Det var exakt en månad sedan jag fick löparknä och sedan dess har jag inte sprungit annat än för att testa knät och hur det känns. Den första veckan, när jag inte visste vad det var för sattyg som spökade i knät, var jag lite mer idiotisk och sprang något pass i hopp om att det bara var vekhet. Dumt såhär i efterhand. Igår var jag dock ute på en attackpromenad på asplövskt vis i Hågadalen. Tungt snöpulsande och bitvis också joggande. Och knät gnällde inte.
Trots detta positiva besked väljer jag att inte börja löpaträna riktigt än. Jag kanske tar en till attackpromenad i veckan i väntan på Långfredag. Då laddar jag för symboliskt lidande, kanske på en öppen bana på Kjulas tävling. Fram till dess blir det fortsatt skidåkning, men eftersom lagen om alltings jävlighet alltjämt råder så har den ena av mina skatestavar knäckts, vilket gör att de klassiska skidorna och stavarna får försöka arbeta sig fram på skaren utan spår. Det funkar, men det är inte samma känsla.
I övrigt är jag ganska nöjd med att säsongen väntar på att jag ska bli skadefri. Annars hade det ju varit tävlingspremiär redan i helgen. Ganska schysst av alla arrangörer att ställa in de tävlingar jag ändå inte kan vara med på. Det värmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar