lördag 25 november 2017

Uppenbarelser

Det är svårt att skriva texter om förnöjsamhet. Det blir lätt glättigt och innehållslöst. Det finns inget sporrande bakom, inga lager eller insiktsfullhet som sträcker sig längre än en hashtag. Däremot är irritationen över att inte ha en ursäkt att få försöka tänka åtminstone någon semiintellektuell tanke överväldigande under stundom. Inträd bloggtext om ingenting. 

Den senaste veckan har känts som en återgång till det normala efter en period av överdrivet lång väntan på att det skulle göra just det av sig själv. Det visade sig med en diskret uppenbarelse att något slags mål, struktur och rutinmässighet har varit början på vägen tillbaka till en vardag med en högre grad av måluppfyllelse. Det går lättare att planera framåt. Samtidigt är det lättare att se fram emot lagda planer när det går bra i nuet. Detta är ingen ny uppenbarelse men minnet om det man insett på vägen ur tidigare svackor falnar snabbt. 

Om det inte finns ett innehåll med mer läsvärde än ett strandfoto med fötter i motljus så kan syftet med att skriva åtminstone få vara att påminna sig själv om tidigare insikter innan svackan kommer åter. Speciellt före, eftersom det är ganska skönt med dekadens ibland. Ett tag. 

Det kanske blir lättare att studsa tillbaka hädanefter, nu när tanken finns nedskriven i ett något slags överambitiöst försök till intellektualitet. 

torsdag 16 november 2017

Coming back

Återvänd. Efter en långhelg i öst. Årets resa drabbade Lettland och i förlängning Georgien. Två länder att lägga till på listan över besökta platser. I vanlig ordning så var det en minnesvärd resa, rik på upplevelser. Det har varit bra för mig i höst att välja dessa upplevelser över det i vanlig ordning tvångsmässiga tränandet. Att vara borta från vardag och rutiner och låta tidsuppfattningen försvinna lite gör gott.

Nu är det dock dags att ta tag i saker igen. Nu kommer starten på det tvångsmässiga men nöjesfyllda självförbättrandet. Starten gick i måndags. Jag tog tjuren vid hornen och begav mig ut på en trekvartsrunda med rullskidorna direkt efter ankomst från resan. Några fåtal timmars sömn på planet i ryggen men med ett starkt driv till att göra något proaktivt. En känsla jag gärna behåller ett tag till.

Veckan har fortsatt med arbete och träning. Gårdagen markerade starten på nyckelträningen inför nästa säsong. Nattorientering. En mjukstart dock. Tog det lugnt, sprang en timme och lämnade kompassen i fickan för att jobba in kartan. Det var mörkt, blött, kallt. Som det ska vara. En stjärnklar kall natt förstärkte upplevelsen. Terränglådan; klassiskt fina men grova Skärmarboda.

Veckan fortsätter i samma stil. Jobb och träning. Nu ser jag dock mer fram emot att få återgå till en vardag med ett mål att jobba emot. Jag har de senaste åren varit lite bistert inställd till vintern. Nu hoppas jag snarare på en vinter full av möjligheter. Närmast väntar Fakiren, en ultralång masstartstävling i Köping, mina gamla trakter. Därefter får gärna vintern rulla in, med goda skidmöjligheter och gärna några korta helgresor iväg till andra platser, där vardagen gärna kan få ligga i träda.

måndag 6 november 2017

Lets call this the comeback

Efter ett uppehåll på 42 dagar så återvände jag till skogen med karta i hand. En stor bidragande faktor var en förlovningsresa till Bryssel i helgen där det unnades en masse, efter ytterligare en vecka med stillasittande. Någonstans där grodde ett starkt självförakt sprungen ur en lång tids inaktivitet. Det var dags, helt enkelt, att sluta upp med den kravlösa tillvaron.

Något som inte skadade var att jag hade solen som sällskap, eller att Kilsbergen visade upp sig från en fin sida i skymningssolen. Det blev snabbt mörkt dock.

Ännu en resa väntar på torsdag – till okänd destination. Det kan ju däremot sänka det för närvarande flytande skeppet. Även om resten av vinterns förehavanden börjar klarna så har jag kommit till insikt om att jag är mer Sturm und Drang än Luthersk piska. Vi får se om det håller i sig.