Race report: Swedish League #2 och Ultralång-SM

 Det var inte utan anspänning som jag tog mig ut på arenan utanför Västervik på söndagen. Eller arena och arena. Parkeringsplatsen. Efter en kort uppvärmning så gick en något förvirrad start med omärkta kartor och i princip självgallring. Det var lite löploppskänsla om det hela. 

Här finns rutten på Livelox

K1-K5
Farten som sätts i början är inte omänsklig och jag går med och håller position i ledet. Kontrollerna tas och jag håller lite koll på kartan och går ibland ut i något eget stråk. Tanken att spara energi går igenom huvudet på mig hela tiden och jag letar efter partier som är mer lättlöpta där man kan gå ur ledet men fortfarande behålla placeringar. Jag pendlar här mellan placeringarna 55-57 men har kontakt med ett tjugotal löpare framför. Till K5 är det en väglöpningssträcka där jag nog hade chansen att täppa igen en liten lucka som bildas när fältet dras ut. Jag väljer dock att hålla mig i ett eget tempo som är ganska frikopplat från vad alla andra gör. Här drar klungan ifrån och jag har bara kontakt med en framförvarande löpare när vi går in från vägen i skogen. 

K6-10
Här börjar jag orientera själv eftersom det inte finns några direkta alternativ. Jag har en grupp bakom mig på väg till K8 och i början av K9 men jag väljer fortsatt att bara gå själv och inte bry mig om de andra. Vi stämplar ändå samtidigt vid K9 men vid K10 så stannar jag länge för att läsa in långsträckan till K11 på cirka 5 km. 

K11-K14
På långsträckan väljer jag ett vänsteralternativ som inte alls var speciellt fördelaktigt jämfört med att gå nära strecket. Jag löper hela sträckan själv och tänker i början att det är dags för en liten tempoökning för att om möjligt komma ikapp framförvarande grupp på fyra löpare som jag sett innan. Jag verkställer dock inte sträckan som jag har tänkt och blir osäker på väg till min första hållpunkt som är vändplatsen som är sydost om K1. Jag kommer in senare på vägen och tar sträckan som jag har tänkt därifrån men den tänkta tempoökningen blir inte av. Här blir loppet mer i stil med ett långt distanspass där jag släpper tävlingen och alla andra deltagare utan bara fokuserar på banan. En löpare kommer ikapp mig som jag hänger med till K15, men det är den sista person jag ser på hela banan. 

K15-M
Nu börjar loppet kännas i benen och det börjar bli tungt att springa i skogen. Jag söker därför de lättlöpta stråken på sträckorna trots att det på en normal långdistans inte hade funnit så många incitament att gå från strecket i den här typen av terräng. Det är förvisso kuperat ibland, men lättlöpt, och man kan utnyttja höjdpartierna bra om man bara undviker de mest branta ställena. Men benen styr mycket mer än huvudet och det blir en hel del konstiga vägval som tas som dessutom inte verktställs enligt plan när jag upptäcker ett mer flackt och lättlöpt stråk runt en höjd exempelvis. Det är exempelvis tydligt på de långsträckor som är kvar att jag släpper orientering för att kroppen ska hitta lättaste vägen fram, vilket i samtliga fall måste anses vara en riktigt dum strategi. Mot slutet av banan så är det några korta sträckor där jag råkar komma ihop med en damlöpare. Det blir en fartökning för att hålla henne bakom mig till mål och jag skäms lite för att säga att det inte var med någon större svårighet som jag också kunde öka farten på slutet.

Summering: Jag är nöjd med att äntligen ha genomfört en ultralång som senior. Rent prestationsmässigt så kändes kroppen hela tiden som att den skulle klara uppgiften och jag hade inga mentala svackor under loppet; inte heller någon energibrist då jag hade gel med och tog sportdryck och vatten på alla stationer jag passerade. Det som jag ångrar är att jag hade strategin att det bara var jag mot banan och att jag inte tog någon notis om de andra löparna. Jag tror att jag hade kunnat rida mer på vågen och hänga med klungan längre och på så sätt ha kortade löptid och bättre placering än 60 av 62 som genomförde loppet om jag bara hade varit inställd på det. Måhända att jag hade varit tröttare, men det hade ju kanske varit mer på sin plats att ha sina snabbaste sträckor under första halvan av banan än de fyra sista kontrollerna. Inför nästa ultralång-SM så får jag låna in Verner von Heidenstams bevingade ord: 

            Det är stoltare våga sitt tärningskast

            än att tyna med slocknande låge.

            Det är skönare lyss till en sträng som brast

            än att aldrig spänna en båge.