Som alla goda ting så måste även detta ta slut. Skogslivet i Ärla. Nu väntar några veckors misär i misärstaden Uppsala, där katten bland hermelinerna gör ett återinträde för att delta i den utbildning jag önskar att jag inte skaffade. Tre veckor med lektioner väntar och sedan en pluggvecka inför tentan jag kommer sätta utan det minsta förberedelse. Livet är hårt mot de hårda.
Skogslivet avrundades med tävlingar. Jag konstaterade i torsdags att jag är jävligt smart som inte springer sprint, när de flesta som springer verkar tycka att det är vidrigt ändå. Jag skrattade skadeglatt och sprang en medeldistans istället där jag var världens bästa orienterare.
Silva League, som jag också sprang i helgen, var som vanligt dåligt arrangerat och erbjöd tråkiga banor. På medeldistansen hade kartritaren improviserat ett helt berg med sin kurvritning och på långdistansen tyckte banläggaren att han skulle göra valet lätt och lägga banan mitt i de bästa beprövade rakt på-vägval kartan kunde erbjuda. Härligt ändå. Så man slapp tänka.
Nu vankas sömnen och bittra tankar blandat med en påtaglig medvetenhet om att jag befinner mig i Uppsala, misärens vagga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar