Som en uppföljning på föregående inlägg kan jag tillägga att det inte finns något att skriva om eftersom mitt liv är ganska meningslöst. Istället sitter jag här och är nostalgisk. Jag romantiserar en tid jag inbillar mig att jag var tillfreds med och i. Sanningen att säga är väl att jag förmodligen mådde ganska dåligt då också, men att de få flyktiga ögonblick av lycka som så sällan inträffar annars har etsat sig fast i minnet, oförstörda av nutidens intrycksföroreningar.
Nutiden är ganska värdelös att leva i och framtiden - ja, vad fan ska jag med den till? Den bästa tid att leva i är alltså dåtiden och nostalgi är således den finaste av känslor. Den är dessutom ett utmärkt bot mot den ångest som under stundom lägger sitt tunga ok över mig och tvingar ner mig på jorden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar