I helgen var jag kass. Inte speciellt dålig orienteringsmässigt men jag fick mycket stryk av mina äldre konkurrenter i klass H21. Jag var tvungen att kolla träningsdagboken för att se om jag tränat någonting alls i vinter...
För att undvika onödig utläggning om hur kassheten helt enkelt tog över i helgen så vaskar jag rätt och slätt denna helg. Det har inte hänt. Jag tänker inte ens länka till kartorna för hur jag sprang på Kattegattnatt och långdistansen. Det sista men absolut tyngsta slaget för helgen får jag ändå lov att säga var stafetten. Jag fick min favoritsträcka, första, där jag tänkte att jag kunde ta revansch fysiskt och hänga med. Det gick inte. Jag var för trött, dåligt tränad och vek. Redan vid första långsträckan började luckan bli större till täten och sedan försvann de. När vi fastnade i ett område med snö kom besvikelsen, tröttheten och känslan av att denna helg var fullkomligt jävla värdelös över mig och jag berättigade mitt sakta lunkande med att "det ändå inte går att springa här". Hur lång tid det tog och hur jag sprang vet jag inte då inte ens min klocka ville vara med.
Men nu bestämmer jag mig för att glömma bort helgens tävlingar och efter en vilodag är jag beredd att straffträna nå djävulskt i veckan. Det ska göra ont att vara dålig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar