Det händer ibland på mina träningspass i skogen att jag möter mig själv. Vi slår följe ett tag och inser att vi har ganska mycket att prata om. Där och då finns det ingen kommunikationsförbistring, tankarna flyter som vatten, hittar den bästa vägen fram. Vilken omväxlande känsla det är att komma överens med sig själv ändå!
När stigarna lett oss tillbaka och vägarna tagit slut så skiljs vi åt igen. Jag brukar se mig om över axeln för att se vart han tar vägen.
Hans löpsteg har mycket mer spänst än mitt.
Det där var fint!
SvaraRadera/Sockerkakan