Det ska då vara fan att bakom varje hörn så väntar ännu en katastrof! Nog för att man som idrottare får räkna med kamp mot sjukdomar och skador, men det här är ju absurt! Dagens rätt serveras med lite tilltagande halsont i vacker höstsol. Till efterrätt blir det pungspark. Man tackar! Men jag är nog lite mätt från förra sittningen av inte mindre än två veckors sjukdom, så jag tror att jag står över.
Då livet ändå väljer att tvångsmata mig med motgångar så ger jag upp. Nu skiter jag i att träna i november. Det blir träningsfri månad, den första i mitt liv sedan födseln. Med det beslutet kom också ångesten om att det aldrig kommer bli något av mig och att det fan inte gör någonting för vem bryr sig ändå?
Fan vad oerhört jävla värdelöst livet är!
Min enda tröst är att tjocka och fula människor hetstränar och gråter blod i jakten på en vacker dröm medan jag sitter hemma och äter tårta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar