Intellektuella läsare varnas

Det här är ett inlägg som de flesta som bedriver någon form av idrott och dessutom bloggar vid sidan av måste skriva. Fråga mig inte varför, för något läsvärde har det inte, inte heller någon betydelse för varken skribent eller läsare. Ändå översvämmar idrottsbloggar, hälsobloggar och annat tjafs-bloggar med liknande inlägg. Jag hatar det såklart och skulle helst slippa ifrån, men det tycks även vara så att dylika inlägg är nödvändiga för att behålla läsarna. Det vill säga de som håller på med exakt samma sak men som istället för att skriva det hellre läser det. Det har med andra ord blivit dags att referera gångna dagars träningar.

Inlägget sorteras under skräp.

Efter en hård vecka vanlig vecka känns kroppen som att den är på väg tillbaka. Året började med sjukdagar och vilodagar och det här var första riktiga veckan med ordentlig träning. Rockgympa i måndags, tisdagsbana i tisdags (hade ni kunnat räkna ut det kanske?), onsdagsnatt i onsdags (nähä, Sherlock?!), intervaller i torsdags, vilodag i fredags, korridor-OL igår och fint pass på skateskidorna idag. Allt som allt har många träningar bedrivits löpandes, vilket är en stor skillnad mot tidigare under träningssäsongen. Tunga ben i tisdags och smärta i magmuskelfästet från en timme in i passet. Tur att det bara var en och en halv timme kvar då...

En lärdom är att lugna pass löpning fungerar bättre i mitt nuvarande beklagliga tillstånd av odiagnosticerad invaliditet och att stretching känns bra efteråt. Andra kommentarer ifrån träningar i veckan är att jag var klen i onsdags och torsdags och rätt glad över att få vara ensam i skogen igår. Dagens skidpass var en uppvisning i bländande teknik av sällan skådat slag.

Jag spydde precis lite i min mun. Kommande inlägg blir bara samtidsbetraktelser ur vänstervriden synvinkel om samhällets fördärv och andra bittra iakttagelser. Jag går och skäms på mitt rum i väntan på glömskans sömn.

Varför ska man åka bort när man kan vara hemma?

Det råder ett okynnesåkande bland vänner och bekanta till andra länder för att söka sol och barmark under vinterhalvåret. På förekommen anledning är det här ett blogginlägg tillägnat dem.

Eftersom ungefär hela min bekantskapskrets, förvisso få, just nu befinner sig söder om Smygehuk eller har gjort det eller kommer göra det, kan jag inte annat än förundras över denna hets om att åka utomlands i tid och otid. Vad är det som är så jävla jobbigt med att vara hemma? Att folk talar samma språk? Att man kan valutasystemet? Att man inte får diarré av maten och kan dricka vattnet? Att man får behålla några tusenlappar på kontot? Upplys mig gärna, för jag ser ingen som helst tjusning med att lämna Sverige och absolut inte Skandinavien. Egentligen får jag ångest så fort jag lämnar kommungränsen men det är smällar man får ta som orienterare. 

Vill man ha barmark och värme på vintern så är man klen. Då kan man lika gärna vika upp solstolen och lägga sig och bli fet direkt istället för att betala dyra pengar för att åka ner och göra något man ändå kan göra hemma. För ärligt talat, springa är inte så jävla svårt. Om något så är det bra träning med snöpuls. För att inte tala om att man även kan åka skidor och göra annat som hör vintern till. Utomlands går man bara runt och är förvirrad. 

Så till alla utomlands som läser detta: ni kan stanna kvar. Kom inte tillbaka. Vi har stängt. 

Slut på misären

I enighet med de till synes allmängiltiga lagar och förordningar som råder i denna högtidhysteri har jag också bestämt mig för att börja om på nytt. Med träningen. Såklart. Till skillnad från resten av tjockisarna här i landet har det inte gått 11 månader sen jag tränade sist, utan "bara" en vecka. En förödande vecka. En helvetesvecka.

Det är alltså lika bra att chocka kroppen med ett 2,5-timmarspass imorgon i Ärla, följt av ett styrkepass på eftermiddagen. Träningens motsvarighet till 0 till 100 under 1 sekund. Det kommer göra ont. Jag kommer ångra mig efteråt. I april kommer jag som vanligt gnälla här på bloggen, efter en dåligt genomförd tävling, på att jag inte skulle ha sprungit det där passet och att det förstörde hela min säsong. Må så vara. Vekheten måste tämjas. Annars tar den över.

Det slutar inte där. Det är början på en lång lista av åtgärder som ska bockas av, där prioritering nummer ett är att bli hel. Sen ska jag bli hård, snabb och stark. Ful är jag redan, nå djävulskt, så på den fronten behövs ingen åtgärd annat än att låta hår och skägg fortsätta växa som det gjort sedan 2011. Vinterpälsen skall frodas likt mossa på en sten tills den dag Karon vinkar välkomnande från sin brusande älv eller sommarens drängarbete sliter håret från min hud.

Det kanske kommer en förändring

I den inte alltför avlägsna framtiden väntar en flytt. En flytt från korridorsmisären i Uppsala. In i en lägenhet med Albin. Det ska bli väldigt skönt att för en gångs skull slippa träffa på folk ofrivilligt så fort man känner sig lite hungrig och måste laga mat. Att bo litet har jag inget emot, men att ständigt tvingas in i sociala situationer med människor är ett litet helvete jag inte riktigt vill utsätta mig för om jag inte måste. Nu måste jag inte längre.

Flytten sker för det mesta imorgon, diverse möbler från Köping och mitt nuvarande boende ska flyttas till det nya boendet men ordning och reda får fixas vid ett senare tillfälle. I helgen väntar nämligen ett kort Ärlaläger. Fortsättning på flytten sker nog mer nästa vecka när jag och Albin lyckats sammanställa vad vi har och vad som behövs för att göra boendet drägligt.

I samband med flytten börjar också terminen igen och allt vad det innebär. Det är alltså läge att komma in i vardagen igen och slippa ifrån de senaste månadernas schema- och träningsmässiga anarki. Att vara ledig tar livet av mig.

Sinnets fördummande

Ingen träning och bara TV gör Simon... någonting. Att bo i Köping och inte ha något att göra är sannerligen inte bra för... någonting. Soffläge hela dagarna och inga utmaningar i... någonting. Största problemet i vardagen är om man ska orka göra frukost själv eller vänta på... någonting.

Ständigt detta upprepande, fallande, insjunkande fördummande lämnar dagarnas ljus outnyttjade och... någonting. Allt som återstår är mörkret. Mörkret och... ingenting.

2012 - ett år

Ett dåligt år det är ett år det med. Just nu är det dåligt för att jag inte får avsluta året på topp med fin träning eftersom jag lider av en mildare förkylning. Andra anledningar är att 2012 var ett jävla skitår. Största bidragande faktorn till att det blev ett skitår är såklart orienteringen. Största bidragande faktorn till att det egentligen inte var så jävla dåligt är också orienteringen. Hur man nu får det att gå ihop.

Istället för att som vanligt fokusera på allt som var dåligt i år tänkte jag minnas tillbaka till de stunder då livet var värt att leva. De är få, men dessa guldkorn ger hopp om ett 2013 med fler av dessa ögonblick. Vi börjar i januari.

Året inleddes bra, med nytt personligt rekord på 3000 meter inomhus. Vad nu det skulle vara bra för vet jag inte, för jag har inte sedan dess sprungit så kort som 3000 meter på en tävling eller för den delen tränat på en friidrottsbana. Inte desto mindre ett personligt rekord som vittnade om att träningen var på väg åt rätt håll.

En någorlunda existensiell kris efter 3000 meter inomhus.

Med lite mer bränsle på elden så fortsatte året med februari och kanske den bästa träningsmånaden i mitt liv. Om det inte var den bästa så var den åtminstone den mesta, med över 60 timmar träning. Tyvärr tror jag nog egentligen att det slet mer än vad det gav, för sen dess har jag inte fått någon träning gratis, utan har många pass på nacken då diverse skavanker har hållit mig vaken om natten. Nog om det. Jag är ändå nöjd med att jag lyckades pressa mig igenom en riktigt hård träningsmånad för första gången i mitt liv. 

 Ett minnesvärt pass från februari. Hälsingeleden på skidor. Alltid ett sant nöje.

I mars fick jag återigen njuta av att tillbringa de flesta helger tillsammans med Ärla IF på tävlingar ute i de svenska skogarna. Förutom det var jag dessutom på rekreationsläger i Slovenien där det bjöds på tävlingar i kontinental vårvärme, öl och grottforskning. 

I april var det orientera, orientera som gällde. De första riktiga tävlingarna i H21 avklarades med godkända resultat, inte bländande bra men fortfarande helt okej med tanke på tidigare år. Höjdpunkterna är många, men den klarast lysande stjärnan får man väl ändå lov att säga är den sista april då dagen tillbringades med sex timmar trädplantering på ett vresigt hygge utanför Ärla med Oscar. Minst sagt en förjävla fin dag. 

Även maj är en månad jag kan leva på länge. Premiär för mycket i livet, bland annat första gången på Göteborgsvarvet, första gången jag avfyrade skjutvapen och första gången jag fångade en fisk på mycket länge. Det var kul. I övrigt var cykelresan som delvis bedrevs i sällskap med Karl till Alfta för SL-final och tillbaka hem en mycket trevlig upplevelse som måste göras om. 

Fina cykelvägar.

Värma fötterna vid brasan efter en ensam lång väg mellan Sandviken och Alfta.

I juni fortsatte livet på den ljusa sidan med läger hemma i Köping för några tappra själar, Jukola och ännu ett läger uppe i Idre, som tyvärr inte gav så mycket på grund av sjukdom men som var fint ändå. 

KTH 2012. Ljugarbänken.

Idre. Fin natur och kaffe. 

I juli gick mycket fel. Jag sprang för första gången marathon och var inte riktigt beredd på hur jobbigt det skulle vara. Jag klarade av det, dock inte under 3 timmar som jag tänkt innan, men jag klarade likväl av det. Tyvärr fick jag också där och då en ond hälsena som såg till att livet förstördes i några månader framöver. Juli bjöd ändå på några fina upplevelser som Eskilstuna Weekend, två Kent-konserter och O-ringen med allt som det innebär. 

Eskilstuna Weekend. Grillbankett.

Kent i Eskilstuna.

Konsert med Drängarna i Halmstad.

Exkursion till Sveriges virkestätaste skogsbestånd.

Årets höjdpunkt enligt Oscar. 

Kent i Uppsala. Mycket bra. 

En viss livsglädje återfanns i augusti. Jag gjorde ingenting, men jag var på vackra platser. Några veckor ensam i sommarstugan och några dagar ensam i tält nere i Smögen avslutade sommaren för mig. Solnedgångar, fiske, svamp- och bärplockning och en och en annan öl gav livsgnistan tillbaka. 

En av många fina kvällar ute i sommarstugan.

Svamp.

Reker. Såna som maneter.

Fin kväll ute på klipporna vid Smögen. 

September avverkades med diverse SM-tävlingar, så man kan väl säga att jag återvände till att träna. Den långa frånvaron gav dock inga vidare resultat, men det var väldigt skönt att äntligen få komma tillbaka och genomföra några tävlingar. Ingenting hände i september annars. 

Oktober är en månad som kommer efter september. Ingenting hände. 

I november började träningen äntligen hamna på rätt köl igen. Några härliga träningspass har som vanligt upplevts och en resa till Glasgow avslutade månaden på ett värdigt vis. Bilder bör dock lämnas där de hör hemma. 

Denna månad har även den bjudit på diverse upptåg, dock inga speciellt spektakulära. Mycket av tiden fram till jul gick åt till att avsluta min uppsats och att jobba lite. Trots det hann jag med ett skidläger med Ärla IF i Falun som helt klart får ses som höjdpunkten denna månad. Nu är det bara att blicka framåt som återstår och 2012 har visserligen inneburit motgångar, men jag får nog lov att säga att de positiva ögonblicken är fler och definitivt mer minnesvärda. 

2013 har jag inga planer för annat än att livet fortsätter som det har gjort precis som föregående år. Imorgon är det fortfarande tisdag om jag säger så. 

Vardag

Uppsatsen är inlämnad till handledaren med förhoppningen om att inga större ändringar behöver göras än några små. Jag har därför den oerhörda lyxen av att slippa tänka den här veckan. Jag har däremot inte den oerhörda lyxen av att vara ledig. Det blir jobb varje dag men jag tröstar mig med att det är de sista för året och de sista någonsin.

För att tillföra lite mer misär den här veckan var jag upp 04.20 och tränade. Det var nog det roligaste som kommer hända den här dagen.

Skidläger och socialism

En flykt från vardagens slit och ve realiserades av den gångna helgens Elitläger för skidsektionen i Ärla IF. Många mil avverkades på Lugnet i Falun, denna plats som stått värd för de kanske tråkigaste orienteringsbanor som man under ett EM har skådat i mannaminne. Ersättandet av dessa negativa upplevelser kom i den form som man ska uppleva Lugnet på. Skidåkning. Inte terränglöpning i grupp med karta.

Trots att de inte riktigt har kommit igång med arbetet på Lugnet så hade de i alla fall sett till att det fanns ett spår vi kunde samla timmar på. Nästan sju timmar, fördelat på tre dagar och fem pass genomleds på ett härligt vis. Självklart så åt vi inget annat än gröt och frukt under hela helgen.

Nu är jag tillbaka i vardagen igen. Och jag fyller mina dagar med uppsatsskrivande och det eviga lyssnandet på socialistiska kampsånger. Länge leve de röda!

Vinterträning

Nog för att det blev några pass i bitande kyla och snö under UTH 2012, men då var det mer överleva som gällde och man hade inte riktigt den där lyxen av att kunna njuta av årstiden på passen, annat än med ett gäng från Rehns BK med solen i ögonen, just när riksvägen till Lunsen passerades. "Fint", hann jag tänka. Två timmar senare, i min enmannaklunga, var allt jag tänkte: "Kallt!"

Idag avnjöts ett pass i Kolsva, på klassiska marker. Så klassiska att kartan inte stämmer. Stenar i skogen fanns inte på kartan och stenar på kartan fanns inte i skogen. Detsamma gällde för grönområden. Men det var fint och det var vitt och det var vinter.

Pannlampan når lite längre i urskogens vrår och klockan stannar lite senare på träningspassen. Tystnaden som lagt sig över nejden är påtryckande. Snöflingor segnar fortfarande ner i ljuskäglan från pannlampan. Där man inte tittar. Mörker. 

En del av mig blir glad över att samhället lägger ner när det snöat två centimeter. Vad fan ska man med det till ändå, när allt man behöver här i livet är en skog och en pannlampa?

Jävla gnäll!

Allt man hör när man har oturen att stöta på andra människor: gnäll. Gnäll hit och gnäll dit. "Det är så kallt!", "Jag fryser ihjäl", "Jag hatar vinter". Ja, men håll käften och gå och ta bort dig själv då! Ta på er kläder, era mähän.

Tacka fan för att det är kallt. Nu har man den oerhörda lyxen av att vara helt själv på sina träningsrundor. Det finns många idioter ute i världen, men väldigt få som trotsar kylan och gör något konstruktivt av det.

Jag ville inte komma någonstans med det här. Jag ville bara markera en ståndpunkt.

Kärringjävlar.