Lördag. Allvaret håller sitt fasta grepp om pungen. Inte ens whiskey kan stilla ångesten av att vara handlingsförlamad när det är så mycket som behöver göras. Så jag vältrar här i självömkan tills någon kommer och löser det. Men det är det ju ingen som gör.
Min hjärna är i koma. Den fungerar inte och det är frustrerande. Jag är fortfarande smartast i rummet, men det är föga tröstande när jag är ensam. Att ha fritid är sannerligen fördärvande. Min enda tröst är att jag snart kommer känna paniken över att producera stora textsjok till min uppsats och då är det slut på fritiden.
Men fram till dess så kommer jag sitta här och inte tänka på att mitt liv är värdelöst. Det är er jag försöker lura, jag är fullkomligt medveten om att jag ljuger för mig själv, tack.
Så jävla genialiskt!
SvaraRadera