Orientering; vad fan är grejen? (Del 1)

Det finns ett avträde på internet som heter orienterare.nu. Ett forum där samma personer bråkar om vem som tänker mest fel, vad kartnormen säger och hur snabbt Thierry Gueorgiou egentligen skulle kunna springa på 5000m. På senare år har forumets existensberättigande devalverats av diverse nättroll tillika boomers som inte kan hantera dem, vilket gör att jag är inne och tittar väldigt sällan. Då och då dyker det dock upp en tråd med intressanta frågeställningar som jag gärna skummar igenom för att se vad dem som verkar vettiga tycker. En sådan tråd är denna (ni överlever i allra högsta grad av att inte klicka på länken och sugas in i ett svart hål av innehållet i blogginläggets första mening); mest för att jag funderat mycket själv över skillnad mellan stafettorientering och orientering. 

Det är egentligen ganska mycket som ryms inom denna distinktion där jag själv kanske inte helt har tänkt tanken färdigt och verkligen benat ut detta. Eftersom det finns flera dimensioner som jag skulle vilja reflektera lite över så tänkte jag lyfta in lite tankar som också har lyfts i tråden ovan och som jag tycker är värda att utveckla för att ge inlägget (inläggen?) en struktur. 

- Vad var grejen med orientering som ungdom?

- Vad var grejen med orientering som junior och ung senior?

- Vad är grejen med orientering nu?

- Vad skulle grejen vara med en stafettliga i orientering för sub-elit?

Full disclosure: Jag tycker att en stafettliga vore kanon och det finns många nationella tävlingar och värdetävlingar som skulle få stryka på foten den helgen det krockar med en stafett för min del. Följande inlägg bör läsas med det i åtanke. 

Vad var grejen med orientering som ungdom?
När jag började med orientering så var jag själv. Jag hade ingen i min familj som ens hade varit i närheten av en skärm om man inte räknar min fars idrottslärarutbildning. Det var alltså aldrig på kartan (pun intended) att jag skulle hålla på med orientering. Min mor sa till och med vid köksbordet: "Vad som helst - men inte orientering" när det kom till att välja fritidsaktivieter i Köpings kommun. Så simning, tennis, pingis, fotboll, bandy, golf, skidor och saxofon på musikskolan. Inget bet. Men en kompis i min klass tog med mig på SOL-skola (nybörjarvecka i början och slutet av sommarlovet) och jag introducerade honom för bandyskola. Sen var jag hooked. Det var för det mesta för att det var lek och skattjakt i skogen som sög in mig tror jag. Men anledning till att jag stannade var nog duktiga ledare, ett stort gäng med jämnåriga kompisar och min egen läggning för det individuella och att slippa lagsporter med diffusa spelregler och svårnavigerad social terräng. 

Upp till 13 år så var jag nog mest med för kompisarna. De roligaste tävlingarna att åka på var O-ringen, Dala-dubbeln och 25-manna om jag bara snabbt ska dra fram något ur hatten, även om jag inte var med på mitt första O-ringen förrän 2002. De individuella tävlingarna var annars en rätt så ångestfylld upplevelse - mest för att jag brukade vara ganska nervös innan start. Aldrig för att hamna vilse, men för att prestera. 

Om det finns någon djupare analys att dra av tävlingarnas särart så kan man väl ganska lugnt säga att detta är tävlingar där upplevelsen runt omkring är det unika. Att åka längre hemifrån, bo över och alla aktiviteter på plats som inte behöver ha med orientering att göra. Typ kurragömma i hiss på Scandic i Falun. Bussresa från 25-manna med stopp på godisbutiken i Hummelsta på vägen hem. Äta godisremmar mellan arenan och campingen. 

Jag tror inte tävlingarna och träningarna var viktiga för mig ur något annat hänseende än detta. Jag var ganska dålig vill jag minnas på att springa i skogen och förstå kartan. Kompassen var länge ett mysterium. Däremot var det bara en tävling i inskolningsklass som jag startade på. Sen var det H10 som gällde med omedelbar verkan. Anledning: prisbord och resultatlista. Det var absolut ingen tvekan om att man tävlade och att springa inskolning där en resultatlista inte presenterades var märkligt i mina ögon. Att se sitt namn i en resultatlista och att få ett pris efter rangordning var otroligt motiverande. Det var många tävlingar därefter som började med att kolla in prisbordet innan start så att man visste vad man skulle välja om man sprang bra. 

Under senare delen av ungdomsåren (14-16) så handlade orienteringen mycket mer om tävlingarna. Plötsligt var det roligt att prestera för prestationen i sig och inte för det som låg ute i periferin. Det var också nu prestationerna började märkas i form av mer framskjutna resultat på större tävlingar och inte bara i det egna distriktet. Plötsligt kunde jag börja konkurrera med dem som kom från orienteringsfamiljer. På stora tävlingar som O-ringen och USM har jag flera placeringar i topp 10. Det som sporrade mig var väldigt mycket möjligheten att gå på orienteringsgymnasium. Några utvecklade tankar på längre sikt hade jag inte, men det räckte för att motivera mig till att träna och tävla. Jag märkte också tydligt att jag var snabb och stark löpmässigt jämfört med mina konkurrenter, som snarare var bättre orienterare. Detta märktes tydligt när jag började på orienteringsgymnasiet i Sandviken. 

Som en avslutande del av detta inlägg (jag får nog fortsätta på de övriga delarna i kommande inlägg) så kan jag väl bara nämna stafetternas betydelse under ungdomsåren. Det var framför allt distrikts- och plojstafetter som erbjöds i utbudet och kopplingen till prestation och tävling var långt bort. Detta var nog bra i tidig ungdom. Som äldre ungdom var det dåligt eftersom den individuella prestationen ändå var beroende av laget, vilket jag inte tålde. Det blev lite tydligare att se sin prestation när man sprang förstasträckan och man var också mindre beroende av lagets prestation (jämfört med att gå ut någon timme efter täten på en sistasträcka på Måsenstafetten). Tack vare att jag var snabb så fick jag oftast springa förstasträckan, vilket ändå gjorde stafetterna och kavlarna drägliga. Eftersom många tävlingshelger också hade stafetter så blev det ändå rätt många på en säsong. Jag kan minnas att jag sent i ungdomsåren ställt upp på både Hallandsstafetten, Måsen, Kolmårdskavlen, Svartnatta, Hälsingekavlen och Siljanskavlen. Av dessa är det bara Måsen, Kolmårdskavlen och Svartnatta (på nåder arrangerat av min egen klubb) kvar.