lördag 16 oktober 2010

Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont

Tävling avgjord. På säsongens säkerligen hittills kallaste dygn. Minusgrader på möra. Max fem grader i solen på Arenan. Ångest i luften.

Herrarna startade inte förrän 13.15, vi var dock tvungna att åka tidigare för att hinna med damstarten också. Därmed hann jag också se brorsan springa i mål som femte man på Kalvruset och tvåa i sin ålderklass. Starkt jobbat, med tanke på att han kom till arenan en minut innan sin start.

När det väl var dags för mig själv fick jag ta en sparsam uppvärmning, då vissa tycker att det är en briljant idé att ta upp plats i första startgruppen ämnad för löpare som gör milen under 50 minuter. Det var folk där som jag är helt övertygad om knappt gör milen under två timmar. På cykel. Och då blir jag bara så jävla förbannad. Håll undan och var ärliga mot er själva och alla andra! Jag lyckades i alla fall tränga mig fram tills det endast var 4-5 led framför mig. När starten gick puttade, stångade, armbågade, slog, fällde och stämplade jag alla i min närhet för att de skulle förstå att de inte hade något där att göra. Kändes skönt som fan när hjälplös gubbe föll som fura i starten.

De första kilometerna gick på en motorcross-bana och enduro-spår och bestod till mestadels av småkupering. Mycket upp och ner. Jag körde på. Inga tankar på att spara krafter eller något. Bara järnet hela vägen.

Efter 4-5 kilometer fick jag betala med håll och fick finna mig i det lagom till varvning där jag kunde få upp lite fart igen. Då kom såklart den längsta mossträcka man kan tänka sig. Den var riktigt blöt - och kall. Minusgraderna på morgonen hade sparat lite is på kanterna. Skön-t.

Jag blev omsprungen av två friidrottare från Enhörna som tycktes väga ungefär halva min kroppsvikt, varpå de slapp bada alltför mycket i jämförelse. När mossen var över var det cirka två kilometer kvar av banan och aldrig i helvete att jag skulle få däng av två fula Enhörnajävlar.

Det tog inte lång tid innan jag var om. Det konstiga var att det var på väg och stig som jag tog ifatt och sprang om dem.

Sista kilometern avslutade jag starkt och ångrade bittert mitt val att göra precis tvärtemot vad ens egen självkännedom och rutin säger. GÅ INTE UT FÖR HÅRT!!!

I mål konstaterade jag tiden 46.30, vilket vittnar om banans överjävlighet. Även de som vann hade tider som pekade på att banan var den hårdaste genom Tjurrusets historia. Jag placerade mig på plats 23 av cirka 2800 löpare, och även på första plats av alla födda på 90-talet. De gånger jag förut sprungit Tjurruset har jag också placerat mig på just plats 23. Intressant.

Nu är tävlingssäsongen officiellt slut och jag kan börja dra igång ryssträningen. Jag börjar i morgon med distans på väg/stig.



1 kommentar: