tisdag 17 oktober 2017

Det kanske kommer en förändring

Igår var jag på röntgenavdelningen på USÖ. Efter ett halvårs väntan sedan jag senast sökte mig till en läkare för att få bukt på mitt långvariga hälseneproblem. Mellan varven hinner man både glömma och tvivla flera gånger på varför jag har sökt hjälp. Men det känns orimligt att gå runt och ha konstant ont i olika lägen bara för att det är ett mindre projekt att söka vård.

Hälsenan på min vänstra fot har varit min akilleshäl sedan 2014. Problemet började tidigare, men har varit kroniskt sedan dess. Jag skrev ett gediget inlägg under sommaren 2015 om mina problem om man vill läsa mer om dem. Hälsenan kommer aldrig gå av, har jag blivit försäkrad om, så det är bara en fråga om att jag ska tåla smärta när jag springer. De flesta gånger går det an. Ibland är det förjävligt.

Jag har övervägt operation periodvis under de senaste tre åren. Varje gång jag har fått hjälp av vården har tåhävningar, stötvågsbehandling och tejpning varit universallösningar med mirakulösa förtecken. Det funkade i början. I ungefär två månader. Därefter har problemen förflyttats, förvärrats, för att sedan stagnera och bara existera som en notis i medvetandets periferi, framblomstrande under extrema påfrestningar man ibland kan utsättas för inom idrott.

Jag får se om vården kommer komma fram till något bättre förslag på lösning annat än denna totalt meningslösa metod med att tejpa utsidan av en elastisk yta, såsom hud, med en ytterligare elastisk kinesiotejp, bara för att visa upp att man betalat för en två-dagarskurs i hur man lurar folk med "moderna" och populära behandlingstekniker. Men konsensus bland fysioterapeuter verkar vara att allt går att laga med kinesiotejp. Skämmes tamejfan!

Förhoppningen är ändå att jag ska komma undan utan operation. Men i nuläget har jag svårt att tänka mig att det finns några andra alternativ. En förändring av rådande tillstånd vore dock välkommet.


måndag 16 oktober 2017

2017-10-16

Igår var jag något mer inspirerad att genomföra något reflekterande och skriva. Idag tvingar jag mig själv för att jag tänker att det är bra att göra det till ett tvång ibland.

Således ett ganska fantasilöst inlägg som återger scener ur ett vardagsliv.

Jag tog mig an Åstadsloppets 10K-lopp i lördags. Efter att ha tagit lite sabbat från att träna motiverat och seriöst så var det mest som en upplevelse av den stad jag numer bor i men som jag ännu inte helt blivit invånare i. Loppet och stora delar av banan var ett förstagångsbesök, efter över två år i staden. Så kan det vara om man är introvert och inrutad ibland. Jag hade egentligen en tanke om att jag hade kapacitet för att gå under 35, men verkligheten och banans beskaffenhet tog ner mig på jorden. 35.51 och en sjundeplats blev resultatet efter att ha gått ut väldigt kontrollerat på exakt 3:30/km de första tre kilometerna. Ingen uthållighet. En behaglig höstdag och en fin bana mellan passering 3km och 7km som sträckte sig längs med Svartån in mot centrum i Örebro och rundade slottet.

Efter några timmar ihopstelnande så begavs det iväg igen. Denna gång till Conventum och Thåströmkonsert. Senaste gången var 2015 i Uppsala. Leverans då och så även denna gång, med ett nytt album i sitt följe. You had to be there.


Dagen efter kvällen före fanns det inte riktigt någon energi kvar. Trots det har det ändå infunnit sig en ganska påtaglig wanderlust. Iväg. Kort bilresa till Rusakulan för att ta in Närkeslätten i höstskrud. Jag dög till att ta ett kort åt Ida. Ingen träningstur för mig dock. Satt i bilen. 


Ett inlägg delat av Ida (@idamariaol)


Men passivitet beivras. Jag kom ut och åkte rullskidor i en halvtimme hemifrån på eftermiddagen. För vissa är all träning bra träning. Men det här är fortfarande under all kritik för min del. 

Blidvädret har ändå hjälp mig på vägen när det kommer till att hitta tillbaka till någon slags rörelseglädje. Åtminstone idag. Jag lyckades med bedriften att komma ut ett tag på mountainbiken efter jobbet, där jag red iväg till Blänkabacken genom Oset och hösten. Det gick an. 






Shortsväder med 16 grader. 

söndag 15 oktober 2017

2017-10-15

Det har dragits i långbänk några gånger men även om tid och lust finns där så har det inte blivit något skrivet på länge. Självändamålet har ändå varit att försöka skriva lite varje dag och de senaste veckorna har tankarna om att syssla mer med tankeverksamhet varit alltmer framme vid pannloben varpå något slags utlopp har känts nödvändigt.

Så här är det; vardagen flyter på. Jag går till jobbet, jag kommer hem, jag överväger att träna. Förr tränade jag. Men svackan är starkt påtaglig. Nog om det.

Grejen med att vardagen flyter på är att mycket vatten passerar under broarna utan att det finns någonting som gör att man stannar upp och funderar över vart man är på väg och vad man håller på med. Plötsligt har två månader gått och man kan egentligen inte redogöra för något speciellt som hände under den tiden annat än att man åkte iväg med återvinningen en söndag på pin kiv för att komma ut ur lägenheten en stund.

Det är ju lite deprimerande.

Problemet är att jag tycker det är ganska skönt. Jag har vant mig. Och exakt när en vana blir till en rutin och en rutin blir till ett liv kan man aldrig vara säker på. Så jag tänker att det är dags för mig att göra lite mer av de sakerna som jag borde göra men aldrig gör. Som att höra av sig och hälsa på vänner. Att skriva. Att läsa. Att få in mer äventyr i livet. Att aldrig stanna upp och tänka att jag är färdiglärd. Sådana generella, allmänmänskliga saker.

Vi får se om rutinerna drar ner mig i strömmarna igen. Men fram till dess kanske det kommer ut lite inlägg, av den enkla anledningen att det är viktigt att uttrycka sig om det som händer.

För att inte glömma bort det.

torsdag 24 mars 2016

Tankar inför utlandsläger

Här lyftes locket på vardagen. Tankarna svävar åter fritt. Jag är utsläppt från hamsterhjulet. En kalv på betessläpp.

Jobbet har tagit lov och jag förbereder ett läger i Tjeckien. Senast jag var där var 2008. Åtta år sen. Jag minns det som igår, som kul, fint och upplevelserikt. Ett bra sätt att möta våren på.

Eftersom min fäbless för självspäkning är väl tilltagen så påbörjas resan redan klockan tre i natt. För att göra det hela extra spännande så håller jag ankomsttiden i närhet till departure. Så man känner att man lever.

Jag ser fram emot milda temperaturer, sol och vår. Spännande orientering och händelserik vardag med allt runt omkring ordnat på silverfat.

I verkligheten blir det väl på sin höjd tempererat väder, sicksack i grönområden med vildsvinen, kaos med hyrbilar och vägvisning, samt svårt att ordna fram mat. Säkert sovplats på golv också.

Som det ska vara med andra ord.


söndag 3 januari 2016

Utan några större om och men; året i punktformat


  • Åtta stötvågsbehandlingar
  • Två vinster
  • Åtta pallplatser
  • En stel och känslig hälsena
  • Två islagna tår
  • En lärarexamen
  • En anställning
  • 392 träningstimmar (två inaktiva månader)
  • En ny bil¨
  • En frontalkrock med dovhjort
  • Två adressändringar
  • En ny stad (Örebro)
  • Ett år äldre
Sammanfattningsvis var året 2015 ett år som bestod av 365 dagar där det ibland hände saker och ibland inte hände saker. Så är det med det. 

lördag 29 augusti 2015

29 augusti

Lång-DM imorgon. 11 km. Sörmland. Kan bli tufft. Jag hyser dock en svag förhoppning om att göra bra ifrån mig imorgon. Vet inte vad det beror på. Tror att årets svältföddhet på tävlingar gjort att jag kommer in med ett sug inför varje tillfälle som infinner sig. Morgondagen är dock ett test. Funkar senan för 11 km orientering? 14 km i "distans" idag på motionsspår kändes bra. Har den senaste månaden inte sprungit längre OL-tävlingar än på sex km. 

För några veckor sedan trodde jag aldrig att jag skulle springa SM. Nu är jag anmäld. Men bara till medeln. Får se om jag platsar i ett stafettlag, annars blir det tre tävlingar på raken den helgen, vilket kan vara påfrestande. Måste dessutom ut på fler OL-pass. Sitter inte skogsformen så måste tekniken göra det. Planerar två tävlingar och en träning till nästa vecka. Orientera kan jag ju!

Tuff vecka annars. Några närapå inställda pass på grund av slöhet efter tunga arbetsdagar. Måste bli bättre på att lägga upp veckoplanen. Får stuva om nyckelpassen till de dagar då jag har tid. 

Annars så går bilen bra. Magen konstig idag dock. Fick lasta ur två gånger på passet. 

måndag 24 augusti 2015

Ett spretigt inlägg

Ett tag sen jag hörde av mig. Jag har ryckt upp mig. Fick ihop nästan 40 timmar i juli. Skulle upp i fyrtio men bestämde mig inte förrän i mitten. Klen i början. För mycket serier på tv som tog fokus när det inte fanns något jobb att fokusera på. Dåligt. Blev 38. Med några resdagar.

Tog beslutet att jag skulle operera hälsenan. Blev övertalad om att besinna mig. Var nog nyttigt att höra. Kör nya övningar nu med stretch. Upplever förbättring. Kan dock bero på tån jag slog i för två dagar sen som upptar uppmärksamheten i smärtcentrum. Återstår att se. 

Vinst på skotska sexdagars. H21Kort dock. Bedrövlig orientering från min sida utom dag fyra. Räknade nyss ut att jag har 2/3 pallplatser den här säsongen, men bara tolv sprungna tävlingar bakom mig. Den senaste på Kristinehamns OL-weekend, där jag drämde i stortån så det ekade i hela Värmland. Tävlingen var på en soptipp. Kände mig som en sopa efter det orienteringsloppet också. 

Börjat jobbet igen efter sommarlovet. Kul och annorlunda att se från ett annat perspektiv än som elev. Man märker på dem hur återgången till rutiner är bra. Det tror jag på. En dags uppspelthet, sen lugn. Tillbaka i lunket. 

Fick bra träning förra veckan trots jobb. Känner dock en viss dragning till mitt ännu inte fullt utnyttjade idrottsliv. Jobbar just nu 100 % och tränar 80 %. Skulle vilja att det var tvärtom. Hur nu den ekvationen går ihop. 

Tisdagar och torsdagar är löpardagar nu. Intervaller tisdagar, distans torsdagar. Byter ut mot orientering när jag känner att hälsenan klarar det. Lördagar och söndagar vigda åt tävlingar. Om inte det så blir det löpning eller OL på de dagarna också. Resten alternativt. På tal om det så var jag på rullskidträning i Örebro för en vecka sedan. Mer än 25 pers närvarande, varierande erfarenhet av träningsformen. Har aldrig sett så många vätskebälten samlade på en plats förut. 

Det här blir ett spretigt inlägg. Kontinuitet behövs, kan inte lasta av mig allt på en gång.

onsdag 22 juli 2015

Kriget med mig själv

Just nu går träningen bra. Jag vinner över min egna forna omotivation. Suget efter träning har kommit tillbaka de senaste veckorna. Det syns också i träningsdagboken. Det finns dock fortfarande vissa problem jag brottas med. Som det faktum att CT-maskinerna på gymmet är värdelösa och inte tillräckligt tunga för att man ska kunna köra intervaller på dem. Även det faktum att vattenlöpning inte går att genomföra i Köping, för att simhallen är stängd under sommaren då utebadet är öppet istället. Utebadet har förövrigt ett bassängdjup på 1.60 som mest, vilket utesluter vattenlöpning för mig som är 1.80.

Jag är å andra sidan mindre nedslagen över att jag inte kan springa O-ringen detta år. Möjligtvis är det för att jag bestämde mig för att inte springa redan innan jag blev skadad. Det var dock ett hårt slag att gå runt med vetskapen om att jag förmodligen hade fått springa Elitklass detta år, sett till rankinglistan. Det verkar däremot som vanligt vara så att O-ringen skördar fler offer än framgångar. Så jag är alltså inte så besviken över att inte springa. 

Lite nörderi: springer numera obehindrat över en mil lugnt med min hälsena varannan dag. Det innebär att nästa fas är att införa lite mer orientering och tempo, så länge det känns OK såklart. Jag graderar smärtan efter en femgradig skala. Just nu ligger jag på 0-1 vid lugn löpning på motionsspår. Jag kan acceptera en tvåa på träning, och trea på tävling möjligtvis, förutsatt att det inte blir värre nästa dag. En femma är likvärdigt med att jag inte kan gå med foten. Så det ska jag väl förhoppningsvis inte uppnå med den träning jag bedriver nu.

Om en och en halv vecka startar Scottish 6-days, vilket innebär sex dagars tävling i terräng, alltså hårt tempo och skog. Det är först två etapper, sedan en vilodag, så jag kan förhoppningsvis springa fullt ut dessa två etapper och se hur det påverkar hälsenan. Sen får jag ta det därifrån. Lyckligtvis är det kort och jag springer som längst 6.2 km. Jag kommer förhoppningsvis hinna ut på två orienteringspass innan jag åker. Ibland glömmer man bort att man måste träna teknik också. Ser extremt mycket fram emot det efter ett uppehåll från orientering sedan månadsskiftet april/maj med undantag från Jukola.

Skall nu testa roddmaskinen på gymmet. Får se om den är bättre än CT-maskinerna. 

måndag 29 juni 2015

Skadad hälsena

För cirka tre år sen sprang jag mitt första marathon, vid 21 års ålder. Anledningen var helt enkelt att jag ville utmana mig själv och själva loppet som unikum var väldigt tilltalande. Jag anmälde mig således till Jubileumsmarathon, ett lopp som genomfördes med OS i Stockholm 1912 i åtanke. Banan följde så gott som modern infrastruktur tillät den originella bansträckningen från Stadion till Solna och tillbaka, med ett tillägsvarv för att få ut den officiella marathonlängden (42 195 meter).

Som orienterare tänkte jag att det jobbigaste skulle bli asfalten. Jag hade ju genomfört både Ultralångtävlingar i orientering, Lidingölopp och pass långt norr över tre timmar. I skog. På fjäll. I berg. Ett marathon på asfalt? Baggis.

Jag tränade ändå inför det. Starten på träningen fick bli Göteborgsvarvet, där jag kapade en kompis startplats för att få starta i elitled. Genomfördes utan större problem på 1.18,51 med tillhörande vadknip efteråt. Sen skulle min träning börja med upptrappad distansträning. Sagt och gjort.

Ett par veckor innan började jag dock, som man alltid gör, få känningar i min vänstra hälsena. Men hårt luttrad och fostrad i en träningskultur där stretching var töntigt, smärta bara var vekhet som lämnade kroppen och efter tre år på ett orienteringsgymnasium vars motto var "Pain i temporary, glory is forever", så körde jag på enligt plan. Jag genomförde till och med marathon på 3:12:51, med visst missnöje, då jag siktade på under tre timmar, men mötte väggen efter 35 km efter en klassisk juniormiss; att gå ut hårt tidigt i loppet.

Nöjd med att jag genomfört loppet så gick jag in i en välförtjänt viloperiod. Fem hela dagar... Sen var det dags för nästa utmaning: H21 Lång på O-ringen i Halland, en femdagarstävling i orientering. Jag kom runt tre etapper och fick bryta den fjärde. Orsak: hälsenan gjorde för ont. Att hoppa över ett dike på uppvärmningen var uteslutet.

Därefter följde en månad då jag försökte rehaba mig själv. Tröttnade således på både orientering och löpning. Begav mig ut i sommarstugan. Sov mest. Sporadiska pass här och där, innan jag till slut fick gå med svansen mellan benen till en sjukgymnast. Där fick jag tåhävningsprogram med tillhörande stretching, såklart. Körde det. Blev bättre! Härligt!

Detta var i september 2012. I två års tid därefter kände jag av hälsenan från och till, men aldrig så jag kände att jag inte kunde kontrollera det. Tåhävningar gjorde alltid susen. Efter ett hårt träningsläger fick jag inte sällan ta en dags alternativträning med mycket stretch och häv, men det blev alltid bättre. Fram till augusti 2014.

En tävlingshelg med tre orienteringstävlingar blev bara två. Den sista kunde jag inte starta på. Sjukgymnast. Samma sak. Tåhävningar tills trappan går sönder. Körde lite löpning. Det var inte bra att göra uppehåll i den. Ingen förbättring. Nästa steg i proceduren var stötvågsbehandling. Wow! Vilken effekt! Det kändes genast bättre. Fortsatte mina tåhävningar, nu som en sorts byte från rehab till prehab och trappade upp löpningen igen. Det gick i två månader, innan jag började känna en molande ömhet bak på hälsenan igen. Trappade först ner löpningen och körde troget mina tåhävningar ett tag först. Sen sjukgymnast igen. Stötvågsbehandling i fyra veckor. Vila från belastning dygnet efter. Höll igång löpning, tåhävningar och humör. Tränade bra ändå. Snart dags för säsong.

I början av mars i år gjorde jag den omgångens sista stötvågsbehandling. Sen började säsongen. Kanonstart för min del. Tre pallplatser på nationella tävlingar. Det verkade som att det skulle gå bättre än någonsin i år! En månad senare kom värken igen. Först den välbekanta stelheten efter ett lopp och på morgonen. Sen värk innan uppvärmning och efter träning. Sen värk när jag sprang också. Nu mindre uppe på hälsenan och mer närmare hälbenet. Bakslag. Ridå. Slog en mental volt med magplask. Ny sjukgymnast.

Voltarenkur? Nej. Tåhävningar? Nej. Värmebehandling? Nej. Tape? Nej. Akupunktur? Nej. Test av stötvågsbehandling igen, trots de senaste gångernas misslyckande?

Svaret återstår. Jag upplever definitivt inte samma resultat som de två första omgångarna. Hälsenan värker fortfarande och att springa fullt ut är helt uteslutet. Nu tänker jag dock följa den första sjukgymnastens råd och köra lite löpning så att jag håller igång. Stelheten och smärtan i vila är dock starkt påtaglig och att resa sig upp efter en stund i fåtöljen och gå någonstans kräver en viss eftertänksamhet. Är det värt det? Jag anar en viss förbättring när senan är aktiv dock.

På måndag ska jag på ultraljudsundersökning hos en expert som förhoppningsvis kan ge svar på vad nästa steg borde vara. Själv tänker jag att det sista jag bör testa är operation, men alternativen börjar ta slut.

Jag skrev det här inlägget för att som förhållandevis ung (24 år) orienterare dela med mig av mina erfarenheter av skador från idrotten. Även om mitt skadetillstånd knappast inneburit en omfördelning av medaljer på stora mästerskap så ser jag mig ändå som en mycket aktiv idrottare, någonstans mellan elitmotionär och elitidrottare. Mången är nog de hälsenor därute som just nu slits i trånga skor, på ovana underlag och släpar på dumma, alltför ambitiösa huvuden. Kanske kan jag bidra till att någon i en desperat Google-sökning (hur många såna har jag inte gjort?) finner förnuftet och tar några prehabande tåhävningar och struntar i att försöka köra tunga löppass varje dag i veckan trots att kroppen inte kan hantera belastningen. Mina egna lärdomar av detta är såklart att alltid gå efter vad kroppen säger och lämna allt som har med "det som inte dödar, det härdar"-mentaliteten att göra, som tyvärr fortfarande infekterar idrottskulturen. Alla som haft en skada någon gång drar den slutsatsen. Själv valde jag att gå mot bättre vetande. Det misstaget betalar jag för nu.

onsdag 24 juni 2015

Nya horisonter

Jag är en stark vurmare för att köra i gamla hjulspår, att gå på rutin och att vara bekväm. Till slut blir livet så inrutat att man kan förutspå framtiden och man har alltså på köpet fått en superkraft. Awesome, eller hur? Nu har jag lyckligtvis någon som ser till att jag gör nya saker, som jag aldrig hade gjort på egen hand, ofta med ett mer positivt resultat än förväntat. Det var i början förenat med viss obefogad ångest, men det släpper allt mer ju fler gånger jag blir motbevisad om att det enkla och välbekanta är det bästa alternativet.

Just nu ser jag bland annat fram emot en framtida flytt till Örebro, en stad jag har väldigt lite erfarenhet av annat än O-ringen 2010 med en ond fot och ett brutet lopp på fjärde etappen som ett bestående minne. På tal om O-ringen så är detta första gången sen 2002 som jag inte kommer springa. Istället blir det som sagt Scottish 6-days, vilket jag ser mycket fram emot. O-ringen, hur kul det än är, har de senaste åren varit en uppvisning i dålig form och medföljande humör. Det är nog bra att göra något nytt för att bryta en negativ trend.

Så detta år är ett år med många nya horisonter. Nytt jobb, ny hemstad, nya platser. Tidigare har det alltid varit jobbigt att säga farväl till det som varit, men nu känns det inte annat än helt rätt. Hej då studentliv, hej då Uppsala, på återseende O-ringen!