan på 10MILA som jag kommer förvalta efter bästa förmåga.

Tillbaka till saken: som så många gånger förr har jag upptäckt att det inte är kul att bo i en stad. Speciellt inte i en storstad. Det finns ju för fan ingenting att göra! Därför har jag under föregående och kommande vecka tagit flykt till Ärla för att få känna på det goda livet. Hederligt arbete i form av skogsplantering, vedklyvning, eldning, grävande i potatislandet och några vändor med jordfräsen. Allt detta i kombination med lite träning så klart. Jag känner alltmer att akademikerlivet är helt värdelöst och att det är i skogen med någon form av vasst verktyg jag hör hemma. Det här med att utbilda sig, det leder bara till misär. Riktig lycka hittar man i skogen med kroppen i arbete.

Mina framtidsutsikter ser därmed väldigt dystra ut då jag inser att jag valt fel väg i livet, eller som Ljunkan, Ärlalegend, uttrycker det: "Ni har haft oturen att födas 100 år för sent."

Jag instämmer till fullo.

I Am the One and Only

Idag skedde tävlingspremiären. Brottsplatsen var Kjula, i en terränglåda med inslag av barmark. Jag var inte anmäld, så det fick bli en Ö-bana, närmare bestämt ÖM7. Strax över tre kilometer. Lagom. Motionskläder på och en stark fundering på att springa med solbrillor infann sig även, för anonymitetens skull.

Jag drog till med en vinst, bara på pin kiv, efter att ha gått ut med inställningen att detta skulle bli ett lugnt smygarpass för att se om kroppen klarade av löpning. Det gjorde den, och jag läser självklart in mer i den här vinsten än vad jag egentligen bör, men resultatet talar ju sitt tydliga språk. Jag är fan bäst!

Det finns ingen tvekan om att säsongen som väntar kommer bli fenomenal, när jag nu börjar med att vinna i den förbluffande konkurrens som rådde i ÖM7, med hela 63 startande i klassen. Men som vi alla vet, det viktigaste är inte att vinna. Det är att vinna med mycket! Jag lyckades deffilera i mål med hela 2.19 ner till patrasket som förlorade. 

Ja, det gäller att vara olidlig när man väl har vunnit något. Man vet aldrig när man vinner något nästa gång. 

Man vet att man är hemma, för stan är likadan

Scenbyte. Storstadsdepression ersätts med småstadsångest. I vanlig ordning läggs intellektet på hyllan. Dags att förkovra sig i det enkla livet och påsktraditioner. 

Jag sitter i soffan och tar in att jag idag för första gången på mycket länge inte har gjort något särdeles produktivt. Jag konstaterar även att jag redan tröttnat. 

Morgondagen erbjuder förhoppningsvis en anledning att kliva upp ur sängen. Men det är sådant man nästan aldrig kan veta. Inga planer smids men att stirra sig blind i solen är det som lockar mest just nu. 

Besked

Det var exakt en månad sedan jag fick löparknä och sedan dess har jag inte sprungit annat än för att testa knät och hur det känns. Den första veckan, när jag inte visste vad det var för sattyg som spökade i knät, var jag lite mer idiotisk och sprang något pass i hopp om att det bara var vekhet. Dumt såhär i efterhand. Igår var jag dock ute på en attackpromenad på asplövskt vis i Hågadalen. Tungt snöpulsande och bitvis också joggande. Och knät gnällde inte.

Trots detta positiva besked väljer jag att inte börja löpaträna riktigt än. Jag kanske tar en till attackpromenad i veckan i väntan på Långfredag. Då laddar jag för symboliskt lidande, kanske på en öppen bana på Kjulas tävling. Fram till dess blir det fortsatt skidåkning, men eftersom lagen om alltings jävlighet alltjämt råder så har  den ena av mina skatestavar knäckts, vilket gör att de klassiska skidorna och stavarna får försöka arbeta sig fram på skaren utan spår. Det funkar, men det är inte samma känsla.

I övrigt är jag ganska nöjd med att säsongen väntar på att jag ska bli skadefri. Annars hade det ju varit tävlingspremiär redan i helgen. Ganska schysst av alla arrangörer att ställa in de tävlingar jag ändå inte kan vara med på. Det värmer.

Jag har inget kvar att berätta

Det finns ett - jag ska inte kalla det ordspråk - men uttalande bland lärare att skolan inte lär elever ett språk, utan den berövar dem hundra. Jag kan känna det påtagligt då jag själv tvingas tillbringa en längre tid med att få ur mig uppsatser, rapporter och PM. Just nu är en sådan period, då det mesta av skrivandets lust går åt till att döda kursuppgifter.

Ibland kan jag känna att det skulle vara en bra idé att hoppa av gymnasiet, så här i efterhand. För det dödade all glädje för skrivande som jag kände innan dess. Och nu på universitetet är det ännu mer påtagligt. Det finns inga fler ord, inget mer att berätta, inget som känns värt att skriva ner. Skrivande handlar inte om skapandets ädla konst längre, utan bara om att erövra en kod med vilket man kan återge kurslitteratur utan att åka fast med att citera rakt av.

Att skriva har ändå varit något jag alltid tyckt är kul, men det eviga brännandet av ljuset i båda ändar har tvingat glädjen på knä. Speciellt just nu, när slutet av en kurs närmar sig och alla skrivuppgifter ska in.

Därför kan jag känna att valet av yrke också känns rätt, paradoxalt nog. Jag vill bli svensklärare för jag vill kunna förmedla denna lust till att skriva men också till att förstå text på ett djupare plan. Men denna förbannade jävla utbildning förvandlar mig bara till en cynisk, felsökande, rättande jävla robot som inte känner något själv för de texter jag skriver.

Jag har inget kvar att berätta, ingen tid för reflektion och ingen glädje i skrivandet. Lägg till det en avsaknad av upplevelser jag annars skriver om, då jag inte kan leva mitt liv på det sätt jag vill. Springandes, hoppandes orienterandes. Därav denna beklagan över sakernas tillstånd. Hetsen och plikten ligger ändå som en piska över mig att prestera NÅGOT i min annars prestationslösa vardag, som inte inbegriper rapportskrivande om didaktiska analyser eller estetiska dimensioner.

Halva utbildningen gjord, halva utbildningen kvar. Huruvida bitterheten och cynismen befinner sig halvvägs på en resa mot alldagligheten återstår att se om två och ett halvt år.

Tristessen

Den har tagit över dagarna och infekterat tillvaron. Tristessen. Den har jagat ikapp efter en tids frånvaro. Återgången till korta dagar, om några dagar alls i skolan, har lämnat dem öppna och innehållslösa.

Träning har också blivit tristess. Samma träning varje dag i form av skidor i väntan på att löparknät ska ge sig. Inget ljus i slutet av tunneln. Om nu tunneln finns, det ser mest ut som en avgrund. Ska jag vara positiv så kan jag ju säga att det här med att vara långtidsskadad är bra, för jag har insett hur kul det är att inte vara skadad. Men det tänker jag inte säga. Allt är ett jävla helvete. Det finns ingen mening i detta. Det är bara idioter som intalar sig att det går att hitta något positivt i varje situation. Och idioter har jag inte så mycket för.

Det som däremot kan konstateras är att i missnöjet finns en viss konstruktivitet, en vilja att ta sig ur eländet, som i sig alltid innebär ett byte från ett elände till ett annat.

Tristessen späs alltså på med långa och många pass med stretching.

"Det är ta mig fan bedrövligt!"

Naken och utlämnad på en kall brits. Sjukgymnastens sylvassa fingrar har precis knådat sönder höften. Det har redan konstaterats att min kropp är emot mig. Vid diverse test av min rörlighet muttrar sjukgymnasten att "det är bedrövligt. Det är ta mig fan bedrövligt! Det är ett under att du ens kan stå." Efter några fler påpekanden om att jag är en idiot släpps jag fri från mitt Purgatorium.

Det har tidigare nämnts att jag är lika rörlig som en gravid pansarvagn och det är detta som ligger till grund för mina nuvarande problem med både knä och ljumskar. Botemedlet är 6 veckors hemläxa med stretching. Således går jag en resa genom helvetet till mötes. Från Purgatorio till Inferno. Jag hatar nämligen att stretcha. Nog om detta. Om några veckor, när snön har mördats, så trampar även jag runt i skogarna.