Även om det fortfarande är en i högsta grad levande tävlingssäsong blir det redan här för min del dags att stänga den för året. Anledningen: hälrehab.
Mina långdragna problem med hälsenor som jag de senare åren har hanterat samtidigt som jag har kunnat bedriva den träning jag vill, har under detta år tagit sig andra uttryck. Detta kan ett annat inlägg få behandla.
Det innebär kort och gott att jag inte ser framför mig att jag ska kunna köra några fler tävlingar, om det inte är så att det går några väldigt sent på året, i november eller december, vilket det sällan gör. Tråkigt såklart, nu när det inte längre finns några restriktioner för motionslopp, även om den motionsform jag tävlar i sällan har några tävlingar där deltagarantalet är över 900 samtidigt i start-/målområde.
Det blev en blygsam tävlingssäsong. 10 individuella lopp, varav fyra av dem var SL/SM/WRE-tävlingar. Dessutom sprang jag Elitstafetten i maj och Jukola i augusti. Att jämföra med cirka 60+ tävlingar under 2019.
Eftersom det var förbjudet enligt staten fram till juli att springa snabbt i skog och sen få sitt namn utskrivet i en resultatlista om det var andra som tänkte göra samma sak så blev det så klart inte så mycket tävlande innan restriktionerna släppte lite. Sju av de individuella tävlingarna sprang jag mellan månadsskiftet juni/juli till månadsskiftet juli/augusti.
Tävlingarna präglades ganska mycket av de senaste årets passivitet i tävlingssammanhang. Det har varit väldigt svårt att hitta formen. Jag tyckte ändå att tävlingarna jag sprang i slutet av juli pekade på en ganska god form. Där sprang jag som bäst till mig en sjundeplats på Blekinges 3-dagars trots att jag la bort lite tid på att snurra runt några kontroller.
Bästa placering fick jag på Havs-OL, dag två, där jag kammade hem en sjätteplats av 46 deltagare och 2:49 från segern.
Insatsen på de tävlingar där de som är bra faktiskt också är med är inte så roligt att titta på. Där är resultaten skrämmande dåliga och jag är långt ifrån mina egna topplaceringar. Bästa placering på en värdetävling blev 53:a av 98 startande, pinsamma 10:57 upp till segraren och med över fyra minuters bomtid på Världscuptest i Idre och medeldistansen från Nipfjällsparkeringen.
Resultaten är ju bara vad som har hänt på en specifik dag med ett specifikt antal andra löpare på samma bana. Det som annars har präglat den här tävlingssäsongen är den långa väntan på att den ska börja och försöken att komma igång själv trots att tävlingssäsongen inte gjorde det. Det resulterade i ganska mycket fartpass i skog i form av OL-intervaller, som jag tror på till viss del. Främst för att man lär sig springa fort i skogen. En nackdel är att man springer över sin kapacitet och att man på grund av det tar ganska stora risker fysiskt. En annan nackdel är att orienteringstekniken inte riktigt får samma fokus eftersom det oftast blir löpning i grupp eller att det går så fort att man medvetet släpper orienteringen och chansar lite för mycket.
Även om jag tror att årets höga andel OL-intervallpass har förbättrat min fart i skog så tror jag också att den ligger bakom att jag inte har kunnat löpträna sen Jukola. Här borde jag ha dragit i handbromsen så fort jag började känna en annorlunda känsla i hälen än den jag tidigare vant mig vid som ofarlig. Nu får jag ta några lärveckor där jag ger mig på annan träning i form av rehab och alternativträning - och den långa, långsamma vägen tillbaka till löpning och orientering igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar