Sen sist har Bottenviken runt, Jukola och Midsommar klarats av och således så gott som sommarens alla höjdpunkter. Nu är det bara att invänta höstens bistra antågande och vinterns långa leda. Jag har tänkt dela med mig av lite bilder och kanske lite tankar från tider som redan flytt, men det har inte blivit av. Just nu sitter jag i alla fall i Idre, som vanligt bitter över att allt inte blir som man tänkt sig.
Tanken var att jag genom tuffa tävlingar skulle inleda sommarens hårda träningsperiod och höja nivån jag en gång inbillar mig att jag hade. Så blev det inte. Istället blev jag sjuk, precis som förra året och året innan dess. Två dagar med huskurer har inte tvingat sjukdomen på knä och resterande medeldistans och jaktstart ser ut att glida mig genom fingrarna. Lägg till det livets allmänna misär och min klena motståndskraft mot motgångar så förstår ni hur jag mår. Inte tipptopp.
Några öl på balkongen har dock räddat både mig och mitt sällskap från de värsta utsvävningar av könsord och om självmord. Hopp om en bättre morgondag återfinns djupt ner i burkarnas bärnstensfärgade innehåll.
"Men att våga hoppas på något fint är att skjuta sig i huvudet."
Just nu är det en extremt lång väg tillbaka. Tillbaka till där jag var för ett par år sen. Innan en trasig fot. Innan ett löparknä. Innan en sliten hälsena. Innan krånglande ljumskar. Innan min inbillade livsångest, depression och cynism.
Jag skulle vilja uppskatta livet igen. Men det är ju tydligen för mycket att begära av mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar