Så var det återigen dags för en stunds reflektion. Det är inte lätt att mana fram någonting vettigt att säga på den korta tid som jag ändå hittar till att fundera och skriva ner det jag tänker på. Räddningen är väl att jag funderar ganska mycket på var jag befinner mig just nu, hur jag kom hit och hur framtiden skall bli. Jag är väl på det sättet en orolig själ som griper efter de halmstrån av kontroll som övertänkande kan tänkas bidra med. Först en titt på årets olika faser.
Jag började året som föräldraledig. Det bidrog till en inte oansenlig mängd tid med barn. Barn i det stadium som jag var föräldraledig i är inte helt stimulerande. En lärdom jag drog av att vara föräldraledig mellan januari och augusti (inklusive sommarlov) är att jag nog helst inte kommer göra det på heltid igen. Men vem vet? Jag skriver ner det här i alla fall så får jag väl käka upp min hatt om jag ändrar mig.
Jag tror att årets första halva också blev lite av ett anti-klimax eftersom pandemin och restriktioner fortsatte sätta käppar i hjulet för en normal orienteringssäsong. För min del innebär det att eftersom jag lagt så många livsbejakande intressen i samma korg, så känns det som att hela livet ställs in. Det blev förvisso några tävlingar på våren, och jag kunde ändå genomföra det jag hade tagit ut som mål för året, nämligen Ultralång-SM. Tyvärr blev 10Mila inte av, och Jukola flyttades till augusti.
Sommaren kändes ändå som en ljusning på många plan. Det lättade lite med restriktioner och kroppen svarade bättre på träning, så det blev flera bra träningsveckor. Höjdpunkten var veckan i Idre, som jag insåg först när jag var på plats att jag har saknat väldigt mycket. Jag hoppas att det blir en vecka i Idre sommaren 2022.
Det som la en blöt filt över tillvaron i år var att jag fick tacklas med ännu en omgång av hälont. Det var definitivt i anslutning till träning så det började väl som en överansträngning som jag hade kunnat tackla med lite mer vila men eftersom det kom mitt smack i att det började hända lite roliga grejer igen på OL-fronten så var jag lite dum och körde på fram till Jukola.
Därefter fick jag några månader med rehab i samband med att jag började jobba igen till höstterminen. Det innebar även att inledningen på en ny fas i livet: förskolefasen. Den här hösten slår med andra ord självklart rekord i antal sjukdagar för egen del och för barnets del.
På grund av rehab, sjukdom och förlängd pandemi så räknar jag in 326 träningstimmar under året. Inte ett bottenrekord, men nere på den näst lägsta mängdnivån historiskt och bara 11 timmar över 2020 års bottennotering, vilket är klart under godkäntnivån på 365 timmar. Trots det ett år i topp tre sett till antal löpta kilometer på 2458 inklusive både orientering och löpning. Rätt så stabilt ändå med tanke på att halva augusti fram till november var rehabveckor.
Timmarna på detta år håller på att rinna iväg. Det nya året står för dörren och med det så hoppas jag att kommande år kommer innehålla mer av det jag tycker om att göra och mindre av det jag inte tycker om att göra.
Det får bli de avslutande orden på detta inlägg, vilka jag kanske kan återkomma till i början av 2022. Gott nytt år!
