Idag tänkte jag gräva upp mig själv ur den grop jag grävt ner mig i.
Det är inte en djup grov. Men en grop likaväl.
Det är tre veckor av ifrågasättande, skuldkänslor, rädsla, ångest och allmän livsleda. Och det är dags att göra sig av med det.
Jag har en passion som är min egen i livet. Egentligen vet jag inte om det är passion man ska kalla någonting som man stundtals avskyr att göra, men som man vet är bra för en. Ska vi kalla det drivkraft istället? Vi gör det.
Jag har en drivkraft som är min egen i livet. Och det är träning. Just den drivkraften har varit bortblåst i tre veckor. Istället har jag intalat mig att jag ska fokusera på annat. Bli lite bättre på jobbet. Ta lite mer hand om min familj. Vara lite mer duktig. Närvarande. Nåbar. Empatisk.
Bara det att det inte går. Självhatet spiller över på allt annat; som lite för mycket diskmedel i vasken.
Jag hade tänkt att jag under en vecka bara skulle träna "om jag hade lust". Sen började frågan som grundmurar allt att luckra upp det porösa fundament som är min motivation: Varför?
Och just nu har jag inte ett bra svar på det annat än att jag behöver det för att kunna bli mig själv igen. Det kanske är det som gör mig till en bättre och mer omhändertagande familjemedlem. Det kanske är så som jag visar mig duktig. Närvarande. Nåbar. Empatisk.
Det kanske inte är de snabbare tiderna, de bättre placeringarna och de tuffare utmaningarna som är mitt varför längre; och det har tagit mig ett par år att inse det.
Imorgon ska jag ta tag i mig själv igen och börja bygga på någonting bättre, starkare och mer stabilt. Det kan behövas framöver.
