lördag 19 januari 2013

En dag utan dess like

När jag går ut till den redan väntande bilen hinner jag tänka för mig själv att "de två största idioterna i världen är vi", men innan jag hunnit gett orda till min kvasisanna tankegång är bilen redan riktad mot Länna. I takt med att temperaturen på instrumentbrädan som i början stod på -21 Celsius sjunker, sjunker även humöret. Tills det enda som håller det uppe är Imperiets Du ska va president. Efter textraden "Om hur solen värmer kroppar efter vintern lång" försvinner dock det sista kvarvarande hoppet om att komma ut till parkeringen i Fjällnora med ett gott humör. -22. -23. -24. Dimman tätnar.

Väl framme på parkeringen samlar vi oss båda med en tyst minut innan någon hinner fingra på dörrhandtagen. Ingenting har hänt med siffran på instrumentbrädan. Den hånar oss, likt solen som vägrar komma upp över trädtopparna och skingra dimman i dalen.

Ett snabbt ryck och dörren är öppen. Två minuter senare står jag med skidorna i spåret och stakar, lätt skärrad över att någonting ska gå av vid minsta felbelastning. Min enda kompanjon: En sann köld som isar ända in i märgen.

Det är inget att göra åt. Kroppen jobbar av sig själv då det enda sätt att trotsa kylan är genom att sätta kroppen i arbete. Den till synes obesvärade mekaniken transporterar mig  fram genom skogen på ungefär samma sätt som den skoter som skulle ha dragit spåren inte har gjort. Kölden har lagt sig som ett lock över nejden och det ständiga knarrandet från mina stavar i snön är det enda som hörs. Det ser ut att bli en fin dag, men än är dagen inte kommen, då solen fortsatt gömmer sig bortom skog och kullar.

Några kilometer in har frosten fastnat i skägget och det meditativa tillstånd som tar över under träning har förpassat kölden till det förflutna. Nu finns den bara ytligt. En kort nedförsbacke och en högersväng tillbaka ner i dalen med de öppna vidderna som breder ut sig. Allt badar i sol. Ljuset är så starkt att jag trots solglasögon får kisa. Miljontals iskristaller blinkar till i luften och snön på marken tycks vara av guld. Någon värme har inte spritt sig med ljuset, eller så har jag inte lagt märke till det. Att få se solen igen skickar ett rus genom hela kroppen som värmer själen bättre än vilken finsk sauna som helst.

Kommande varv på skidspåret flög förbi och innan någon har hunnit säga "drömföre", sitter vi i bilen igen på väg hem, fortfarande med solen i ögonen. Det var en dag utan dess like.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar