Jag är nu inne på mitt sjätte år som förvaltare över distansrundan Odenvalla ToR som sträcker sig från Köping och nästan hela vägen till Odensvi, Richard "du gamla, du fria" Dybecks födelseort. Slå upp det. Jag anser mig själv vara förvaltare eftersom det finns kanske två personer i hela världen som regelbundet ser till att springa den rundan och kanske en handfull som har sprungit den överhuvudtaget. Det är med andra ord ett privilegium att få springa Odenvalla ToR. Inte bara för att den är exklusiv utan också för att den går genom det finaste stycke skog som Köping har att erbjuda på löpavstånd från staden.
Eller den var åtminstone det.
Som så många andra i Sverige så har skogsägaren valt att böja sig framåt och erbjuda kapitalismen en vidöppen väg genom bakdörren. Resultaten är en nyskövlad, före detta fantastisk granskog som Odenvalla ToR passerade på sin resa. Det här är bara det nyaste av kalhyggen som styckat upp en vacker naturupplevelse, för sex år sen kunde man knappt springa utan att gråta av eufori efteråt och nu får man hålla igen för att inte ge sig på skogsägaren med fysiskt våld.
Det tråkigaste med den här historien är såklart att ingen bryr sig. Utom jag och kanske ett par människor till. Köpingsbor är vidriga på det sättet. Allt de vill är att pierca sig i näsan, slå kärringen och äta sin vikt i kebab innan de återvänder till sitt jobb på Volvo. De har ingen vördnad för fin natur eller något annat som är mer exotiskt än en gräsmatta. Och det gör mig så jävla bitter.
Folk tycker att bakåtsträvare bara gnäller om att allting var bättre förr. Jag tycker att folk ska hålla käften och inse fakta om att det är sant. Det är därför som min framtidsplan endast består av att romantisera det förflutna och berätta om att det en gång för länge, länge sedan i drömmarnas land fanns en fröjd till löprunda som hette Odenvalla ToR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar