Alltjämt råder stillhet då Ridefelt befinner sig på läger. Skönt. Då tid finns för reflektion och någon söndagsångest inte fördärvar tillvaron i och med att jag återvänder till studentlivet (där varje dag är söndag) igen, så kändes det lägligt med ett inlägg om tiden och frånvaron som gått obemärkt förbi.
Jag kan först och främst informera om att mitt knä har kapitulerat under mystiska former och numera inte vill vara med på löppass. Således är jag fortsatt förpassad till skidspåren och även gymmet för alternativträning. Ett bakslag i arbetet inför säsongen, då känslan inför de första tävlingarna innan skadan uppkom var tämligen god. På fredag blir det sjukgymnastbesök, mitt tredje i livet, för att förhoppningsvis få svar på hur jag ska ta mig ur detta lilla helvete jag plågas av, utan förekommen anledning.
Livet har annars varit ganska trevligt sedan sist. Förra helgen spenderades tiden i Stockholm, en i annat fall vidrig stad, fylld av misär, men som med rätt sällskap i form av Vångell och Charles livades upp. Mestadels för att vi höll oss strategiskt borta från annat folk.
Denna vecka har gått åt till att avsluta min sista praktikvecka. Det har varit jobbigt men kul och således också skönt och tråkigt att avsluta den. Läraryrket är fortsatt något som jag strävar mot.
I fredags passade vi också på att bjuda in folk till vår lägenhet för inflyttningsfest, såhär lagom två månader efter inflytten. En trevlig tillställning där inget intressant hände. Ett episkt skidpass på skaren i solen utgjorde gårdagens nöjesliv. Dagen: hittills inte ett jävla jota, om man nu prompt inte räknar med skidsport på TV.
Med detta avrundas redovisningen av mitt liv sen senast. Ett tråkigt och innehållslöst inlägg man helst läser ingen gång. Vad händer i era liv? Varför är det bara jag som kommer till skrifts? Skitläsare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar