Efter mycket jävla om och men. Vi kör igång igen, som att dra av ett plåster, utan vad-som-hänt-sen-sist-inlägget.
Idag upptäckte jag att jag har en liten tonårsrenässans, orsak: insikten om att ens problem aldrig blir bättre med åren, bara tilltar. Således mycket vältrande i självömkan, fester hit, bitterhet, fester dit och filmhäng. Något bipolärt. Lasternas summa är konstant, skriva av sig förblir nödvändigt för att kunna hålla sig flytande.
Till skillnad från när jag faktiskt var tonåring så har jag lite mer insikt nu och vill hävda följande: Livet är skit.
Det bästa som skulle kunna hända nu är att jag blir omyndigförklarad, så att någon annan kan bestämma över mig. En hundralapp i veckopeng, det är allt jag begär. Exklusive helpension.
Imorgon avgår tåget mot ännu en lyckans dag. Jag står kvar på perrongen och väntar på godståget åt andra hållet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar