Igår började äntligen benen och kroppen att minnas hur löpning ska vara. Lerig, kall och enslig skogsstig löptes på över 50 minuter. Känslan av att ha slitit av lårmusklerna var som bortblåst i löpsteget och medan solen tog sina sista andetag för dagen syntes en måne stor som satan över andra sida Hågadalen. Med andra ord: det var fint som fan.
Jag kom också underfund med vad det kan vara som förstört benen de tidigare dagarna. Asfaltslöpning. Denna maskerade bandit i löparvärlden. Lätt att löpa på men med konsekvenser bortom det rimliga. Mindre sånt, mer skog!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar