Med livet som insats

Måndag fick vara vilodag, ett sätt att försöka återhämta sig från helgen och förbereda sig inför straffträningen. Jag kan säga att det har blivit ett "ofrivilligt" intervallblock. Under tisdagen fick jag dock avbryta passet då mina luftrör valde att krympa ihop till ett nålsögas diameter. Det var andra faktorer som spelade in också - det kändes verkligen helt fel. Kanske var den undermåliga fysiska prestationen under helgen inte enbart dålig träning?

Att någon har myntat uttrycket "springa tills man spyr" fick sig också en tankeställare efter passet. För inte fan har man fått höra uttrycket (inte heller låter det lika häftigt): "Springa tills man skiter..." Inte en jättebra start på vad som skulle bli en hård träningsperiod.

Igår fick jag revansch då jag genomförde två hårda pass. Ett pass 4x4-intervaller innen jag begav mig till Goran och Albin för fika och titt på Slottssprinten innan pass två. Backrundan. Och här och nu förstod jag att den kommande devisen för träningar kommer bli; "med livet som insats". Det var nämligen livsfarligt. Packad snö som under dagen smälter på ytan och fryser till is när solen går ned gör det nämligen mer eller mindre glashalt. Att Backrundan går på Ulltunaåsen, där lutningen är ungefär som en vägg som möter en, gjorde att om man tappar fotfästet; då kan man säga adjöss. Efter att ha fegat i utförslöporna och sprungit i snön utanför stigarna och satt fötterna i de trappsteg som bildats i snön i uppförsbackarna, kunde jag iallafall ta mig hem levande.

Idag var det med livet som insats på ett helt annat sätt. Det var nämligen kolossalt jobbiga intervaller signerade OK Linné. 9-6-3-3-2-2-2-1-1-1-1-0.5-0.5-0.5-0.5 min. Styrka på det efteråt. Två limpskivor till frukost och kaffe med två bakelser klockan 16 på eftermiddagen. Uppladdning.

Imorgon väntar dödsintervaller. 300m-intervaller i QuickNet arena. Med livet som insats. Jag har som mål att om två veckor vara antingen skadad eller övertränad. Annars blir jag fan besviken.