Således ett ganska fantasilöst inlägg som återger scener ur ett vardagsliv.
Jag tog mig an Åstadsloppets 10K-lopp i lördags. Efter att ha tagit lite sabbat från att träna motiverat och seriöst så var det mest som en upplevelse av den stad jag numer bor i men som jag ännu inte helt blivit invånare i. Loppet och stora delar av banan var ett förstagångsbesök, efter över två år i staden. Så kan det vara om man är introvert och inrutad ibland. Jag hade egentligen en tanke om att jag hade kapacitet för att gå under 35, men verkligheten och banans beskaffenhet tog ner mig på jorden. 35.51 och en sjundeplats blev resultatet efter att ha gått ut väldigt kontrollerat på exakt 3:30/km de första tre kilometerna. Ingen uthållighet. En behaglig höstdag och en fin bana mellan passering 3km och 7km som sträckte sig längs med Svartån in mot centrum i Örebro och rundade slottet.
Efter några timmar ihopstelnande så begavs det iväg igen. Denna gång till Conventum och Thåströmkonsert. Senaste gången var 2015 i Uppsala. Leverans då och så även denna gång, med ett nytt album i sitt följe. You had to be there.
Dagen efter kvällen före fanns det inte riktigt någon energi kvar. Trots det har det ändå infunnit sig en ganska påtaglig wanderlust. Iväg. Kort bilresa till Rusakulan för att ta in Närkeslätten i höstskrud. Jag dög till att ta ett kort åt Ida. Ingen träningstur för mig dock. Satt i bilen.
Men passivitet beivras. Jag kom ut och åkte rullskidor i en halvtimme hemifrån på eftermiddagen. För vissa är all träning bra träning. Men det här är fortfarande under all kritik för min del.
Blidvädret har ändå hjälp mig på vägen när det kommer till att hitta tillbaka till någon slags rörelseglädje. Åtminstone idag. Jag lyckades med bedriften att komma ut ett tag på mountainbiken efter jobbet, där jag red iväg till Blänkabacken genom Oset och hösten. Det gick an.
Shortsväder med 16 grader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar