Det kom av sig lite. Jag hade ju upp till nyligen (eller var det några år sedan?) lyckats med bedriften att publicera något årligen. Men det visar sig att både 2023 och 2024 sket sig. Kan det har varit tvillingarnas ankomst i slutet av 2022 som ställde till det? Och lite sjukskrivningar i familjen på det? Jo, men det låter väl rimligt.
Inte ska väl jag sitta här och vältra i självömkan, men som så ofta så blir det väl just när ljuset i tunnelns slutar visar sig som tankarna på om det kan vara ett godståg plötsligt slår en. Och det har varit några godståg de senaste två åren. Ducka och parera. Annat har näppeligen hunnits med.
Jag fick ett litet psykbryt i juli när hela familjen, inklusive diskbråckad fru, skulle åka på O-ringen och alla blev sjuka efter fjärde etappen. Då hade jag ändå haft hjärtklappning av stressen det innebar att bara försöka stå ut med tillvaron hela veckan fram tills dess. Sjukdomen kom som en kär vän och befriade mig från att utsätta mig för en till helvetesetapp med familj. Och då sprang jag ändå bara H21-Kort(elit). Det som var lite överraskande var väl att det hängde kvar lite PTSD av hela upplevelsen långt in på hösten. Det blev inte mer orientering 2024. Det blev knappt någon träning alls för den delen. I oktober/november började jag träna lite medveten styrketräning och paniken över att alla familjemedlemmar ska börja må bra någon gång började lägga sig. Så då började jag väl kanske sikta ljuset på riktigt igen.
För närvarande är det med lite kluvna tankar jag sitter och försöker få ner någonting om vad som ska komma härnäst. Jag vet inte själv än vad jag tänker och det kanske kan vara läge att fundera i skrift för att fatta det. Det går inte att förneka att det är en jäkla uppförsbacke till att komma tillbaka i form igen. Att hitta någon sorts glädje i orientering och träning. Jag rörde en karta igen för första gången den 1:a februari i år. Det var inte mycket som pekade på att det kommer bli bekvämt att starta upp igen. Sen dess har jag varit sjuk, men är äntligen på bättringsvägen. I inaktivitetens feberyrsel har hjärnan börjat skissa på någon slags plan för att komma tillbaka och fortsätta med orientering. Tvärtemot vad höstdepressionen har tänkt.
Sista året som senior. Man kanske måste stå ut ett år till?
