Jag reser mig igen

Vinterstudion    all omotivations förgörare. Efter en dag med Vinterstudion och i skrivande stund lite skidskytte känns min frånvaro från träning inte längre bara som en obekvämlighet. Jag har hittills bara avfärdat det med en axelryckning eftersom jag inte riktigt har känt att jag haft någon lust till att träna under en mycket lång tid. Förmodligen på grund av de många tävlingar och resor som varit under sensommaren och hösten samt de lite högre ställda kraven från utbildningen. Men nu börjar jag  känna motivation sakta krypa fram igen    och den här sjukdomen känns alltmer oläglig och som en extrem urspårning av min plan för vintern.

Allt det här är självklart extremt ointressant att läsa om. Det finns inget värre än träningsbloggar. Fyfan. Men all min motivation till att skriva bra och hålla en hög tröskel för att inte släppa in packet på min blogg gör att det inte blir så många inlägg. Och ibland kan det hjälpa motivationen att reflektera lite över sitt idrottande.

Halsen känns redan mycket bättre än vad den gjorde igår, så om det är en efterdyning av min marathonsjukdom eller en reaktion på kylan vet jag inte. Jag höll mig från att träna idag ändå, och med gårdagens blogginlägg i åtanke så är november ändå körd träningsmässigt. Jag får hoppas att jag kan träna på bra och smart när sjukdomen lagt sig, hela vägen fram till nästa säsong.

Det planlösa och mållösa tränandet räcker kanske till en B-final på SM. Nästa år har jag högre ambitioner än så. Det har jag förresten haft hela tiden, men jag har kanske inte gjort det som krävs för att slå slag i saken. När träningen drar igång igen kanske jag kan skriva mer om det. Nu väntar några bittra inlägg medan jag reser mig igen.