söndag 2 oktober 2011

Fuck this!

Eftersom att jag är ett sommarbarn, född i ljumma augusti är det kanske inte så jättekonstigt att sommaren är min favoritårstid. Det är varmt, det är ljust och man är för det mesta fri från måsten om man bortser från sommarjobb.

Men det finns nog ingen årstid som slår hösten vad gäller träning. Det är utan tvivel den bästa tiden att träna under. Det är svalt så man blir aldrig överhettad, det är mer färger, luften är klarare och man får helt enkelt möjlighet att träna mer då det inte är en massa tävlingar och långa resor som förstör planeringen. Jag kan bara tala för mig själv när jag säger att jag blir mer inspirerad att träna på hösten. 

Hösten medför också en stunds kontemplation över den gångna säsongen. Det är dags att räkna ihop träningstimmarna och göra en utvärdering för att se vad som är bra och vad som går att förbättra inför nästa säsong. 

Fuck that, säger jag! 

Från den tid då man springer enbart för att det är kul och för att det känns naturligt, blir man som ungdom direkt påpackad av ledare och idrottsförbund, en viss samling av ritualer som är mer eller mindre norm. Man fastnar helt enkelt i TDB-träsket. TDB är en förkortning av träningsdagbok. 

Från och med då är det dags att analysera träning, skriva ned minsta lilla detalj, mäta ut intervaller, kolla puls och räkna ut kilometertider och varvtider på testlopp. Träning blir ett vetenskapsprojekt. 

Efter flera år av träningsdagboksskrivande, pulsmätning, Coopertest, intervallträning, utvärdering och analys in absurdum har jag nu lagt av. Efter otal sömnlösa nätter av att räkna ut hur många minuter per kilometer jag måste göra för att ha en viss tid på ett lopp, har jag äntligen nått fram till slutsatsen om att det inte hjälper. Insikten av mitt HB-värde, mitt VO2-max och min maxpuls har inte hjälpt mig speciellt mycket när det kommer till att fundera ut hur jag kan bli bättre. 

Jag slutade skriva träningsdagbok under våren. I augusti gick min Garminklocka åt fanders då den slutade fungera. Jag grät tårar av blod då jag för mitt liv inte kunde förstå hur jag skulle kunna träna nu, då jag använt både klocka och pulsband på i stort sett alla träningar sedan oktober 2009 och tagit varvtider på hur många sekunder jag gjort armhävningar på styrketräningen. 

Och vet ni vad? Det går hur bra som helst att bara skita i det. Träning har aldrig varit roligare. Jag sticker ut och springer och kommer tillbaka när jag är trött. Realisationen av att man faktiskt varit ute ganska länge är häpnadsväckande. Det är så lätt att tänka att "nu borde jag vara trött" när den rullande tiden på klockan flyter över tvåtimmarsslaget. En gång för några vintrar sedan sprang jag uppför Städjan. Jag var ganska van med att springa den rundan redan då så jag tittade nästan aldrig på klockan. När jag var på toppen insåg jag att det skulle bli lite jobbigt att pulsa snön påväg nedför berget också så jag tog sträckan över fjället till närmsta asfaltsväg. Jag kom tillbaka till stugan efter att ha varit ute i över fyra timmar. På kvällen körde jag ett pass skidor i en timme. 

Återigen; jag kan bara tala för mig själv men jag har inte förbättrats av att jag vet vad jag tränade på den här dagen för tre år sedan. Det är lagt till handlingarna. Jag har glömt bort vad jag gör på Coopertest för jag tycker inte det är relevant att veta vilken tid jag springer runt 7,5 varv på en gummibana när mina tävlingstider ligger på 90 minuter i skog. För mig har träningsdagboken ungefär samma relevans som att skriva dagbok över när jag borstar tänderna. Om jag vet att jag gör det två gånger per dag så håller sig problemen borta. Samma med träning. Om jag tränar när jag är pigg och vilar när jag är trött så borde problemen hålla sig borta. Trött i det här fallet har betydelsen av att inte kunna gå normalt. 

Anledningen till att jag börjat tänka såhär är egentligen mycket enkel. Jag har i flera år gått runt på tävlingar och funderat över samma sak. Varför tappar jag så många minuter på ledaren? Varför klarar mitt namn knappt att ta sig in på den övre hälften av resultatlistan? Varför är min rankingpoäng så dålig? Samma svar, samma logiska och enkla svar kommer jag alltid fram till. För att jag är för dålig. 

Det har gått så långt att jag inte längre kollar resultatlistan för att mitt självförtroende inte klarar av det. Så varför ska jag bry mig om något som inte hjälper mig att bli bättre? Placeringar, tider och rankingpoäng är bara siffror i ett system som jag inte riktigt köper. 

Därför kommer jag denna höst och vinter bara fokusera på träning för träningens skull. Det är inte lönt att tänka på vilken tid på Cooper jag ska ha för att vara så bra som möjligt nästa säsong. Jag har inget speciellt mål i tankarna annat än att jag debuterar på marathon nästa sommar. Och jag har ganska klart för mig hur jag ska träna. För att vara bra på marathon ska man springa marathon. 

Träningen är faktiskt det enklaste som finns så fort man slutar bry sig om allt annat runtomkring. Det största problem man möjligtvis kan stöta på är väl att knyta skosnörena. Annars är det bara att sätta den ena foten framför den andra i lite snabbare takt än vanligt. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar