Samhället alltså. Fruktansvärt är det, att vara tillbaka efter en veckas njutning i Sörmlandsskogarna.
Sen senaste inlägget har jag konstaterat att jag tog ut segern lite i förskott när det gäller knät och det är inte många kilometer som har tillryggalagts löpandes. Skogslöpning fungerar bra och jag kunde genomföra en kort sträcka på Stigtomta förra veckan och 10Mila-test i Ärla. IT-bandet är dock fortfarande lite för stramt för sjukgymnastens smak och min, vilket medför mycket stretching och försiktighet i löpträningen. Det känns fint, de pass jag väl sprungit i alla fall, om man nu räknar bort att benen är långt ifrån vana vid den ansträngning som orientering innebär. Förtroendet ligger ändå på mig för sjätte sträckan på 10MILA som jag kommer förvalta efter bästa förmåga.
Tillbaka till saken: som så många gånger förr har jag upptäckt att det inte är kul att bo i en stad. Speciellt inte i en storstad. Det finns ju för fan ingenting att göra! Därför har jag under föregående och kommande vecka tagit flykt till Ärla för att få känna på det goda livet. Hederligt arbete i form av skogsplantering, vedklyvning, eldning, grävande i potatislandet och några vändor med jordfräsen. Allt detta i kombination med lite träning så klart. Jag känner alltmer att akademikerlivet är helt värdelöst och att det är i skogen med någon form av vasst verktyg jag hör hemma. Det här med att utbilda sig, det leder bara till misär. Riktig lycka hittar man i skogen med kroppen i arbete.
Mina framtidsutsikter ser därmed väldigt dystra ut då jag inser att jag valt fel väg i livet, eller som Ljunkan, Ärlalegend, uttrycker det: "Ni har haft oturen att födas 100 år för sent."
Jag instämmer till fullo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar