Det började redan förra söndagen. Jag packade en ryggsäck och började cykla. En kort etapp, bara prolog. Från Köping till Västerås, ca 43 kilometer. Inte mycket problem, packningen var tung, men det funkade. Jag sov över hos Jonathan under natten och begav mig från Västerås på förmiddagen mot Uppsala, ca 75 kilometer. Solen gassade på ganska ordentligt och inte fan klarade man sig från vinden heller. Punktering efter 14. Mentalt var nog detta den jobbigaste etappen. Fysiskt också, i viss mån. Stoppet i Örsundsbro med glasspaus gjorde att jag åtminstone kunde ta den sista biten in mot Uppsala i skaplig pensionärstakt.
Ett fåtal dagar i Uppsala gjorde dock susen inför nästa etapp. Eller var det kanske den massiva grillmiddagen kvällen innan? 121 km från Uppsala till Sandviken väntade i alla fall på torsdagen. Något som gick lätt med tanke på hur det kändes i måndags eller för den delen hur det kändes att cykla Uppsala-Sandviken förra året.
Efter en förmiddag i den ökenhetta som rådde i Sandviken i fredags så bar det av mot Alfta. Jag hade goda förhoppningar om att känna samma känsla som dagen innan, vilket jag såklart inte gjorde. Dålig uppladdning med mat, den massiva värmen och det faktum att det inte fanns NÅGON affär att stanna vid på vägen gjorde att jag fick slita ont i 6 timmar. På två lingongrova och en tacos. Man är bra jävla dum ibland.
Fram kom jag tillslut, men på delvis gruslagda vägar och genom en störtskur som kom som på beställning. Boende ordnade Karl, som cyklade från Östersund och berättade att han haft ungefär samma existentiella ångesttankar som jag själv. Det blev en middag på korv och polvermus som avslut på dagen innan vi inkvarterade oss i ett tält. Jag utan liggunderlag.
Lördagen och söndagen spenderades som "vilodagar", det vill säga hårt tävlande i orientering. Jag bröt på söndagen.
Dagens cykling från Sandviken till Uppsala var den lättaste, kanske för att vi var två. Kanske för att vi hade medvind hela vägen. Det är osäkert om det berodde på regnet vi hade med oss de sista 4 milen. Kanske kaffet i Österfärnebo.
Ett riktigt äventyr har det i alla fall varit. För min del är det slut, men Karl fortsätter till Västerås imorgon och Ärla dagen därpå. Det är definitivt något som vi ska göra om igen.
Men inte på ett bra jävla tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar