"Det är ta mig fan bedrövligt!"

Naken och utlämnad på en kall brits. Sjukgymnastens sylvassa fingrar har precis knådat sönder höften. Det har redan konstaterats att min kropp är emot mig. Vid diverse test av min rörlighet muttrar sjukgymnasten att "det är bedrövligt. Det är ta mig fan bedrövligt! Det är ett under att du ens kan stå." Efter några fler påpekanden om att jag är en idiot släpps jag fri från mitt Purgatorium.

Det har tidigare nämnts att jag är lika rörlig som en gravid pansarvagn och det är detta som ligger till grund för mina nuvarande problem med både knä och ljumskar. Botemedlet är 6 veckors hemläxa med stretching. Således går jag en resa genom helvetet till mötes. Från Purgatorio till Inferno. Jag hatar nämligen att stretcha. Nog om detta. Om några veckor, när snön har mördats, så trampar även jag runt i skogarna.

På andra våningen intet nytt

Alltjämt råder stillhet då Ridefelt befinner sig på läger. Skönt. Då tid finns för reflektion och någon söndagsångest inte fördärvar tillvaron i och med att jag återvänder till studentlivet (där varje dag är söndag) igen, så kändes det lägligt med ett inlägg om tiden och frånvaron som gått obemärkt förbi.

Jag kan först och främst informera om att mitt knä har kapitulerat under mystiska former och numera inte vill vara med på löppass. Således är jag fortsatt förpassad till skidspåren och även gymmet för alternativträning. Ett bakslag i arbetet inför säsongen, då känslan inför de första tävlingarna innan skadan uppkom var tämligen god. På fredag blir det sjukgymnastbesök, mitt tredje i livet, för att förhoppningsvis få svar på hur jag ska ta mig ur detta lilla helvete jag plågas av, utan förekommen anledning.

Livet har annars varit ganska trevligt sedan sist. Förra helgen spenderades tiden i Stockholm, en i annat fall vidrig stad, fylld av misär, men som med rätt sällskap i form av Vångell och Charles livades upp. Mestadels för att vi höll oss strategiskt borta från annat folk.

Denna vecka har gått åt till att avsluta min sista praktikvecka. Det har varit jobbigt men kul och således också skönt och tråkigt att avsluta den. Läraryrket är fortsatt något som jag strävar mot.

I fredags passade vi också på att bjuda in folk till vår lägenhet för inflyttningsfest, såhär lagom två månader efter inflytten. En trevlig tillställning där inget intressant hände. Ett episkt skidpass på skaren i solen utgjorde gårdagens nöjesliv. Dagen: hittills inte ett jävla jota, om man nu prompt inte räknar med skidsport på TV.

Med detta avrundas redovisningen av mitt liv sen senast. Ett tråkigt och innehållslöst inlägg man helst läser ingen gång. Vad händer i era liv? Varför är det bara jag som kommer till skrifts? Skitläsare.

Ledighetens fördärv

Jag klarar verkligen inte av att vara ledig. Det är vidrigt! Inte för att jag inte har saker att göra, men att själv råda över det, att jobba självständigt, är fan det sämsta som finns! Ge mig barsk disciplin, en piska och fasta arbetstider. Det här är tortyr.

Den enda stimulans jag får är i form av träning som jag tyvärr fick dra ner på i tisdags, då jag dels märkte att det inte går att springa i skogen och dels att min kropp är trasig. Jag levde i falska förhoppningar om att jag skulle kunna få en tid hos en sjukgymnast denna vecka, men förgäves. Blandad träning alltså, skidor som alternativ till vissa löppass och inga löppass som stressar vad-fan-det-nu-är-för-jävla-trasigt-skit när jag springer.

Då träning numer är det jobbigaste jag gör under dagarna ser jag heller inte så mycket fram emot det då den vidrighet vi kallar vinter gör varje träning till ett litet helvete, vilket leder till att jag varje kväll måste dämpa, inte bara känslan av att inte ha uträttat ett jota, utan också ångesten av att vilja och inte vilja träna. Förbannade ledighet. Förbannade vinter. Förbannade liv.

Motbakkeløp

Ständigt motlut. Och då jag bor i Uppsala där motlut är obefintligt så rör det sig mer om ett mentalt motlut. Uppförsbacke. Hela. Jävla. Tiden. Jag upptäckte så sent som denna vecka att smärtgränsen för vad som är OK under vintern passerats för länge sedan. Nu står jag vid avgrundens rand, skriker ned och väntar på ett eko som säger: "YOU'RE AN IDIOT!"

Jag skulle fan åkt utomlands.

Istället sitter jag och samlar all motivation jag kan uppbåda till att sticka ut i detta Inferno av snö och elände inför varenda träning. Och då skall tilläggas att motivation är en bristvara. Inte ens skidåkning är kul längre.

Idag blir det löpbandsintervaller. Också ett vidrigt sätt att träna på. Barmark och orienteringstävlingar tack! Eller sällskap och alkohol. Vilket som helst.

Tillbaka i slag

Några veckor har förflutit sen senast och tur är väl det! Jag tror det är bra att släppa saker när det finns annat som kräver mer fokus. Jag har haft praktik de senaste tre veckorna och koncentrerat mig på att sköta det så bra som möjligt och samtidigt kunna komma hem och ha energi kvar till att träna. Tyvärr hinner det bara bli ett pass per dag i vardagarna, så de träningarna får utgöra någon sorts grundträning. Inga förbluffande framsteg således, men inte heller en insjuknande lathet som tar över.

Denna vecka är det dock sportlovsvecka. Då passar jag på att träna lite hårdare medan tid finnes och katten är borta. Ridefelt är nämligen i Turkiet, så jag har som så många gånger förr lägenheten för mig själv. Inte mycket att tänka på alltså, vilket är skönt, då varje ledig stund under praktiken uppskattas.

Vi får se hur mycket jag hinner med. Två pass per dag får väl utgöra något sorts minimumkrav, annars har jag tänkt köra ganska mycket fart. Inget timjagande att tala om alltså. Idag bjöds det på intervallstege, ikväll rockgympa. Senare i veckan återstår att se. Beror lite på väder och vilja att eventuellt ta mig till ett löpband och/eller friidrottshall. Och känsla. Jag befinner mig i något sorts gränsland vad gäller om jag ska klassa mig själv som skadad eller inte. Återkommer i den frågan.

Det känns annars som att jag är tillbaka i slag. Suget efter att orientera infinner sig och längtan till barmarkspremiär gör sig känd igen. Måhända blir det redan första helgen i mars en resa ned till Åhus och Sverigepremiären för att rasta vinterinlöpta ben.

Skidsäsong

Årets första månad har gått över. Jag är inte speciellt angelägen om att skriva en massa i dagarna, då jag gör praktik fram till och med vecka 10 och alltså jobbar heltid, samtidigt som jag bollar min ursäkt till elitsatsning i orientering. Det har dock i helgen lett mig hem för att delta på skidstafett-DM idag i Ärla och Svealandsmästerskapen i skidorientering imorgon utanför Norberg.

Jag fick förvalta första sträckan idag på 10 km, fyra varv på elljusspåret på åsen. De senaste dagarnas inledande smältväder och de sista dagarnas kyla har gjort spåren snabba och farliga, så det var lite nervöst i masstarten, då jag aldrig varit med om den situationen på skidor förut. Det gick dock bra och jag kunde växla som fyra, efter ett lopp där jag tappade på platten och hämtade in i backarna. Kul var det i alla fall. Lite avslutande löpning, ett till pass löpning på åsen, styrka och lite innebandy, följt av pizza fick avsluta ännu en fin dag i Ärla, som börjar bli svåra att hålla räkningen över.

Nu är det omladdning inför morgondagens tävling i skidorientering, en ännu mer ovan situation för mig, då jag skidorienterat två gånger i mitt liv i tävlingssituationer. Med tanke på att jag var så jävla bra på att åka fristil förra veckan på skidläger i Grönklitt så ska det nog inte vara några problem att ta en bra placering.

I väntan på att dö

För nuvarande inväntar jag OK Linnés träning Tisdagsbana, som erbjuds varje tisdag under vinterhalvåret. Efter Tisdagsbanan är det Tisdagssoppa i Klubbgården. De jobbar stenhårt med namnsättningen här i Uppsala.

Här har jag suttit sedan 15.00 då skolan tog slut för min del. Jag har suttit här och väntat på att dö. För det är det man gör när det är flera timmar kvar till träning. En ständig bävan förföljer mig, för jag vet att det kommer bli jobbigt. Varje minut är en minut jag är beredd att fega ur på och bara sitta kvar och vänta på att dö i en helt annan bemärkelse. I vilket fall så verkar det ju som att jag till slut kommer dö ändå, så det är väl lika bra att göra det när jag tränar. Det kanske känns bättre än att bara vänta på att dö.

En dag utan dess like

När jag går ut till den redan väntande bilen hinner jag tänka för mig själv att "de två största idioterna i världen är vi", men innan jag hunnit gett orda till min kvasisanna tankegång är bilen redan riktad mot Länna. I takt med att temperaturen på instrumentbrädan som i början stod på -21 Celsius sjunker, sjunker även humöret. Tills det enda som håller det uppe är Imperiets Du ska va president. Efter textraden "Om hur solen värmer kroppar efter vintern lång" försvinner dock det sista kvarvarande hoppet om att komma ut till parkeringen i Fjällnora med ett gott humör. -22. -23. -24. Dimman tätnar.

Väl framme på parkeringen samlar vi oss båda med en tyst minut innan någon hinner fingra på dörrhandtagen. Ingenting har hänt med siffran på instrumentbrädan. Den hånar oss, likt solen som vägrar komma upp över trädtopparna och skingra dimman i dalen.

Ett snabbt ryck och dörren är öppen. Två minuter senare står jag med skidorna i spåret och stakar, lätt skärrad över att någonting ska gå av vid minsta felbelastning. Min enda kompanjon: En sann köld som isar ända in i märgen.

Det är inget att göra åt. Kroppen jobbar av sig själv då det enda sätt att trotsa kylan är genom att sätta kroppen i arbete. Den till synes obesvärade mekaniken transporterar mig  fram genom skogen på ungefär samma sätt som den skoter som skulle ha dragit spåren inte har gjort. Kölden har lagt sig som ett lock över nejden och det ständiga knarrandet från mina stavar i snön är det enda som hörs. Det ser ut att bli en fin dag, men än är dagen inte kommen, då solen fortsatt gömmer sig bortom skog och kullar.

Några kilometer in har frosten fastnat i skägget och det meditativa tillstånd som tar över under träning har förpassat kölden till det förflutna. Nu finns den bara ytligt. En kort nedförsbacke och en högersväng tillbaka ner i dalen med de öppna vidderna som breder ut sig. Allt badar i sol. Ljuset är så starkt att jag trots solglasögon får kisa. Miljontals iskristaller blinkar till i luften och snön på marken tycks vara av guld. Någon värme har inte spritt sig med ljuset, eller så har jag inte lagt märke till det. Att få se solen igen skickar ett rus genom hela kroppen som värmer själen bättre än vilken finsk sauna som helst.

Kommande varv på skidspåret flög förbi och innan någon har hunnit säga "drömföre", sitter vi i bilen igen på väg hem, fortfarande med solen i ögonen. Det var en dag utan dess like.

Mitt liv saknar mening

Jag har sedan slutet av förra veckan haft två saker jag måste göra.

1. Fixa cykeln.

2. Flytta alla flyttkartonger och möbler som ej används till förrådet.

Jag är på god väg med punkt 1. Punkt 2 däremot sparar jag lite så jag har något att tänka på de kommande dagarna.

I övrigt funderar jag på att skaffa 20 katter för att kväva min ensamhet.

Logiskt

Eftersom jag slet ut mig i förra veckan med totalt fyra timmar i skolan, har jag under denna vecka begåvats med ledighet. De mycket innehållslösa dagarna tär såklart på psyket men jag har åtminstone, till skillnad mot för några veckor sedan, möjligheten att träna.

I övrigt spånar jag på inlägg man skulle kunna skriva om den katastrof vi idag kallar samhälle och hur man skulle kunna råda bot på detta. Men det är ett inlägg för en annan dag. Just nu är jag för nöjd. Det har nämligen precis snöat. Och nej, jag är inte en sådan som älskar snö. Snö är för det mesta i vägen och alltså inte speciellt älskvärt. Däremot älskar jag till viss del att åka skidor. Vilket man gör på snö. Senaste veckor har varit fattiga på den fronten men nu börjar det bli dags att nöta spåren igen.

Men inte idag. Nysnön har precis lagt sig, vilket i Uppsala betyder att om en vecka kanske det finns spår om någon Vasaloppspensionär begett sig ut i ett tappert försök. Till dess nöjer jag mig med Onsdagsnatt ikväll som jag kommer göra till ett riktigt slitpass då jag fick träningsförbud igår av den sjukgymnast jag besökte. Ett tiotal nålar in i det område där jag har ont (logiskt) följt av ett rån på 540 kronor med diagnosen "förmodligen överbelastning" och ett träningsförbud gjorde inte direkt min tisdag. Den sorgliga insikten om att kapitalismen även infekterat vården kommer förfölja mig ett bra tag framöver. Den direkta tanke som slog mig på vägen hem var ungefär den här: